Old/New Testament

Hamans planer att förgöra judarna

3 En tid därefter upphöjde kung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som var hos honom. ² Alla kungens tjänare som var i kungens port böjde knä och föll ner för Haman, ty så hade kungen befallt. Men Mordokaj böjde inte knä och föll inte ner för honom. ³ Då sade kungens tjänare, som var i kungens port, till Mordokaj: "Varför lyder du inte kungens befallning?" ⁴ När de dag efter dag hade sagt så till honom utan att han lyssnade till dem, talade de om det för Haman för att se om Mordokajs förklaring skulle godtas. Han hade nämligen sagt dem att han var jude. ⁵ När Haman såg att Mordokaj inte böjde knä eller föll ner för honom, blev han ursinnig. ⁶ Men det tycktes vara alldeles för litet för honom att döda bara Mordokaj. Man hade berättat för honom vilket folk Mordokaj tillhörde, och Haman sökte därför efter tillfälle att utrota alla judar i Ahasveros hela rike, eftersom de var Mordokajs landsmän.

⁷ I första månaden, månaden Nisan, i Ahasveros tolfte regeringsår, kastades pur, det vill säga lott, inför Haman om varje dag från första månaden till tolfte månaden, månaden Adar. ⁸ Haman sade till kung Ahasveros: "Det finns ett folk som bor kringspritt och skingrat bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. Deras lagar är olika alla andra folks lagar, och de håller inte konungens lagar. Därför är det inte konungen värdigt att låta dem vara. ⁹ Om konungen så finner för gott, bör därför en skrivelse utfärdas att de skall förgöras. Då skall jag åt tjänstemännen väga upp tiotusen talenter silver att läggas i konungens skattkamrar." ¹⁰ Kungen tog då signetringen av sin hand och gav den till agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende. ¹¹ Därefter sade kungen till Haman: "Må silvret vara ditt, liksom också folket, och du kan göra vad du vill med det."

¹² På trettonde dagen i första månaden^[a] blev kungens skrivare tillkallade, och en skrivelse, helt enligt Hamans befallning, utfärdades till kungens satraper och till ståthållarna över varje provins och till furstarna över varje folk, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Ahasveros namn och förseglades med kungens sigill. ¹³ Sedan sändes brev med ilbud ut till alla kungens provinser, att man skulle utrota, döda och förgöra alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, alla på en enda dag, nämligen den trettonde dagen i tolfte månaden, månaden Adar,^[b] och att deras ägodelar skulle tas som byte. ¹⁴ En avskrift av skrivelsen skulle kungöras som förordning i varje provins, så att alla folk skulle vara beredda den dagen.

¹⁵ På kungens befallning drog ilbuden snabbt ut, så snart förordningen hade utfärdats i Susans borg. Kungen och Haman satte sig ner för att dricka, men i staden Susan rådde bestörtning.

Mordokaj ber Ester om hjälp

4 När Mordokaj fick veta allt som hade hänt, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. ² Han begav sig till kungens port och stannade framför den. Den som var klädd i säcktyg fick nämligen inte komma in i kungens port. ³ I varje provins dit kungens befallning och förordning kom, blev det stor sorg bland judarna, och de fastade, grät och klagade. De flesta satte sig i säck och aska.

⁴ När Esters tjänarinnor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev drottningen djupt bedrövad. Hon skickade ut kläder till Mordokaj, för att man skulle klä honom i dem och ta av honom säcktyget men han tog inte emot dem. ⁵ Ester kallade då till sig Hatak, en av de hovmän som kungen hade ställt i hennes tjänst, och befallde honom gå till Mordokaj för att få veta vad som stod på och varför han gjorde på detta sätt. ⁶ Hatak gick ut till Mordokaj på den öppna platsen i staden framför kungens port. ⁷ Mordokaj berättade allt som hade hänt honom och hur mycket silver Haman lovat väga upp till kungens skattkammare, för att han skulle få förgöra judarna. ⁸ Mordokaj gav honom också en avskrift av den skrivna förordning som hade utfärdats i Susan om att de skulle utrotas. Den skulle han visa Ester och berätta allt för henne och befalla henne att gå in till kungen för att vädja till honom och begära nåd för sitt folk.

⁹ Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt. ¹⁰ Då talade Ester till Hatak och befallde honom att gå till Mordokaj och säga: ¹¹ "Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att om någon, det må vara man eller kvinna, går in till kungen på den inre borggården utan att vara kallad, så gäller endast en lag: Han skall dödas, om inte kungen räcker ut guldspiran mot honom och låter honom leva. Men jag har inte på trettio dagar varit kallad till kungen."

¹² När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt, ¹³ sade Mordokaj att man skulle ge Ester detta svar: "Tro inte att du ensam av alla judar skall slippa undan därför att du är i kungens hus. ¹⁴ För om du tiger denna gång, skall judarna få hjälp och befrielse från annat håll, men du och din fars hus kommer att förgöras. Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?"

¹⁵ Då sände Ester detta svar till Mordokaj: ¹⁶ "Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." ¹⁷ Och Mordokaj gick i väg och gjorde allt som Ester hade befallt honom.

Esters festmåltid för kungen och Haman

5 På tredje dagen klädde Ester sig i kunglig skrud och ställde sig på den inre borggården till kungapalatset, mitt för den kungliga huvudbyggnaden. Kungen satt på sin tron i det kungliga palatset mitt emot palatsets dörr. ² När kungen såg drottning Ester stå på borggården, fann hon nåd för hans ögon, och kungen räckte ut guldspiran som han hade i sin hand. Då gick Ester fram och rörde vid spetsen av spiran. ³ Kungen sade till henne: "Vad vill du, drottning Ester? Vad är din begäran? Om den så gäller halva riket skall du få det." ⁴ Ester svarade: "Om det behagar konungen, så må konungen tillsammans med Haman idag komma till en festmåltid som jag har ordnat för honom." ⁵ Då sade kungen: "Se till att Haman kommer hit fortast möjligt, så att vi kan göra som Ester har önskat."

Så kom kungen och Haman till festmåltiden som Ester hade ordnat. ⁶ När vinet dracks, sade kungen till Ester: "Vad är din bön? Den skall besvaras. Vad är din begäran? Om den så gäller halva riket skall den uppfyllas." ⁷ Ester svarade: "Min bön och begäran är: ⁸ Om jag har funnit nåd för konungens ögon och om det behagar konungen att besvara min bön och uppfylla min begäran, så må konungen och Haman komma till ännu en festmåltid som jag skall ordna för dem. Då skall jag i morgon göra som konungen har sagt."

Hamans vrede mot Mordokaj

⁹ Den dagen gick Haman därifrån glad och väl till mods. Men när han fick se Mordokaj i kungens port och denne varken steg upp eller ens rörde sig för honom, blev Haman rasande på Mordokaj. ¹⁰ Men Haman behärskade sig och gick hem. Därefter sände han bud och lät hämta sina vänner och sin hustru Zeres. ¹¹ Haman skröt för dem om sin rikedoms härlighet och om sina många barn och om hur kungen hade gjort honom mäktig och på allt sätt upphöjt honom över de andra furstarna och tjänarna. ¹² Och Haman sade vidare: "Dessutom hade drottning Ester inte låtit någon annan än mig komma med kungen till den festmåltid som hon hade ordnat. Och i morgon är jag också bjuden till henne tillsammans med kungen. ¹³ Men trots detta är jag inte nöjd så länge jag ser juden Mordokaj sitta i kungens port."

¹⁴ Då sade hans hustru Zeres och alla hans vänner till honom: "Låt resa en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon kungen att man hänger upp Mordokaj på den. Då kan du glad gå med kungen till festmåltiden." Haman tyckte att det var ett gott råd och han lät resa upp pålen.

²² Men när tjänarna kom fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³ "Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴ När ledaren för tempelvakten tillsammans med översteprästerna fick höra det, blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵ Men då kom någon och sade till dem: "Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket." ²⁶ Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.

²⁷ När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem ²⁸ och sade: "Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss." ²⁹ Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. ³⁰ Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. ³¹ Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. ³² Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom."

³³ När rådsmedlemmarna hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴ Men en farisé i Stora rådet, en laglärare som hette Gamaliel^[a] och som var aktad av allt folket, reste sig och begärde att man för en kort stund skulle föra ut männen. ³⁵ Sedan sade han till dem: "Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. ³⁶ För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något^[b], och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. ³⁷ Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸ Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. ³⁹ Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud."

De lät sig övertygas, ⁴⁰ kallade in apostlarna, lät piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹ Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. ⁴² Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.