M’Cheyne Bible Reading Plan

Krig mot filistéerna

Filistéerna tar Guds ark

4 Samuels ord kom så till hela Israel. Vid den tiden drog Israel ut i krig mot filistéerna. Den israelitiska armén slog läger nära Even Haeser, medan filistéerna slog läger vid Afek. ² Sedan ställde filistéerna upp till strid och kampen blev hård. Filistéerna besegrade Israel och dödade 4 000 av dem på slagfältet. ³ När Israels armé återvände till lägret, sa folkets äldste: ”Varför har Herren låtit oss lida ett sådant nederlag mot filistéerna i dag?”

”Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo”, föreslog de, ”att vara ibland oss och rädda oss från våra fiender!” ⁴ De lät hämta härskarornas Herres förbundsark, hans, som har sin tron mellan keruberna^[a]. Elis söner Hofni och Pinechas följde också med Guds förbundsark.

⁵ När Herrens förbundsark kom till lägret, ropade israeliterna så högt av glädje att marken skakade. ⁶ Då frågade filistéerna: ”Vad är det för jubelrop i hebréernas läger?” När de fick veta att det var för att Herrens ark hade anlänt, ⁷ greps de av panik. ”Gud^[b] har kommit in i deras läger”, ropade de. ”Ve oss! Något sådant har vi aldrig råkat ut för förut! ⁸ Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Gud,^[c] han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? ⁹ Men fatta mod, ni filistéer, var som män! Kämpa som män, annars blir vi hebréernas slavar, precis som de har varit våra.”

¹⁰ Filistéerna kämpade och än en gång blev israeliterna besegrade och var och en flydde till sina tält. Deras förluster blev stora, 30 000 man dödades. ¹¹ Guds ark blev tagen och Elis båda söner Hofni och Pinechas dödades.

¹² Redan samma dag sprang en man från Benjamins stam från slagfältet till Shilo dit han anlände före kvällen. Hans kläder var sönderrivna och han hade hällt jord på huvudet.^{[d] 13} När han kom till staden, satt Eli på en stol och väntade vid sidan av vägen, för han var djupt orolig för Guds ark. Och när budbäraren anlände och berättade vad som hade hänt, höjdes ett stort klagorop i staden. ¹⁴ ”Vad är det för oväsen?” frågade Eli. Budbäraren skyndade då genast fram till Eli och berättade. ¹⁵ Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se. ¹⁶ ”Jag kommer just från slagfältet, jag har flytt därifrån i dag”, berättade han för Eli. ”Vad har hänt, min son?” frågade Eli. ¹⁷ Budbäraren svarade: ”Israeliterna har flytt för filistéerna, armén har lidit svåra förluster. Dina båda söner Hofni och Pinechas har också dödats och Guds ark har blivit tagen.”

¹⁸ När budbäraren nämnde Guds ark, föll Eli baklänges från sin stol bredvid porten, bröt nacken och dog, för han var både gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

¹⁹ Elis svärdotter, Pinechas hustru, var gravid och skulle snart föda. När hon hörde att Guds ark hade blivit tagen och att både hennes man och hennes svärfar var döda, började plötsligt hennes värkar och hon födde sitt barn. ²⁰ Hon var döende. Kvinnorna omkring henne sa: ”Var inte rädd! Du har fått en pojke.” Men hon reagerade inte. ²¹ Sedan kallade hon pojken I-Kavod^[e], för hon sa: ”Israels härlighet är borta”, eftersom Guds ark var borta och hennes svärfar och man döda. ²² Hon sa: ”Härligheten har lämnat Israel, för Guds ark är borta.”

Abrahams tro

4 Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta? ² Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud. ³ Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.^[a]

⁴ Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. ⁵ Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet. ⁶ Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:

⁹ Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig. ¹⁰ Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.

¹¹ Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga. ¹² Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.

Löftet till Abraham gäller alla som tror

¹³ Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ¹⁴ Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. ¹⁵ Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. ¹⁶ Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, ¹⁷ som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”^[c] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.

¹⁸ Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”^{[d] 19} Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.

²⁰ Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. ²¹ Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, ²² och därför räknades han som rättfärdig.

²³ Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. ²⁴ Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. ²⁵ Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.

42 Alla arméofficerarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Jesanja, Hoshajas son,^[a] och allt folket, både stora och små, kom ² och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till Herren, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. ³ Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.”

⁴ ”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad Herren sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.”

⁵ Då sa de till Jeremia: ”Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad Herren, vår Gud, sänder dig till att säga oss. ⁶ Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.”

⁷ Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. ⁸ Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, ⁹ och sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: ¹⁰ ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. ¹¹ Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. ¹² Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’

¹³ Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte Herren, er Gud, ¹⁴ utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ ¹⁵ Hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, ¹⁶ ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. ¹⁷ Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’

¹⁸ För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’

¹⁹ Herren har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. ²⁰ Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till Herren, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till Herren, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ ²¹ I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till Herren, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. ²² Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.”

Kungens tacksägelse

(2 Sam 22:1-51)

18 För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng denna sång till Herren, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld.