Old/New Testament

Esras klagan över folkets otrohet

9 Då detta var fullgjort kom några av furstarna fram till mig och sade: "Varken folket i Israel eller prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de främmande folken och från de avskyvärda handlingar som utförts av dem, av kananeerna, hetiterna, periseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. ² Ty de har tagit hustrur åt sig och åt sina söner bland deras döttrar, och så har det heliga släktet blandat sig med de främmande folken. Furstarna och föreståndarna har varit de första att begå sådan otrohet." ³ När jag hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa och ryckte av mig hår och skägg och blev sittande i djup sorg. ⁴ Då kom alla de som fruktade Israels Guds ord och samlade sig omkring mig på grund av den otrohet som de hemkomna fångarna hade begått. Jag blev sittande i min djupa sorg ända fram till aftonoffret.

⁵ Men när det var dags för aftonoffret, steg jag upp från min bedrövelse med sönderriven livrock och kåpa. Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer till Herren, min Gud, ⁶ och sade: "Min Gud, jag skäms och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och vår skuld är så stor att den når upp till himlen. ⁷ Från våra fäders dagar ända till denna dag har vår skuld varit stor. För våra missgärningars skull har vi med våra kungar och präster lämnats i främmande kungars hand och har drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, så som det sker med oss än i dag. ⁸ Men nu har Herren, vår Gud, bevisat oss ett litet ögonblick av nåd. Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss och gett oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår Gud, skulle låta ljus gå upp för våra ögon och ge oss andrum i vårt slaveri. ⁹ Ty slavar är vi. Men i vårt slaveri har vår Gud inte övergett oss utan låtit oss finna nåd inför Persiens kungar så att de gav oss mod och kraft till att återupprätta vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och han har gett oss en skyddad plats i Juda och Jerusalem.

¹⁰ Vad skall vi nu säga, vår Gud, efter allt detta? Vi har ju övergett dina bud, ¹¹ som du gav genom dina tjänare profeterna, när du sade: Det land som ni kommer till för att ta i besittning, är ett orent land genom de främmande folkens orenhet och genom de avskyvärda handlingar som de har uppfyllt det med, från den ena änden till den andra. ¹² Därför skall ni inte ge era döttrar åt deras söner och ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni skall aldrig någonsin bry er om dessa folk eller söka deras välfärd eller lycka. Då skall ni bli starka och få äta av landets goda och lämna det till besittning åt era barn för alltid. ¹³ Efter allt det som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi har dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade och gett oss en räddning som denna. ¹⁴ Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och genom giftermål förena oss med folk som bedriver sådana avskyvärda ting? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgjorde oss, så att ingenting mer fanns kvar och ingen räddning fanns? ¹⁵ Herre, Israels Gud, du är rättfärdig, eftersom vi denna dag finns kvar som en räddad kvarleva. Se, nu ligger vi här i vår skuld inför dig. Efter det som har hänt kan ingen bestå inför dig."

Folket bekänner sin synd

10 Medan Esra låg där gråtande framför Guds hus och bad och bekände, samlades män, kvinnor och barn omkring honom, en mycket stor skara av Israels folk. Också folket grät bittert. ² Sekanja, Jehiels son, av Ulams barn, sade till Esra: "Vi har varit otrogna mot vår Gud genom att ta till oss främmande kvinnor från de andra folken här i landet. Men ännu finns det hopp för Israel i den sak det gäller. ³ Låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud att skilja oss från alla sådana kvinnor och deras barn. Detta råd kommer från Herren och från de män, som fruktar vår Guds bud. Låt oss följa lagen. ⁴ Stå upp, för den uppgiften faller på dig, och vi skall vara med dig. Fatta mod och gå till handling!"

⁵ Då steg Esra upp och lät de främsta bland prästerna och leviterna och hela Israel avlägga en ed att de skulle göra som man hade sagt. Och de svor eden. ⁶ Sedan reste Esra sig från platsen framför Guds hus och gick in i Johanans, Eljasibs sons, tempelkammare. När han hade kommit dit, kunde han varken äta eller dricka. Så sörjde han över den otrohet som de hemkomna fångarna hade gjort sig skyldiga till.

⁷ I Juda och Jerusalem lät man utropa bland alla dem som hade kommit tillbaka från fångenskapen att de skulle samlas i Jerusalem. ⁸ Den som i enlighet med furstarnas och de äldstes beslut inte kom inom tre dagar skulle få allt han ägde förstört, och själv skulle han avskiljas från de hemkomna fångarnas församling. ⁹ Då samlades alla Juda och Benjamins män i Jerusalem på den tredje dagen, det vill säga den tjugonde dagen i nionde månaden. Hela folket stannade på den öppna platsen vid Guds hus. De darrade både på grund av den sak det gällde och på grund av det kraftiga regnet.

¹⁰ Prästen Esra steg fram och sade till dem: "Ni har varit otrogna genom att ni har tagit till er främmande kvinnor och därigenom ökat Israels skuld. ¹¹ Men bekänn nu inför Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja. Skilj er från de andra folken här i landet och från de främmande kvinnorna." ¹² Då svarade hela församlingen med hög röst: "Ja! Vi skall göra som du har sagt. ¹³ Men folket är talrikt, och det är nu regntid och man kan inte stå här ute. Detta är inte heller ett ärende som kan slutföras på en dag eller två, för det är många av oss som har syndat i denna sak. ¹⁴ Låt därför våra ledare handla på hela folkets vägnar. Och låt alla i våra städer, som har tagit till sig främmande kvinnor, infinna sig på bestämda tider, och tillsammans med dem de äldste och domarna i varje stad, tills vi har vänt bort ifrån oss vår Guds vrede som brinner på grund av denna sak." ¹⁵ Endast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, gick emot detta, och Mesullam tillsammans med leviten Sabbetaj understödde dem.

¹⁶ Men de som hade kommit tillbaka från fångenskapen gjorde som man hade sagt. Man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen för familjerna, alla namngivna. På första dagen i tionde månaden satte de sig för att undersöka saken. ¹⁷ Den första dagen i första månaden hade de avslutat undersökningarna om allt som rörde de män som hade tagit till sig främmande kvinnor.

Männen som tagit till sig främmande kvinnor

¹⁸ Bland prästernas söner visade det sig att följande hade tagit till sig främmande kvinnor:

Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja.

¹⁹ De gav sin hand på att de skulle avlägsna sina kvinnor från sig och de skulle bära fram en bagge som skuldoffer för den skuld de hade ådragit sig:

²⁰ Av Immers barn: Hanani och Sebadja, ²¹ av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Uzzia, ²² av Pashurs barn: Eljoenaj, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa.

²³ Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som också hette Kelita, Petaja, Juda och Elieser,

²⁴ av sångarna: Eljasib, av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri.

²⁵ Av det övriga Israel: av Pareos barn: Ramja, Issia, Malkia, Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja, ²⁶ av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia, ²⁷ av Sattus barn: Eljoenaj, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Aziza, ²⁸ av Bebajs barn: Johanan, Hananja, Sabbaj, Atlaj, ²⁹ av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot, ³⁰ av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnuj och Manasse, ³¹ vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon, ³² Benjamin, Malluk och Semarja, ³³ av Hasums barn: Mattenaj, Mattata, Sabad, Elifelet, Jeremaj, Manasse, Simei, ³⁴ av Banis barn: Maadaj, Amram och Uel, ³⁵ Benaja, Bedeja, Keluhi, ³⁶ Vanja, Meremot, Eljasib, ³⁷ Mattanja, Mattenaj och Jaasu, ³⁸ vidare Bani, Binnuj, Simei, ³⁹ vidare Selemja, Natan och Adaja, ⁴⁰ Maknadbaj, Sasaj, Saraj, ⁴¹ Azarel, Selemja, Semarja, ⁴² Sallum, Amarja, Josef, ⁴³ av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja.

⁴⁴ Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur. Bland dessa fanns kvinnor som hade fött barn.

Löftet om den helige Ande

1 I min förra skrift,^[a] käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde,^{[b] 2} fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. ³ Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. ⁴ Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. ⁵ Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande."

Jesu himmelsfärd

⁶ När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" ⁷ Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. ⁸ Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." ⁹ Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. ¹⁰ Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. ¹¹ Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."

Apostlakretsen blir fulltalig

¹² Då vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas Oljeberget och som ligger nära staden, en sabbatsväg^[c] därifrån. ¹³ Och när de kom dit gick de upp till det rum i övre våningen där de brukade uppehålla sig - Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Thomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon ivraren^[d] och Judas, Jakobs son. ¹⁴ Alla dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder.

¹⁵ En av de dagarna^[e] trädde Petrus fram bland bröderna - omkring etthundratjugo personer var då samlade - och sade: ¹⁶ "Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas,^[f] han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. ¹⁷ Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. ¹⁸ För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. ¹⁹ Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. ²⁰ I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.^[g]

²¹ Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss, ²² från det att han döptes av Johannes till den dag då han blev upptagen från oss, en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse." ²³ Då ställde man fram två: Josef Barsabbas, som även kallades Justus, och Mattias. ²⁴ Och de bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa vilken av dessa två du har utvalt ²⁵ till att få den apostoliska tjänst som Judas lämnade för att gå till den plats som var hans." ²⁶ De kastade lott mellan dem, och lotten föll på Mattias. Så blev han tillsammans med de elva räknad som apostel.