M’Cheyne Bible Reading Plan

Simson avslöjar sin hemlighet

16 En dag gick Simson till filistéernas stad Gaza och såg där en prostituerad som han gick till. ² Snart fick invånarna i Gaza veta att han var där och de omringade platsen och låg på lur vid stadsporten. De låg stilla hela natten och tänkte: ”I morgon ska vi ta honom och döda honom i gryningen.”

³ Simson stannade kvar där till midnatt. Då gick han upp, lyfte av stadsportarnas dörrar med bom och allt, lade dem på sina axlar och gick iväg med dem upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hebron.

⁴ En tid senare blev han kär i en kvinna som hette Delila och bodde vid bäcken Sorek. ⁵ Filistéernas ledare gick då till henne och bad henne lura honom att avslöja vad det var som gjorde honom så stark. De ville övermanna honom och slå honom i kedjor. ”Vi ska då ge dig 1 100 siklar silver”, lovade de.

⁶ Delila sa till Simson: ”Tala om för mig varför du är så stark! Hur gör man för att besegra och binda dig?” ⁷ ”Om man binder mig med sju sensträngar som inte hunnit torka, blir jag lika svag som en vanlig människa”, svarade Simson.

⁸ De filisteiska ledarna kom då till henne med sju färska sensträngar som inte hunnit torka och hon band honom. ⁹ Några filistéer hade gömt sig i ett angränsande rum och hon ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet av senorna som om de varit trådar svedda av eld och hemligheten till hans styrka hade inte blivit avslöjad.

¹⁰ Senare sa Delila till honom: ”Du driver med mig och ljuger för mig! Nu måste du tala om för mig hur man kan binda dig.” ¹¹ ”Jo”, sa han. ”Om man binder mig med rep som aldrig varit använda, blir jag lika svag som andra människor.”

¹² Delila tog nya rep och band honom med dem. Också denna gång hade några män gömt sig i ett angränsande rum och Delila ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet sönder repen som om de varit trådar.

¹³ ”Du har lurat mig igen och på nytt ljugit för mig!” klagade Delila. ”Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” ”Väv in mina sju flätor i varpen till din väv^[a],” svarade Simson. ”Plugga fast dem, så blir jag lika svag som andra människor.”

¹⁴ När han somnat, slog hon fast dem med pluggen och ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” Han vaknade och drog genast loss både pluggen och varpen. ¹⁵ ”Hur kan du säga att du älskar mig på samma gång som du bedrar mig?” invände hon. ”Nu har du ljugit för mig tre gånger och inte talat om vad det är som gör att du är så stark!” ¹⁶ Hon tjatade på honom varje dag tills han var dödstrött på henne ¹⁷ och till slut avslöjade han hela hemligheten för henne:

”Mitt hår har aldrig blivit klippt”, sa han. ”Jag har varit en Guds nasir ända sedan min födelse. Om man rakar av mig håret, lämnar styrkan mig och jag blir lika svag som vilken annan människa som helst.”

¹⁸ Delila insåg att han äntligen hade sagt henne sanningen och därför skickade hon efter filistéernas ledare.

”Kom en sista gång, för nu har han talat om hur det ligger till”, sa hon. De kom och hade med sig pengarna till henne.

¹⁹ Delila såg till att Simson somnade i hennes knä och tillkallade genast en man som skar av honom hans sju flätor. Då började hon förnedra honom. Hans styrka hade lämnat honom.

²⁰ Då ropade hon: ”Filistéerna är här, Simson!” Simson vaknade och tänkte: ”Jag gör väl som förut. Jag skakar mig fri.”

Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. ²¹ Filistéerna tog honom till fånga. De stack ut ögonen på honom och förde honom till Gaza där han blev bunden med kopparkedjor. Han tvingades att mala säd i fängelset, ²² men håret på hans rakade huvud började växa ut igen.

Simsons sista seger

²³ Filistéerna ställde till med en stor glädjefest och kom med offer till sin gud Dagon och sa:

²⁴ När folket såg honom, lovade de sin gud:

²⁵ I sin segeryra bad de att Simson skulle föras ut till dem, så att de kunde roa sig med honom. Simson fördes då ut ur fängelset och tvingades roa dem. De ställde honom mellan pelarna. ²⁶ Simson sa till pojken som ledde honom: ”Låt mig få hålla i pelarna som bär upp huset, så att jag kan stödja mig mot dem!”

²⁷ Huset var då alldeles fullt av folk. Filistéernas ledare var också där och på taket fanns 3 000 personer som såg på när man roade sig med Simson.

²⁸ Då bad Simson till Herren och sa: ”Herre, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas på filistéerna för mina båda ögon!”

²⁹ Sedan tog han tag i de två mittpelarna som bar upp huset och tryckte sig mot dem med högra handen mot den ena och med vänstra mot den andra pelaren. ³⁰ ”Låt mig dö med filistéerna”, sa han. Sedan tryckte han till med all sin kraft och huset rasade samman över filistéernas ledare och allt folket och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än de han tidigare hade dödat under hela sin livstid.

³¹ Senare kom hans bröder och familj dit för att hämta hans kropp. Simson som varit domare i Israel i tjugo år, begravdes mellan Sora och Eshtaol i samma grav där hans far Manoach var begravd.

Paulus reser till Makedonien och Grekland

20 När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. ² Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, ³ stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. ⁴ Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. ⁵ De reste i förväg över till Troas och väntade på oss^[a] där. ⁶ Efter det osyrade brödets högtid^[b] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda

⁷ Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. ⁸ Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor ⁹ och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. ¹⁰ Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” ¹¹ Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. ¹² Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

¹³ Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. ¹⁴ När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. ¹⁵ Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

¹⁶ Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. ¹⁷ Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

¹⁸ När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. ¹⁹ Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. ²⁰ Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. ²¹ Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²² Men nu drivs jag av Anden^[c] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. ²³ Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. ²⁴ Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

²⁵ Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. ²⁶ Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, ²⁷ för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

²⁸ Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. ²⁹ Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. ³⁰ Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. ³¹ Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

³² Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. ³³ Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, ³⁴ utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. ³⁵ Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

³⁶ När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. ³⁷ De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. ³⁸ Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Jeremias brev till folket i exil

29 Det här är vad profeten Jeremia skrev i ett brev som han sände från Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i exilen, prästerna, profeterna och till allt folket, dem som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babylonien. ² Det var efter att kung Jekonja och drottningmodern, hovmännen, furstarna i Juda och Jerusalem, hantverkarna och smederna hade lämnat Jerusalem. ³ Han skickade brevet med Elasa, Shafans son, och Gemarja, Hilkias son, när Sidkia, Juda kung, sände dem till Babylon, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Så här stod det:

⁴ Så säger härskarornas Herre, Israels Gud, till alla dem i exil som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babylonien: ⁵ ”Bygg hus och bo där! Plantera trädgårdar och ät av deras frukt. ⁶ Gift er och föd söner och döttrar. Ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där, bli inte färre! ⁷ Sträva efter den stadens bästa dit jag har sänt er till exil. Be till Herren för den, för dess välgång är er välgång.” ⁸ För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ”Låt inte lura er av era profeter som finns bland er eller av era medier. Lyssna inte till drömmar de drömmer, ⁹ för de profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.”

¹⁰ Så säger Herren: ”Först när sjuttio år har gått för Babylonien ska jag ta mig an er, uppfylla mitt löfte, och föra er tillbaka hit. ¹¹ Jag vet vilka planer jag har för er, säger Herren. Det är planer för välgång och inte något ont, för att ge er en framtid och ett hopp. ¹² Ni ska då åkalla mig, komma och be till mig, och jag ska lyssna på er. ¹³ Ni ska söka mig och finna mig, om ni helhjärtat söker mig. ¹⁴ Jag ska låta er finna mig, säger Herren, och jag ska föra er tillbaka från er fångenskap, samla er från alla de folk och platser jag fördrivit er till, säger Herren. Jag ska låta er återvända till den plats jag fört bort er ifrån.”

¹⁵ Men ni säger: ”Herren har låtit profeter uppstå bland oss i Babylonien.” ¹⁶ Så säger Herren om den kung som nu sitter på Davids tron och om allt folk som bor kvar i denna stad, era landsmän som inte fördes bort till exil med er, ¹⁷ så säger härskarornas Herre: ”Se, jag sänder svärd, hungersnöd och pest mot dem och låter dem bli som ruttna fikon, så dåliga att de inte kan ätas. ¹⁸ Jag ska förfölja dem med svärd, hungersnöd och pest och göra dem till en förskräckelse för alla riken på jorden, till förbannelse och hån, till förakt och vanära bland alla folk dit jag har fördrivit dem, ¹⁹ därför att de inte lyssnade till mig, säger Herren, fastän jag gång på gång talade till dem genom mina tjänare profeterna. Men ni har inte velat lyssna, säger Herren.”

²⁰ Lyssna därför till Herrens ord, alla ni i exil som jag har sänt från Jerusalem till Babylonien. ²¹ Så säger härskarornas Herre, Israels Gud, om Achav, Kolajas son, och om Sidkia, Maasejas son, som i mitt namn profeterar lögn för er: ”Se, jag ska överlämna dem till den babyloniske kungen Nebukadnessar, så att han låter dem bli avrättade inför er. ²² För deras skull ska alla som förts till exil från Juda till Babylonien använda detta som förbannelse och säga: ’Må Herren låta det gå likadant för dig som för Sidkia och Achav, som kungen av Babylonien lät steka i eld.’ ²³ De har nämligen gjort en skamlig gärning i Israel. De har begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och ljugit i mitt namn, något som jag aldrig befallt. Jag vet och är vittne till det, säger Herren.”

Shemajas brev

²⁴ Säg till nechelamiten Shemaja: ²⁵ Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ”Du har på eget initiativ sänt brev till allt folket i Jerusalem, till prästen Sefanja, Maasejas son, och till alla de andra prästerna och skrivit: ²⁶ ’Herren har utsett dig till präst efter prästen Jojada, till att ha uppsikt i Herrens hus över varje galning som framträder som profet och sätta honom i stock och halsjärn. ²⁷ Varför har du inte läxat upp Jeremia från Anatot som framträder som profet bland er? ²⁸ På grund av det har han kunnat skicka bud till oss här i Babylonien och sagt: Det här blir långvarigt. Bygg hus och bo där. Plantera trädgårdar och ät av deras frukt.’ ”

²⁹ Prästen Sefanja läste upp detta brev för profeten Jeremia. ³⁰ Då kom Herrens ord till Jeremia: ³¹ ”Sänd detta bud till alla i exilen: Så säger Herren om nechelamiten Shemaja: ’Eftersom Shemaja har profeterat för er, fastän jag inte sänt honom, har han fått er att tro på lögn. ³² Därför säger Herren detta: Jag ska straffa nechelamiten Shemaja och hans efterkommande. Ingen av dem ska få bo bland detta folk, och han ska inte få se allt det goda jag har i beredskap för mitt folk, säger Herren, för han har förkunnat uppror mot Herren.’ ”

Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden

(Matt 27:1-2; 27:11-14; Luk 23:1-5; Joh 18:28-38)

15 Tidigt nästa morgon samlades översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda – hela rådet^[a] – och fattade ett beslut. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus.^[b]

Jesus förhörs av Pilatus

² Pilatus frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.”

³ Sedan anklagade översteprästerna honom för en rad olika brott, ⁴ och Pilatus frågade honom: ”Varför säger du ingenting? Du hör ju hur mycket de anklagar dig för!”

⁵ Men till Pilatus stora förvåning svarade Jesus inget mer.

Pilatus dömer Jesus till döden

(Matt 27:15-26; Luk 23:13-25; Joh 18:39—19:16)

⁶ Vid påskhögtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, vem som helst som de ville ha fri. ⁷ Just då satt en man fängslad som hette Barabbas. Han hade tillsammans med några andra begått mord under ett uppror.

⁸ Folket började nu samlas inför Pilatus för att be honom göra som han brukade.

⁹ ”Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?” frågade Pilatus. ¹⁰ Han visste mycket väl att översteprästerna hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus.

¹¹ Men översteprästerna hetsade upp folket och fick dem att kräva att Barabbas skulle friges istället.

¹² Pilatus frågade då igen: ”Vad ska jag då göra med den här mannen som ni kallar judarnas kung?”

¹³ ”Korsfäst honom!” ropade de tillbaka.

¹⁴ ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus.

Då ropade de ännu högre: ”Korsfäst honom!” ¹⁵ Till slut gav Pilatus efter och släppte Barabbas, eftersom han ville göra som folket krävde. Men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till att korsfästas.

De romerska soldaterna hånar Jesus

(Matt 27:27-31; Joh 19:2-3)

¹⁶ Soldaterna ledde först in Jesus på gården till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. ¹⁷ De klädde på honom en purpurröd^[c] mantel och vred ihop en krona av törnen som de satte på honom. ¹⁸ ”Leve judarnas kung!” ropade de. ¹⁹ De slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och föll på knä för att hylla honom.

²⁰ Efter att ha hånat honom tog de av honom den purpurröda manteln, satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas.

Jesus korsfästs

(Matt 27:32-44; Luk 23:26-43; Joh 19:17-24)

²¹ En man, Simon från Kyrene^[d], far till Alexandros och Rufus, var på väg in från landsbygden, och honom tvingade de att bära Jesus kors.

²² De förde Jesus till den plats som kallas Golgota (vilket betyder Skalleplatsen). ²³ Där gav man honom vin blandat med myrra,^[e] men han ville inte ha det. ²⁴ Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

²⁵ Klockan var runt nio på morgonen^[f] när han korsfästes. ²⁶ Ovanför honom hade man satt upp en skylt med texten: Judarnas kung, för att visa vad han anklagades för.

²⁷ Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom.^{[g] 29} Och de som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Se där ja! Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? ³⁰ Rädda dig själv nu och kliv ner från korset!”

³¹ Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde sig lustiga över honom och sa till varandra:

”Han var bra på att rädda andra, men han kan inte rädda sig själv! ³² Skulle han vara Messias, Israels kung? Ja, om vi får se honom kliva ner från korset, då ska vi tro på honom!”

Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom.

Jesus dör på korset

(Matt 27:45-56; Luk 23:44-49; Joh 19:28-30)

³³ När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. ³⁴ Vid tretiden ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”)^[h]

³⁵ Några av dem som stod där i närheten hörde det och sa: ”Hör, han ropar på Elia!” ³⁶ En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom!”, sa han.

³⁷ Men Jesus ropade högt och slutade att andas^[i]. ³⁸ Då brast förhänget i templet^[j] i två delar, uppifrån och ända ned.

³⁹ När den romerska officeren, som stod framför honom, såg på vilket sätt Jesus gav upp andan, ropade han: ”Den mannen var verkligen Guds Son!”

⁴⁰ Några kvinnor stod också en bit bort och såg på. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob den yngre och Joses, och Salome. ⁴¹ De hade följt Jesus och hjälpt honom då han var i Galileen. Där fanns också många andra kvinnor som följt med Jesus till Jerusalem.

Jesus begravs

(Matt 27:57-61; Luk 23:50-56; Joh 19:38-42)

⁴² Detta hände på fredagen, förberedelsedagen, alltså dagen före sabbaten^[k]. Och när kvällen^[l] närmade sig ⁴³ var Josef från Arimataia, en respekterad medlem av rådet som väntade på Guds rike, modig nog att gå till Pilatus och be att få ta hand om Jesus kropp.

⁴⁴ Pilatus hade svårt att tro att Jesus redan var död, så han kallade till sig officeren för att fråga honom om Jesus verkligen redan hade dött. ⁴⁵ När officeren bekräftade det, lät han Josef ta kroppen.

⁴⁶ Josef köpte linnetyg, tog ner Jesus, lindade honom i tyget och lade honom i en grav som var uthuggen i berget. Sedan rullade han en sten framför ingången till graven. ⁴⁷ Både Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var Jesus kropp lades.