M’Cheyne Bible Reading Plan

Rut plockar ax i Boas fält

2 Noomi hade en rik och mäktig släkting på sin mans sida av Elimeleks släkt som hette Boas. ² En dag sa moabitiskan Rut till Noomi: ”Jag vill gå ut på någon åker och plocka upp den säd som skördemän lämnat. Det finns kanske någon som vill visa mig välvilja och tillåter mig göra det.”

”Gå, min dotter”, svarade Noomi. ³ Rut gav sig då av, började plocka ax efter skördemännen och den åker hon råkade hamna på, tillhörde just Boas, denne släkting till Elimelek.

⁴ Boas kom nu från Betlehem och hälsade på skördefolket: ”Herren vare med er!” De svarade: ”Herren välsigne dig!” ⁵ Boas frågade förmannen till skördefolket: ”Vem är den unga kvinnan där borta?”

⁶ ”Det är den moabitiska kvinnan som kom tillbaka hit med Noomi från Moabs land”, svarade förmannen. ⁷ ”Hon bad mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där inne.” ⁸ Boas sa då till Rut: ”Min dotter, gå inte och plocka ax på någon annan åker, utan stanna här och håll dig till mina tjänstekvinnor! ⁹ Se efter var de skördar och följ efter dem! Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig, kan du bara gå till krukorna och dricka av vattnet som man bär ut hit.”

¹⁰ Hon böjde sig ner med ansiktet mot marken och frågade: ”Hur kommer det sig att du är så välvillig mot mig? Jag är ju bara en främling här.”

¹¹ ”Ja”, svarade Boas. ”Men jag har hört allt du gjort mot din svärmor sedan din man dog och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland ett folk som var okänt för dig. ¹² Herren, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, må löna dig allt du gjort, ja, må han ge dig full lön för det!”

¹³ Hon svarade: ”Låt mig alltid få möta din välvilja, herre, du har tröstat och uppmuntrat mig, din tjänarinna, fast jag inte ens är en av dina arbetare.” ¹⁴ När det var dags att äta, ropade Boas på henne: ”Kom hit och ät med oss! Ta av brödet och doppa det i vinättikan.” Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över.

¹⁵ När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till sina män att även låta henne få plocka ax bland kärvarna, inte störa henne ¹⁶ och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax som hon kunde plocka utan att någon sa något om det.

¹⁷ Rut arbetade hela dagen och på kvällen, när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettio liter korn^[a]. ¹⁸ Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.

¹⁹ Noomi undrade: ”Var har du plockat allt detta i dag? Var har du arbetat? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!”

Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att mannen hon arbetat hos den dagen hette Boas.

²⁰ ”Må Herren välsigna honom!” sa Noomi till sin svärdotter. ”Han har inte upphört med att visa barmhärtighet mot både levande och döda.” Och hon tillade: ”Boas står oss nära och är också en av våra återlösare^[b].”

²¹ ”Ja”, sa moabitiskan Rut. ”Han har sagt åt mig att jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.”

²² Noomi sa till sin svärdotter Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för du skulle kunna bli antastad på någon annan åker.”

²³ Hon stannade så kvar hos Boas tjänstekvinnor och plockade ax under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor.

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss^[a] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. ² Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

³ Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. ⁴ När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. ⁵ Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. ⁶ Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

⁷ Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. ⁹ Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.^[b] Paulus varnade dem ¹⁰ och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” ¹¹ Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. ¹² Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

¹³ Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

¹⁴ Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön ¹⁵ och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

¹⁶ Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. ¹⁷ Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten^[c] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

¹⁸ När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. ¹⁹ Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. ²⁰ Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. ²² Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. ²³ I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar ²⁴ och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ ²⁵ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. ²⁶ Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

²⁷ När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. ²⁹ De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

³⁰ Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. ³¹ Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” ³² Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

³³ Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. ³⁴ ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

³⁵ Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. ³⁶ Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. ³⁷ Det var 276 personer ombord ³⁸ och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

³⁹ När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. ⁴⁰ De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. ⁴¹ Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

⁴² Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. ⁴⁴ Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar^[d] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.

Jeremia fängslas

37 Sidkia, Josias son, blev kung i stället för Konja, Jojakims son. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, utsåg honom till kung i Juda land. ² Men varken han, hans hov eller folket i landet lyssnade till vad Herren talade genom profeten Jeremia.

³ Ändå skickade kung Sidkia Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: ”Be för oss till Herren, vår Gud!” ⁴ Jeremia fick röra sig fritt, för han hade då ännu inte blivit fängslad. ⁵ Faraos armé hade tågat ut från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem fick höra rapporten om dem, drog de sig bort från Jerusalem.

⁶ Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: ⁷ ”Så säger Herren, Israels Gud: Svara kungen av Juda, som skickade er för att fråga mig: ’Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska vända tillbaka hem till Egypten. ⁸ Kaldéerna kommer tillbaka för att anfalla denna stad och bränna ner den till grunden.’

⁹ Så säger Herren: Låt inte lura er att tro att kaldéerna ska ge sig i väg för gott, för det ska de inte. ¹⁰ Även om ni lyckades slå hela den kaldeiska armén som strider mot er, så att det bara blev några sårade män kvar i sina tält, så skulle de resa sig och bränna ner denna stad.”

¹¹ När den kaldeiska armén dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos armé, ¹² ville Jeremia lämna Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk sin egendom bland folket där.^{[a] 13} Men när han kom till Benjaminporten blev han gripen av ett vaktbefäl, som hette Jiria och var son till Shelemja och sonson till Hananja. Denne sa: ”Du tänker gå över till kaldéerna!”

¹⁴ ”Det är inte sant”, svarade Jeremia. ”Jag vill inte gå över till kaldéerna.” Men Jiria ville inte höra på honom, utan grep honom och förde honom till furstarna. ¹⁵ Furstarna blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. ¹⁶ Jeremia hamnade så i en fängelsehåla, i valven, och där fick han stanna länge.

¹⁷ Men sedan skickade kung Sidkia bud efter honom och lät föra honom till sitt palats. I enrum frågade han honom om det kommit något budskap från Herren. ”Ja”, svarade Jeremia. ”Du ska överlämnas åt den babyloniske kungen.”

¹⁸ Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ”På vilket sätt har jag syndat mot dig eller mot dina tjänare eller mot detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? ¹⁹ Var är nu era profeter som profeterade för er att kungen av Babylonien inte skulle anfalla er eller detta land? ²⁰ Hör mig nu, min herre och min kung! Jag vädjar till dig, skicka inte tillbaka mig till sekreteraren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.”

²¹ Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle sättas i förvar på vaktgården. Man gav honom en brödkaka från bagarnas gata varje dag, så länge det fanns något bröd kvar i staden. Så blev Jeremia kvar på vaktgården.

Varför går det väl för syndaren?