Old/New Testament

Jonas kallelse och flykt

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:

² "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte." ³ Men Jona steg upp för att fly till Tarsis, bort från Herrens ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från Herrens ansikte.

⁴ Men Herren sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. ⁵ Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.

Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. ⁶ Då gick skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås." ⁷ De sade till varandra: "Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. ⁸ Då sade de till honom: "Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"

⁹ Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra." ¹⁰ Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: "Vad är det du har gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. ¹¹ Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?" ¹² Då svarade han dem: "Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er."

¹³ Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. ¹⁴ Då ropade de till Herren och sade: " Herre, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." ¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. ¹⁶ Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och avlade löften.

Jonas bön i fiskens buk och hans räddning

2 Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. ² Och Jona bad till Herren, sin Gud, i fiskens buk. ³ Han sade:

¹¹ Och Herren talade till fisken och den kastade upp Jona på torra land.

Jona i Nineve

3 Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ² "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig." ³ Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. ⁴ Och Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: "Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt."

⁵ Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. ⁶ När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. ⁷ Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: "Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. ⁸ Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. ⁹ Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås."

¹⁰ När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.

Jonas otålighet och Herrens svar

4 Men Jona tog mycket illa vid sig, och han blev arg. ² Och han bad till Herren och sade: " Herre, var det inte det jag sade, medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda. ³ Tag nu mitt liv Herre, för jag vill hellre vara död än leva." ⁴ Men Herren sade: "Har du rätt att bli arg?"

⁵ Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. ⁶ Och Herren Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.

⁷ Men dagen därpå, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. ⁸ När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: "Jag vill hellre dö än leva."

⁹ Men Gud sade till Jona: "Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?" Han svarade: "Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds." ¹⁰ Då sade Herren: "Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. ¹¹ Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!"

Ängeln med den lilla bokrullen

10 Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld. ² I handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden ³ och ropade med hög röst, som när ett lejon ryter. Och då han hade ropat, talade de sju åskorna med sina röster. ⁴ När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." ⁵ Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen ⁶ och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter och som har skapat himlen och vad som finns i den och jorden och vad som finns på den och havet och vad som finns i det: "Tiden är ute. ⁷ Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna."

⁸ Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." ⁹ Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung." ¹⁰ Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit upp den, kände jag en svidande smärta i min mage. ¹¹ Och man sade till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och folkslag och språk och kungar."