Old/New Testament

Josafat blir kung i Juda

17 Hans son Josafat blev kung efter honom. Han stärkte sitt välde mot Israel ² och förlade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans fader Asa hade intagit. ³ Herren var med Josafat, ty han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna, ⁴ utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel. ⁵ Herren stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Josafat, och han fick stor rikedom och ära. ⁶ Han var stolt över att gå Herrens vägar och avlägsnade offerhöjderna och aserorna i Juda.

⁷ I sitt tredje regeringsår sände Josafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer. ⁸ Tillsammans med dem sände han leviterna Semaja, Netanja, Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade med sig prästerna Elisama och Joram. ⁹ Dessa undervisade i Juda och hade Herrens lagbok med sig. De for omkring till alla Juda städer och undervisade folket.

¹⁰ Fruktan för Herren kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Josafat. ¹¹ Några av filisteerna förde gåvor till Josafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar.

¹² Josafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda. ¹³ Han hade stora förråd i Juda städer, och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem. ¹⁴ Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl: befälhavaren Adna och med honom 300 000 tappra stridsmän, ¹⁵ därnäst befälhavaren Johanan och med honom 280 000 man ¹⁶ och efter honom Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i Herrens tjänst, och med honom 200 000 tappra stridsmän. ¹⁷ Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man, beväpnade med båge och sköld. ¹⁸ Därnäst kom Josabad och med honom 180 000 man, rustade till strid. ¹⁹ Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

Mika profeterar mot Ahab

18 Josafat hade vunnit stor rikedom och ära, och genom giftermål blev han släkt med Ahab. ² Efter några år for han ner till Ahab i Samaria, och Ahab lät för honom och för folket han hade med sig slakta en stor mängd får och nötboskap, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead. ³ Ahab, Israels kung, frågade Josafat, Juda kung: "Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?" Han svarade honom: "Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag vill vara med dig i striden." ⁴ Men Josafat sade till Israels kung: "Fråga dock först Herren om detta."

⁵ Då samlade Israels kung profeterna, fyra hundra män, och frågade dem: "Skall vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller skall jag låta bli?" De svarade: "Drag dit upp! Gud skall ge det i konungens hand." ⁶ Men Josafat sade: "Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?" ⁷ Israels kung svarade Josafat: "Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka." Josafat sade: "Konungen skall inte säga så." ⁸ Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: "Hämta genast hit Mika, Jimlas son."

⁹ Israels kung och Josafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem. ¹⁰ Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sade: "Så säger Herren: Med dessa skall du stånga arameerna, så att de förgörs." ¹¹ Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du ha framgång. Herren skall ge det i konungens hand."

¹² Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: "Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt därför dina ord stämma överens med deras och lova också du lycka." ¹³ Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det min Gud talar, skall jag säga honom." ¹⁴ När han kom till kungen frågade kungen honom: "Mika, skall vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag låta bli? Han svarade: "Drag dit upp, så skall ni ha framgång. De skall bli givna i er hand." ¹⁵ Men kungen sade till honom: "Hur många gånger skall jag behöva ta ed av dig att du bara skall tala sanning till mig i Herrens namn?" ¹⁶ Då sade han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt." ¹⁷ Då sade Israels kung till Josafat: "Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?"

¹⁸ Men Mika sade: "Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod på hans högra sida och på hans vänstra. ¹⁹ Och Herren sade: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. ²⁰ Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag skall locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? ²¹ Han svarade: Jag skall gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du skall också lyckas. Gå ut och gör så! ²² Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka skall drabba dig."

²³ Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: "På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?" ²⁴ Mika svarade: "Du skall få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig." ²⁵ Men Israels kung sade: "Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joas, konungasonen, ²⁶ och säg: Så säger konungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka." ²⁷ Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig." Och han tillade: "Hör detta, ni alla folk."

Ahab dör

²⁸ Så drog Israels kung och Josafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. ²⁹ Och Israels kung sade till Josafat: "Jag skall dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden. ³⁰ Men kungen i Aram hade givit en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: "Ni skall inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung." ³¹ När befälen över vagnarna fick se Josafat, tänkte de: "Det där är Israels kung!" Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom. ³² Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.

³³ Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och för mig ut ur striden, för jag är sårad." ³⁴ Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.

Jesus tvättar sina lärjungars fötter

13 Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.

² De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom. ³ Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. ⁴ Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. ⁵ Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. ⁶ När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" ⁷ Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." ⁸ Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." ⁹ Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!" ¹⁰ Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." ¹¹ Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

¹² När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? ¹³ Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. ¹⁴ Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. ¹⁵ Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. ¹⁶ Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. ¹⁷ När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.

Jesus förutsäger Judas förräderi

¹⁸ Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. ^{[a] 19} Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. ²⁰ Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig."