M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids och Jonatans vänskap
Saul blir avundsjuk på David
18 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. 2 Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. 3 Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. 4 Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.
5 Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.
6 När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. 7 Kvinnorna dansade och sjöng:
”Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen!”
8 Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” 9 Och från den dagen såg kung Saul med avund på David.
10 Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt[a] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11 och plötsligt kastade[b] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.
12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. 13 Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.
14 David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. 15 Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16 Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.
David gifter sig med Sauls dotter
17 En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.[c] Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”
18 ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. 19 Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.
20 Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. 21 ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” 22 Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. 23 Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”
24 När Sauls män rapporterade detta till kungen, 25 sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.
26 David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, 27 hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.
28 När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David[d], 29 blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. 30 Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.
Personliga hälsningar
16 Vår syster Foibe, som är tjänare i församlingen i Kenchreai, vill jag tala varmt för. 2 Ta väl emot henne, i Herren, på ett sådant sätt som de heliga bör göra. Hjälp henne med allt hon behöver, för hon har varit ett stöd för många, också för mig.
3 Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 4 De har till och med riskerat livet för min skull. Men det är inte bara jag som är tacksam för dem, utan även alla hednakristna församlingar.
5 Hälsa också församlingen som möts i deras hus.
Hälsa min gode vän Epainetos, som var den första i provinsen Asien[a] som började tro på Kristus.
6 Hälsa också Maria, som har arbetat så hårt för er.
7 Hälsa Andronikos och Junias, som båda är mina landsmän och har suttit i fängelse tillsammans med mig. De är apostlar åt Kristus och är mycket uppskattade av alla, och de började tro på Kristus före mig.
8 Hälsa Ampliatus, som jag älskar i Herren.
9 Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och min käre Stachys.
10 Hälsa Apelles, som har bestått provet i Kristus.
Hälsa också alla hos Aristoboulos.
11 Hälsa Herodion, min landsman.
Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren.
12 Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar med att tjäna Herren, och den kära Persis, som har arbetat så hårt för att tjäna Herren.
13 Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är som en mor också för mig.
14 Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de troende syskon som är tillsammans med dem.
15 Hälsa Filologos, Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga som är tillsammans med dem.
16 Hälsa varandra med en helig kyss.[b]
Alla Kristus församlingar hälsar till er.
En sista förmaning
17 Slutligen vill jag uppmana er, syskon: Akta er för dem som orsakar splittring och får människor på fall genom att undervisa sådant som strider mot det ni har fått lära er. Håll er borta från dem! 18 Sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus, utan sina egna magar.[c] Med sina vackra ord och sitt smicker förleder de godtrogna människors hjärtan.
19 Alla känner ju till er lydnad, och det gör mig mycket glad. Men jag önskar att ni ska vara uppfinningsrika i allt gott, och okunniga i allt ont.
20 Fridens Gud ska snart krossa Satan under era fötter.
Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er alla.
21 Min medarbetare Timotheos hälsar till er, och det gör också mina landsmän Lucius, Jason och Sosipatros.
22 Även jag, Tertius, som har skrivit ner det här brevet,[d] hälsar till er i Herren.
23 Gaius hälsar till er. Det är i hans hus jag bor, och där träffas också hela församlingen.
Stadskassören Erastos hälsar till er, och det gör också Quartus, en annan av de troende.[e]
Avslutande hyllning till Gud
25 Honom som förmår styrka er genom det evangelium som jag förkunnar om Jesus Kristus, den avslöjade hemlighet, som har legat gömd sedan tidens början 26 men nu har uppenbarats genom profetiska skrifter på den evige Gudens befallning, för att alla folk ska kunna tro och lyda honom, 27 Gud, den ende som är vis, honom tillhör äran genom Jesus Kristus i all evighet. Amen.
Tredje sången om lidande och hopp
3 Jag är mannen[a] som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2 Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3 Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4 Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5 Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6 I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7 Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8 Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9 Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
10 Han lurar på mig som en björn,
som ett lejon i ett gömställe.
11 Han har fört mig bort från vägen,
slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12 Han har spänt sin båge
och riktat den mot mig.
13 Pilar från hans koger
har genomborrat mina njurar.
14 Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
en visa har jag blivit för dem.
15 Han har fyllt mig med bitterhet
och gett mig malört att dricka.
16 Han har krossat mina tänder med stenar
och trampat ner mig i stoftet.
17 All frid har försvunnit ur mitt liv,
och jag har glömt vad lycka är.
18 Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på något från Herren.”
19 Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.[b]
20 Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21 Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22 Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,[c]
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23 Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24 ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
25 Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
vänta på räddning från Herren.
27 Det är nyttigt för en man
att bära ok som ung.
28 Må han sitta ensam och i stillhet
när det läggs på honom.
29 Må han trycka ansiktet mot marken,
kanske finns det ännu hopp.
30 Må han vända kinden
mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.
31 Herren förkastar inte
för evigt.
32 Även om han ger plågor,
så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33 För han vill inte ge människorna
plåga och sorg.
34 Att man krossar under sina fötter
alla fångarna i landet,
35 att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36 att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?
37 Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
om inte Herren befallt det?
38 Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39 Varför ska då någon levande människa
klaga över sina synder?[d]
40 Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42 Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44 Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45 Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46 ”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47 Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48 Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49 De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50 tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51 Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.[e]
52 De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53 De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54 Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55 Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56 och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57 Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58 Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
59 Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
Herre, skaffa mig rätt!
60 Du har sett deras hämndlystnad,
alla sammansvärjningar mot mig.
61 Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
alla deras sammansvärjningar mot mig,
62 allt som mina fiender
viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63 Se hur de sjunger nidvisor om mig
vare sig de sitter eller står.
64 Herre, straffa dem
så som deras gärningar förtjänar.
65 Täck deras innersta med en slöja,[f]
låt din förbannelse komma över dem.
66 Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!
Lovprisning och uppmaning till lovprisning för Herren, vittnesbörd om hans godhet, visdomsord
34 Av David, när han hade spelat vansinnig inför Avimelek, som drev bort honom, och han gick därifrån.[a]
2 Jag vill alltid prisa Herren,
ständigt ha en lovsång till honom på mina läppar.
3 Med stolthet vill jag berätta omHerren,
låt de ödmjuka höra det och glädja sig.
4 Lova Herren med mig,
låt oss tillsammans upphöja hans namn.
5 Jag sökte Herren, och han svarade mig,
han befriade mig från all min fruktan.
6 De som ser upp till honom strålar av glädje,
de behöver inte böja sina huvuden i skam.
7 Denne arme man ropade till Herren
och han hörde honom,
han räddade honom ur all hans nöd.
8 Herrens ängel håller vakt kring dem
som fruktar honom
och befriar dem.
9 Smaka och se hur god Herren är!
Lycklig är den människa som tar sin tillflykt till honom!
10 Frukta Herren, ni hans heliga,
för de som fruktar honom lider ingen brist.
11 Lejon kan lida brist och gå hungriga,
men de som söker Herren behöver aldrig sakna något gott.
12 Barn, kom och lyssna på mig,
så ska jag lära er att frukta Herren.
13 Är du en människa som älskar livet
och vill se många goda dagar?
14 Håll då din tunga borta från det onda
och dina läppar fria från lögnaktigt tal.
15 Vänd dig bort från det onda,
gör det goda
och sök och sträva efter frid.
16 Herrens ögon följer de rättfärdiga,
och hans öron hör deras rop.
17 Herren vänder sig mot de onda,
han utplånar deras minne från jorden.
18 Herren hör när de rättfärdiga ropar,
och han räddar dem ur all deras nöd.
19 Herren är nära de förtvivlade,
och han räddar de förkrossade.
20 Den rättfärdige får uppleva mycket ont,
men Herren befriar honom från allt.
21 Han beskyddar alla hans ben,
inget av dem ska krossas.
22 Ondskan ska döda den gudlöse,
och de som hatar den rättfärdige ska dömas.
23 Herren räddar sina tjänares liv,
och ingen som tar sin tillflykt till honom ska dömas.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.