Old/New Testament

Hiskias påskhögtid

30 Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk. ² Kungen och hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att hålla påskhögtiden i andra månaden. ³ De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem. ⁴ Därför tycktes det kungen och hela församlingen rätt att göra på detta sätt. ⁵ Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. Ty de flesta hade inte firat den, så som det var skrivet.

⁶ Ilbuden begav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sade: "Ni Israels barn, vänd om till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då skall han vända om till den kvarleva av er som har räddats undan de assyriska kungarnas hand. ⁷ Och var inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren, sina fäders Gud, så att han utlämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva har sett. ⁸ Var alltså nu inte hårdnackade som era fäder, utan räck Herren er hand och kom till hans helgedom, som han har helgat för evig tid, och tjäna Herren, er Gud, så skall hans brinnande vrede vändas från er. ⁹ Ty om ni vänder om till Herren, skall era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Ty Herren, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall inte vända sitt ansikte från er, när ni vänder om till honom."

¹⁰ Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. ¹¹ Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. ¹² Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett endräktigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord.

¹³ Mycket folk, en stor församling, kom samman i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden. ¹⁴ De stod upp och avlägsnade de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal. ¹⁵ Och på fjortonde dagen i andra månaden slaktade de påskalammet. Prästerna och leviterna, som nu skämdes och därför hade helgat sig, förde vid högtiden fram brännoffer till Herrens hus. ¹⁶ De inställde sig till tjänstgöring på sina platser, så som det var föreskrivet för dem i gudsmannen Moses lag. Prästerna stänkte med blodet, som de hade tagit emot av leviterna. ¹⁷ Det fanns nämligen många i församlingen som inte hade helgat sig. Därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som inte var rena så att de kunde helga dem åt Herren. ¹⁸ Det var en stor del av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som inte hade renat sig utan åt påskalammet på annat sätt än som var föreskrivet. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: " Herren, den gode, må förlåta var och en ¹⁹ som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, Herren, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens ordning." ²⁰ Och Herren hörde Hiskia och helade folket.

²¹ De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument, Herren till ära. ²² Hiskia talade vänligt till alla de leviter som hade god insikt i Herrens tjänst. Och de åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samtidigt som de offrade gemenskapsoffer och tackade Herren, sina fäders Gud. ²³ Hela församlingen enades om att fira högtid i ytterligare sju dagar, och man firade högtid med glädje också under de sju dagarna.

²⁴ Hiskia, Juda kung, hade som offergåva givit församlingen 1 000 tjurar och 7 000 djur av småboskapen, och furstarna hade som offergåva givit 1 000 tjurar och 10 000 djur av småboskapen. Och ett stort antal präster helgade sig. ²⁵ Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda. ²⁶ Glädjen var stor i Jerusalem, ty alltsedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inte något sådant som detta skett i Jerusalem. ²⁷ Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till hans heliga boning, till himlen.

Reformarbetet fortsätter

31 När allt detta var över, drog alla israeliter som hade varit där ut till Juda städer och slog sönder stoderna, högg ner aserorna och bröt ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse, till dess att de hade gjort slut på dem. Sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin besittning.

² Hiskia gav befallning om prästernas och leviternas avdelningar, allteftersom de tillhörde den ena eller den andra avdelningen, så att både präster och leviter fick sina bestämda uppgifter, antingen det gällde att bära fram brännoffer eller gemenskapsoffer eller att förrätta gudstjänst och tacka och lovsjunga i portarna till Herrens boning. ³ Kungen gav en del av det han ägde till brännoffren, nämligen till brännoffer morgon och kväll och till brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, så som det var skrivet i Herrens lag. ⁴ Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid Herrens undervisning.

⁵ När denna befallning blev känd, gav Israels barn en riklig förstlingsgåva av säd, vin, olja och honung och av all gröda på marken. De förde fram tionde av allt i riklig mängd. ⁶ Och de av Israel och Juda som bodde i Juda städer förde också fram tionde av nötboskap och småboskap, liksom tionde av de heliga gåvor som helgades åt Herren, deras Gud, och lade dem i högar. ⁷ I tredje månaden började de att lägga upp högarna, och i sjunde månaden var de färdiga med det. ⁸ När Hiskia och hans furstar kom för att se högarna, välsignade de Herren och hans folk Israel. ⁹ Och Hiskia frågade prästerna och leviterna angående högarna. ¹⁰ Då svarade översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade: "Sedan man började föra fram offergåvan till Herrens hus, har vi ätit och blivit mätta och ändå fått mycket över, för Herren har välsignat sitt folk. Det som är kvar är denna stora rikedom."

¹¹ Hiskia befallde då att man skulle inreda förrådsrum i Herrens hus, och man inredde sådana. ¹² I dem förde man noggrant in offergåvan och tiondet och de heliga gåvorna. Leviten Konanja hade huvudansvaret för arbetet, och hans närmaste man var hans bror Simei. ¹³ Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel, Jismakja, Mahat och Benaja var tillsyningsmän under Konanja och hans bror Simei enligt beslut av kung Hiskia och Asarja, fursten i Guds hus. ¹⁴ Leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela Herrens offergåvor och det högheliga av offren. ¹⁵ Vid hans sida i präststäderna fanns Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och Sekanja, och de ombesörjde noggrant utdelningen till sina bröder efter deras avdelningar, lika för gammal som ung.

¹⁶ Undantagna var alla av mankön som var tre år eller äldre, de som var upptecknade i sina släktregister och som skulle infinna sig i Herrens hus för att varje dag utföra de för den dagen bestämda sysslorna, enligt de åligganden de hade efter sina avdelningar. ¹⁷ Prästernas släktregister var uppgjort efter deras familjer. Av leviterna var de upptagna som var tjugo år eller äldre enligt deras särskilda åligganden och avdelningar. ¹⁸ I släktregistret skulle de vara upptecknade med alla sina små barn, hustrur, söner och döttrar, så många de var, ty de skulle noggrant förvalta det heliga som heligt. ¹⁹ För dem av Arons söner, prästerna, som bodde på utmarkerna till sina städer, fanns i var särskild stad namngivna män tillsatta som skulle dela ut till alla av mankön bland prästerna och till alla de leviter som var upptecknade i släktregistret vad de hade rätt till.

²⁰ Detta genomförde Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför Herren, sin Gud, vad som var gott, rätt och sant. ²¹ Allt han företog sig när han sökte sin Gud, vare sig det gällde tjänstgöringen i Guds hus eller lagen och budorden, gjorde han av hela sitt hjärta, och han var framgångsrik.

Jesus blir förrådd och fängslad

18 När Jesus hade sagt detta, gick han med sina lärjungar över bäcken Kidron.^[a] Där låg en trädgård^[b] dit han och hans lärjungar gick. ² Men Judas, han som skulle förråda honom, kände också till det stället, eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar. ³ Judas tog med sig den romerska vakten och ett antal av översteprästernas och fariseernas tjänare och kom dit med facklor, lyktor och vapen. ⁴ Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: "Vem söker ni?" ⁵ De svarade: "Jesus från Nasaret." Han sade till dem: " Jag Är". Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. ⁶ När Jesus sade till dem: Jag Är, vek de tillbaka och föll till marken. ⁷ Än en gång frågade han dem: "Vem söker ni?" De sade: "Jesus från Nasaret." ⁸ Jesus svarade: "Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!" ⁹ Det ord som han hade talat skulle nämligen gå i uppfyllelse: "Av dem som du har gett mig, har jag inte förlorat någon enda." ¹⁰ Simon Petrus, som hade ett svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. ¹¹ Jesus sade till Petrus: "Stick ditt svärd i skidan! Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?"

¹² Soldaterna med sin befälhavare och judarnas tjänare grep nu Jesus och band honom. ¹³ De förde honom först till Hannas, svärfar till Kajfas, som var överstepräst det året. ¹⁴ Det var Kajfas som hade gett judarna det rådet att det var bäst att en man dog i folkets ställe.

Petrus förnekar Jesus

¹⁵ Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och kom med Jesus in på översteprästens gård. ¹⁶ Men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med flickan som vaktade porten och förde in Petrus. ¹⁷ Tjänsteflickan sade till Petrus: "Är inte också du en av den där mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." ¹⁸ Eftersom det var kallt hade tjänarna och vakterna gjort upp en koleld, där de stod och värmde sig. Även Petrus stod och värmde sig tillsammans med dem.