M’Cheyne Bible Reading Plan
Eli och Samuel
(1:1—7:17)
Samuels födelse och barndom
Hanna får bönesvar – en son
1 I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. 2 Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.
3 Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. 4 Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. 5 Men åt Hanna gav han en särskild del[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. 6 Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. 8 ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”
9 Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. 10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. 11 Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![c]”
12 Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. 13 Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. 14 ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” 15 ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. 16 Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”
17 Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” 18 ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.
19 Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. 20 Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”
Hanna uppfyller sitt löfte till Gud
21 Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. 22 Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”
23 Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”
Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. 24 Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[e]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[f] som offer och en säck[g] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. 25 Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.
26 ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. 28 Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”
Därefter tillbad han[h] Herren.
Hälsning
1 Från Paulus, tjänare åt Kristus Jesus, kallad att vara en apostel[a] och utsedd att sprida Guds evangelium 2 som han utlovade genom sina profeter i de heliga Skrifterna, 3 budskapet om hans Son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids släkt 4 och som genom helighetens Ande var Guds Son, i kraft av sin uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, vår Herre. 5 Genom honom har vi fått nåden och apostlaämbetet för att kalla alla folk till trons lydnad, och genom detta ge honom ära. 6 Och bland dessa som har kallats att tillhöra Jesus Kristus är också ni.
7 Till alla i Rom som är älskade av Gud och kallade att vara heliga:
Nåd och frid åt er från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Paulus längtar efter församlingen
8 Först av allt tackar jag min Gud för er alla genom Jesus Kristus, eftersom man överallt i världen talar om er tro. 9 Gud själv vet att jag ständigt ber för er, för det är honom jag tjänar av hela hjärtat när jag sprider evangeliet om hans Son. 10 En sak jag alltid ber om, är att jag äntligen ska få möjlighet att resa till er – om Gud vill det. 11 Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av Andens gåvor, så att ni blir styrkta. 12 Eller rättare sagt: så att vi kan uppmuntra varandra genom den tro vi har gemensamt.
13 Jag vill att ni ska veta, syskon, att jag flera gånger har tänkt komma till er, för att tron ska få samma goda resultat hos er som den har fått hos andra folk, men att det alltid har varit något som har hindrat mig. 14 Det ingår i mitt uppdrag att nå ut till både greker och barbarer[b], både till de visa och till de enkla. 15 Därför vill jag så gärna komma till er i Rom, så att jag kan sprida evangeliet även där.
Kraften i evangeliet
16 Jag skäms inte för evangeliet, för det är Guds kraft som räddar var och en som tror, först juden, sedan greken. 17 I evangeliet visas nämligen rättfärdigheten från Gud, som handlar om tro från början till slut. Det står ju skrivet: ”Den som är rättfärdig genom tro ska leva.”[c]
Gud hatar synden
18 Men Gud visar sin vrede från himlen mot all ondska och orättfärdighet hos dem som undertrycker sanningen i orättfärdighet. 19 Det man kan veta om Gud kan de ju själva se, för Gud har visat det för dem. 20 Ända sedan världens skapelse har man kunnat se hans osynliga egenskaper, hans oändliga makt och hans gudomlighet i hans verk. Därför finns det ingen ursäkt för dem.
21 Trots att de kände Gud ville de inte ära honom som Gud och tacka honom. Istället ägnade de sig åt egna, meningslösa resonemang, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. 22 De påstod sig vara visa, men blev istället dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar och fyrfotadjur och kräldjur.
24 Gud lät dem därför följa sitt hjärtas begär och orena lidelser, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögn. De tillbad och tjänade det skapade istället för Skaparen, han som är välsignad i evighet, amen.
26 Därför lät Gud dem ägna sig åt förnedrande lidelser. Deras kvinnor övergav sin naturliga sexualitet för den onaturliga. 27 Och männen slutade att ha naturliga sexuella förhållanden med kvinnor och började upptändas av begär till varandra, så att de utförde skamliga handlingar med andra män. På så sätt blev de själva orsaken till det rättvisa straff de fick för sin villfarelse.
28 Eftersom de struntade i kunskapen om Gud, lät Gud dem följa sina egna onda tankar, så att de gjorde sådant som man inte får göra. 29 De fylldes av all slags orättfärdighet, elakhet, girighet, ondska, de var fulla av avundsjuka, mordlust, aggressioner, svek, illvilja och sladder. 30 De skvallrar, hatar Gud, är kaxiga, stolta och skrytsamma, hittar ständigt nya sätt att göra det som är ont, de är olydiga mot sina föräldrar, 31 tanklösa, trolösa, kärlekslösa och utan medlidande. 32 De vet att Gud har bestämt att en dag straffa dem med döden för det de gör, men ändå fortsätter de. Och inte nog med det: de uppmuntrar andra som lever likadant.
Nebukadnessar intar Jerusalem
(2 Kung 25:1-12; Jer 52:4-16)
39 Det var i den tionde månaden under kung Sidkias nionde regeringsår, som kung Nebukadnessar och hela hans armé drog mot Jerusalem och belägrade det. 2 I Sidkias elfte regeringsår, på den nionde dagen i fjärde månaden, stormades stadsmuren. 3 Den babyloniske kungens furstar kom in och satte sig i Mittporten: Nergalsareser, Samgar, Nebusarsekim, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern, och alla den babyloniske kungens furstar.[a]
4 När judakungen Sidkia och hans soldater såg dem, flydde de och lämnade staden under natten, genom den kungliga trädgården och porten mellan de två murarna. Man tog vägen mot Jordandalen. 5 Men den kaldeiska armén förföljde dem och tog Sidkia till fånga på Jerikoslätten. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. 6 Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner i Rivla inför hans ögon, likaså lät den babyloniske kungen avrätta alla de förnäma männen i Juda. 7 Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia och band honom med kopparkedjor och förde bort honom till Babylon.
8 Kaldéerna brände ner kungapalatset och folkets hus och rev ner Jerusalems murar. 9 Resten av folket som var kvar i staden och de deserterade fördes bort till Babylonien av Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, likaså återstoden av befolkningen.[b] 10 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, lämnade kvar i Juda land bara några av de allra fattigaste, som ingenting hade, och gav dem nu vingårdar och åkrar.
11 Nebukadnessar, kungen av Babylonien, gav Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, följande befallning angående Jeremia: 12 ”Ta väl vara på honom, vaka över honom och gör honom inget ont. Ge honom vad han vill ha.” 13 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, och Nebushasban, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern[c], och den babyloniske kungens alla övriga ämbetsmän 14 skickade då efter Jeremia och lät hämta honom från vaktgården. De överlämnade honom till Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, för att denne skulle föra hem honom[d]. Han fick bo bland folket.
15 Herrens ord kom till Jeremia medan han ännu var kvar som fånge på vaktgården: 16 ”Gå och säg till nubiern Eved-Melek: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska låta det gå i uppfyllelse som jag talat mot denna stad, till dess olycka, inte lycka, och det ska ske inför dina ögon på den dagen. 17 Men dig ska jag rädda den dagen, säger Herren. Du ska inte överlämnas åt dem du är rädd för. 18 Jag ska låta dig komma undan, du ska inte falla för svärd utan får behålla livet, därför att du förtröstade på mig, säger Herren.’ ”
Klagan i en ångestfylld situation
13 För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge, Herre, ska du glömma mig?
Hur länge ska du gömma ditt ansikte för mig?
3 Hur länge måste jag brottas med mina tankar,
bära denna ängslan inom mig dag efter dag?
Hur länge ska min fiende ha övertaget?
4 Se på mig och svara, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, låt mig inte somna in i döden.
5 Låt inte min fiende säga: ”Jag har besegrat honom!”
Låt inte mina ovänner få glädjas över mitt fall.
6 Jag förtröstar på din nåd,
och mitt hjärta gläder sig över din räddning.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
för han har varit god mot mig.
Gudsförnekelsens dårskap
(Ps 53)
14 För körledaren. Av David.
Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!”
De är onda, deras handlingar är fördärvliga,
det finns ingen som gör det goda.
2 Från himlen ser Herren ner på människorna
för att se om det finns någon med förstånd,
någon som frågar efter Gud.
3 Men alla har vänt sig bort,
alla är lika korrumperade.
Det finns ingen som gör det goda,
inte en enda.
4 Förstår de då ingenting, alla de som gör orätt,
de som äter mitt folk som man äter bröd,
de som inte ber till Herren?
5 Men de ska bli skräckslagna,
för Gud är hos de rättfärdiga.
6 Ni hånar den fattiges planer,
men Herren är hans tillflykt.
7 O, att det från Sion kom räddning för Israel!
När Herren återupprättar sitt folk från dess fångenskap
ska Jakob glädja sig och Israel jubla.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.