M’Cheyne Bible Reading Plan
Saul försöker döda David
19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David 2 och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. 3 Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.”
4 När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. 5 Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade Herren hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?”
6 Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant Herren lever, David ska inte dödas.” 7 Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare.
8 Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten.
9 Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från Herren över honom igen. När då David spelade på harpan, 10 försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten.
Mikal räddar Davids liv
11 Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” 12 Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan.
13 Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. 14 När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. 15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. 16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen.
17 ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!”
Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.”
18 Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot[a] där de båda stannade. 19 Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, 20 och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera.
21 När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. 22 Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama 23 och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. 24 Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?”
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är kallad att vara apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från vår bror Sosthenes.
2 Till Guds församling i Korinth, till dem som helgats i Kristus Jesus och kallats att vara heliga, tillsammans med alla dem överallt som åkallar vår Herre Jesus Kristus namn, hans, som är både deras och vår Herre.
3 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Paulus tackar Gud för församlingens tro
4 Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd i Kristus Jesus. 5 Tack vare honom har ni utrustats med all rikedom i både tal och kunskap, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått ett så stadigt fäste hos er. 7 Därför saknas det inget i era olika nådegåvor medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska visa sig igen. 8 Han ska också hjälpa er att hålla fast vid er tro ända till slutet, så att ni är utan skuld på vår Herre Jesus Kristus dag. 9 Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.
Splittring i församlingen
10 Men nu uppmanar jag er, syskon, att för vår Herre Jesus Kristus skull, se till att ni är eniga och inte delar upp er i olika grupperingar. Var eniga i ert sätt att tänka och resonera. 11 Jag har nämligen hört ifrån dem som bor i Chloes hus att ni har börjat bråka, mina syskon. 12 Jag menar att var och en av er säger: ”Jag följer Paulus”, eller ”Jag följer Apollos[c]”, eller ”Jag följer Kefas[d]”, eller ”Jag följer Kristus”. 13 Inte kan väl Kristus delas upp? Det var väl inte Paulus som korsfästes för er skull? Och ni döptes väl inte i Paulus namn? 14 Jag är tacksam för att jag inte har döpt några andra än Crispus och Gaius bland er. 15 Därför kan ingen säga att ni har döpts i mitt namn. 16 Jo, jag har faktiskt döpt Stefanas och hans familj också. Men några andra vet jag inte att jag har döpt. 17 Kristus sände mig ju inte för att döpa, utan för att förkunna evangelium, men inte med någon vältalig vishet, som skulle ta bort kraften i budskapet om Kristus kors.
Guds vishet är dårskap för den som inte tror
18 Budskapet om korset är dårskap för dem som går förlorade. Men för oss som räddas är det Guds kraft. 19 Det står skrivet:
”Jag ska förgöra de visas vishet
och de förståndigas förstånd ska jag sätta åt sidan.” [e]
20 Så var finns nu de visa? Och de skriftlärda och denna tidsålderns tänkare? Har inte Gud gjort denna världens vishet till dårskap? 21 I sin vishet lärde inte världen känna Gud i hans vishet, och därför bestämde Gud att genom dårskapen i vår förkunnelse rädda dem som tror. 22 Judarna kräver tecken och grekerna söker vishet. 23 Men vi förkunnar den korsfäste Kristus, som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, vare sig de är judar eller greker, är Kristus Guds kraft och Guds vishet. 25 Guds dårskap är visare än människorna och hans svaghet starkare än människorna.
26 Syskon, tänk på hur det var när ni själva blev kallade. Det var inte många av er som mänskligt sett räknades som visa, inte många som hade inflytande eller kom från en fin familj. 27 Nej, Gud valde ut det som är dåraktigt i världens ögon, för att de visa skulle få skämmas, och Gud valde ut det som är svagt i världens ögon, för att de starka skulle få skämmas. 28 Det som har låg status och som världen ser ner på, det som inte är något, det utvalde Gud, för att göra om intet det som anses vara något, 29 för att ingen ska kunna skryta inför Gud.
30 Det är tack vare honom som ni är i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet, vår befrielse, 31 som det står skrivet: ”Den som vill skryta, ska skryta över Herren.”[f]
Fjärde klagosången om Sions förnedring
4 Ack, vad det fina guldet
har förlorat sin glans,
så matt dess lyster har blivit!
Heliga ädelstenar
ligger utspridda i gathörnen.
2 Hur kan Sions ädlaste söner,
värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
som verk av en krukmakares händer?
3 Till och med schakalerna ger di
och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
som strutsarna i öknen.
4 Dibarnets tunga klibbar fast
vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
men ingen ger dem något.
5 De som förr ätit delikatesser
tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
ligger nu på sophögar.
6 Mitt folks skuld
är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
utan att någon rörde sin hand.[a]
7 Hennes furstar var renare än snö,
vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
deras gestalt[b] som safir.
8 Nu är deras väsen svartare än sot.
Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
den har blivit torr som trä.
9 De som dödades av svärd fick ett bättre öde
än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
i brist på åkerns gröda.
10 Godhjärtade mödrar
har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
när mitt folk gick under.
11 Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
som har förtärt staden till grunden.
12 Inga kungar på jorden,
ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
kunde komma in genom Jerusalems portar.
13 För hennes profeters synder,
på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.
14 Blinda irrar de omkring på gatorna,
så fläckade av blod
att ingen vågar
röra vid deras kläder.
15 ”Bort härifrån! Oren!”
ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”
16 Herren själv har skingrat dem,
han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
ingen nåd gentemot de äldste.
17 Våra ögon har svikit oss,
när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18 Man följer våra steg,
så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
Vårt slut har kommit.
19 Våra förföljare är snabbare
än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
och lurpassar på oss i öknen.
20 Vår livsande, Herrens smorde,
fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
att vi skulle få leva bland folken.
21 Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
Du ska bli drucken och naken.
22 Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
han ska avslöja dina synder.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.