M’Cheyne Bible Reading Plan
Saul och David
(16:1—31:13)
Samuel smörjer David till kung
16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” 2 Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit[a]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”
”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. 3 ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”
4 Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” 5 Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.
6 När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” 7 Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”
8 Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” 9 Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”
10 På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” 11 Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”
12 Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”
13 Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.
David i Sauls tjänst
14 Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. 15 Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. 16 Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” 17 Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”
18 En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” 19 Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. 20 Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.
21 David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. 22 Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”
23 Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.
Omtanke och hänsyn
14 Acceptera den som har en svag tro, utan att sätta er till doms över det diskutabla. 2 Någons tro kanske tillåter honom att äta vad som helst, medan en annans tro är så svag att han bara äter grönsaker.[a] 3 Då ska den som vågar äta inte förakta den som inte vågar. Och den som inte äter ska inte döma den som äter. Gud har ju accepterat honom. 4 Vad har du för rätt att döma någon annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, för Herren förmår att hålla honom upprätt.
5 Någon skiljer mellan dagar, medan alla dagar är lika för en annan. Här måste var och en följa sitt eget förstånd. 6 Den som beaktar en viss dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som avstår från viss mat gör det också för Herren. Även han tackar ju Gud. 7 Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. 8 Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vi tillhör alltså Herren vare sig vi lever eller dör. 9 Kristus dog ju och blev levande igen just för att han skulle vara Herre över både döda och levande.
10 Varför dömer du då någon av dina syskon och ser ner på någon av dem? Var och en av oss ska en dag stå inför Guds domstol. 11 Det står ju skrivet:
”Så sant jag lever, säger Herren,
alla människor ska böja knä inför mig,
och alla ska bekänna Gud.”[b]
12 Alltså ska var och en stå till svars för sina egna handlingar inför Gud.
13 Sluta därför med att döma varandra. Bestäm i stället för er själva att aldrig mer göra något som kan få någon av trossyskonen att snubbla eller falla.
14 Själv är jag i Herren Jesus helt övertygad om att ingenting är orent i sig självt. Men för den som anser att det är orent, för honom är det orent. 15 Om du alltså sårar någon av dina trossyskon genom vad du äter, då lever du inte längre efter kärleken. Låt inte det du äter orsaka att någon, som Kristus har dött för, går förlorad. 16 Låt ingen tala illa om det goda ni har hos er. 17 Guds rike handlar ju inte om mat eller dryck, utan om rättfärdighet, frid och glädje i helig Ande. 18 Den som tjänar Kristus med den inställningen behagar Gud och blir uppskattad av människor.
19 Låt oss alltså sträva efter att göra sådant som skapar frid och ömsesidig uppbyggelse. 20 Riv inte ner Guds verk för matens skull! Allt är rent, men det är fel att äta något som får en annan på fall. 21 Avstå därför hellre från att äta kött och dricka vin eller göra andra saker som kan få någon av dina trossyskon på fall.
22 Vad du själv tror om allt detta får vara en sak mellan Gud och dig. Lycklig är den som kan följa sin övertygelse utan att döma sig själv. 23 Men den som tvivlar och ändå äter, blir dömd, eftersom han inte handlar i tro. Allt som inte är av tro är synd.
Första klagosången över Jerusalem[a]
1 Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2 Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3 Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4 Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5 Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6 Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7 I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8 Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9 Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10 Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11 Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12 ”Betyder detta ingenting för er,[b]
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13 Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14 Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15 Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16 Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17 Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18 ”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19 Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20 Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21 Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22 Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.