M’Cheyne Bible Reading Plan
Israel anfaller Benjamins stam
20 Israeliterna drog då ut allesammans, från Dan till Beer Sheva, och samlades inför Herren i Mispa. 2 Hela folkets, alla Israels stammars, ledare trädde fram inför Guds folk, 400 000 väpnade män till fots. 3 Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna i Mispa nådde snart Benjamin. Israeliterna sa: ”Berätta hur detta illdåd gick till!”
4 ”Jag kom med min bihustru till Giva i Benjamin för att stanna där över natten”, sa leviten, den mördade kvinnans man. 5 ”Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda och min bihustru kränkte de så att hon dog. 6 Då styckade jag hennes döda kropp och sände ut delarna över hela landet, för dessa män hade begått en avskyvärd och skamlig gärning i Israel. 7 Nu, israeliter, ni som är samlade här, nu vill jag höra er dom!”
8 De svarade alla som en man: ”Ingen av oss tänker gå tillbaka eller vända om hem. 9 Vi anfaller Giva så som lotten avgör. 10 I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen och tusen av tiotusen. De ska förse oss med proviant. Resten ska förinta Giva som straff för deras skamliga gärning de begått i Israel.”
11 Hela nationen förenades i förbund med varandra mot staden.
12 Israels stammar skickade budbärare till hela Benjamins stam och ställde krav: ”Ni är skyldiga till ett oerhört brott! 13 Utlämna dessa onda män från Giva, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska.” Men folket i Benjamin ville inte höra på sina israelitiska bröder. 14 I stället samlades de från sina städer till Giva för att strida mot israeliterna. 15 Benjaminiterna mönstrade 26 000 väpnade män, förutom de 700 utvalda som bodde där. 16 Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta som kunde träffa ett hårstrå med sina slungstenar utan att missa. 17 Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400 000 krigsmän beväpnade med svärd.
18 Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Gud. ”Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk?” frågade de. ”Juda ska gå först”, svarade Herren.
19 Tidigt nästa morgon bröt israeliterna upp och slog läger utanför Giva. 20 De drog ut till strid mot Benjamins män och ställde upp sig mot dem utanför Giva. 21 Men benjaminiterna rusade ut och dödade under den dagen 22 000 israeliter.
22 Den israelitiska hären fattade nytt mod och ställde upp sig på samma ställe som första dagen, 23 efter att ha gått upp och klagat inför Herren ända till kvällen och rådfrågat honom: ”Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin?” ”Ja!” svarade då Herren. 24 Alltså drog israeliterna ut nästa dag mot benjaminiterna 25 och även den dagen ryckte benjaminiterna ut, så att de förlorade ytterligare 18 000 man, allesammans beväpnade med svärd.
26 Då drog alla israeliterna, hela armén, upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. 27 De rådfrågade Herren. Guds förbundsark fanns där på den tiden 28 och Pinechas, Elasars son och Arons sonson, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: ”Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin eller inte?” Herren svarade: ”Ja, gör det! Jag ska ge honom i ditt våld i morgon.”
29 Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Giva 30 och gick sedan på den tredje dagen ut mot benjaminiterna och gjorde sig i ordning för strid utanför Giva så som de gjort tidigare. 31 Benjamins trupper kom ut ur staden och lurades bort från staden. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägarna över fälten till Betel och till Giva och lyckades döda ett trettiotal israeliter.
32 Då ropade man i Benjamins armé: ”Vi besegrar dem igen!” Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle dra sig tillbaka och locka dem bort från staden ut till vägarna. 33 Alla israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar och de som fanns i bakhåll strömmade fram från sina ställen väster om Giva. 34 De 10 000 israelitiska elitsoldaterna gick till anfall mot Giva och Benjamin förstod inte hur stor faran för nederlag i själva verket var.
35 Herren lät Israel besegra Benjamin och Israels armé dödade 25 100 man i Benjamin den dagen, alla beväpnade män.
36 Nu insåg benjaminiterna sitt nederlag. Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin, för de litade på sitt bakhåll vid Giva. 37 De som låg i bakhåll rusade in i staden och dödade alla som fanns där med svärd. 38 Israeliterna hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle sända ett stort rökmoln från staden. 39 Israeliterna gjorde helt om i striden och då slog benjaminiterna ihjäl ett trettiotal av dem och sa: ”Vi har slagit dem precis som förra gången.” 40 Men rökmolnet steg från staden och när benjaminiterna vände sig om, såg de att staden stod i lågor. 41 Israeliterna vände nu helt om och benjaminiterna greps av skräck, eftersom de insåg att olyckan var över dem. 42 De flydde ut i öknen för israeliterna, men de kunde inte undgå striden, för männen som varit i staden kom och slog ner dem. 43 De omringade och krossade benjaminiterna och förföljde dem utan uppehåll till en plats öster om Giva. 44 I Benjamins armé dog 18 000 tappra krigare i striden. 45 När de vände och flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, dödades 5 000 utmed vägen och de förföljde benjaminiterna och dödade ytterligare 2 000 närmare Gidom.
46 Benjamins stam förlorade den dagen 25 000 tappra krigare som varit beväpnade med svärd. 47 De 600 som fanns kvar, flydde alltså till öknen till Rimmons klippa där de stannade i fyra månader. 48 Men Israels armé återvände och dödade allt och alla, även boskapen, som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad i hela området.
Paulus inför rätta hos landshövdingen Felix
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. 2 Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:
3 ”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma. 4 Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. 5 Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[a] 6 och har till och med försökt vanhelga[b] templet. Det var därför vi arresterade honom.[c] 8 Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.” 9 De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt.
10 Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal:
”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. 11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe. 12 Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket. 13 De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för.
14 Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna. 15 Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda. 16 Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.
17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra. 18 Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro. 19 Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. 20 Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet, 21 om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ”
22 Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.”
23 Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.
24 Några dagar senare kom Felix tillbaka i sällskap med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus för att höra honom berätta mer för dem om tron på Kristus Jesus. 25 Men när Paulus började tala om rättfärdigheten, om självförnekelse och om den kommande domen, blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid, ska jag skicka efter dig igen.”
26 Felix hoppades också att Paulus skulle muta honom och skickade efter honom gång på gång för att tala med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Jerusalems sista dag
(34:1—39:18)
Budskap till Sidkia
34 Detta ord kom till Jeremia från Herren, när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, anföll Jerusalem och dess lydstäder med hela sin armé och med alla jordens riken som han härskade över och med alla folk:
2 Så säger Herren, Israels Gud: ”Gå och säg till Sidkia, kungen av Juda: ’Så säger Herren: Jag ska överlämna den här staden till kungen av Babylonien, och han ska bränna ner den. 3 Du ska inte kunna komma undan hans grepp. Du ska tas till fånga och överlämnas åt honom. Du ska ställas öga mot öga med den babyloniske kungen, och han ska tala med dig ansikte mot ansikte. Du ska föras bort till Babylon.
4 Men hör Herrens ord, Sidkia, kung av Juda! Så säger Herren om dig: Du ska inte bli dödad av svärd. 5 Du ska få dö i frid. De ska tända eldar till din ära, så som de tände eldar till dina förfäders ära, till kungar som var före dig. De ska hålla dödsklagan över dig: ”Ve, herre!” Detta har jag talat, säger Herren.’ ”
6 Profeten Jeremia sa allt detta till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem. 7 Då höll den babyloniske kungens armé på med att belägra Jerusalem och de städer i Juda som fanns kvar, Lakish och Aseka, som var de enda befästa städer som stod kvar i Juda.
Brott mot slavar
8 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, sedan Sidkia, kungen av Juda, hade ingått ett förbund med allt folket i Jerusalem om en kungörelse för frigivning av slavarna. 9 Var och en skulle frige sina hebreiska slavar, både kvinnor och män, så att ingen skulle hålla sin judiske landsman som slav. 10 Alla furstarna och allt folket lydde, de som hade gått med i förbundet med villkoren att var och en skulle frige sina slavar och slavinnor och att ingen längre skulle hållas kvar i slaveri. De lydde alltså och släppte dem fria. 11 Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigett och gjorde dem till slavar igen.
12 Då kom Herrens ord till Jeremia: 13 ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag ingick ett förbund med era förfäder, när jag ledde dem ut ur Egypten, ut ur slaveriet. Jag sa: 14 ’Vart sjunde år ska ni var och en frige de hebreiska landsmän som har sålt sig till er och tjänat er i sex år. Då ska du låta honom gå fri från dig.’ Men era förfäder lyssnade inte på mig och lydde mig inte. 15 Nu har ni nyligen ändrat er och gjort det som är rätt inför mig, när ni kungjorde frigivning av era landsmän och slöt ett avtal inför mig i det hus som är uppkallat efter mitt namn. 16 Men nu har ni ändrat er igen och vanhelgat mitt namn. Alla har ni tagit tillbaka de slavar och slavinnor som ni frigivit efter deras önskan, och nu har ni gjort dem till era slavar igen.
17 Därför säger Herren så: ’Ni har inte lytt mig. Ni har inte släppt era bröder och landsmän. Därför ska jag släppa lös svärd, pest och hungersnöd över er, säger Herren. Jag ska göra er till en förskräckelse för alla riken på jorden. 18 Jag ska överlämna de män som brutit mot mitt förbund och inte fullföljt vad som sagts i förbundet som de slöt inför mig, till att behandlas som kalven som de delade mitt itu och gick mellan dess halvor. 19 Furstarna i Juda och Jerusalem, hovmännen, prästerna och allt folket i landet, som gick mellan kalvens delar, 20 dem ska jag utlämna åt deras fiender som är ute efter deras liv. Deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur. 21 Och jag ska överlämna Sidkia, kungen av Juda, och hans furstar åt deras fiender, dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungens armé, som nu har dragit bort härifrån. 22 Jag ska befalla dem, säger Herren, att vända tillbaka till denna stad. De ska anfalla staden, inta och bränna ner den, och städerna i Juda ska jag ödelägga så att ingen kan bo där.’ ”
Klagan och bön när fienden förföljer
5 För körledaren, till flöjtspel.[a] En psalm av David.
2 Herre, lyssna till mina ord,
hör på mina suckar!
3 Lyssna på mitt rop, min kung och min Gud!
Jag ber till dig.
4 Om morgonen, Herre, hör du min röst,
om morgonen lägger jag fram mina önskningar inför dig och väntar.
5 Du är inte en Gud som finner behag i ondskan,
och ingen ond får bo hos dig.
6 De högfärdiga består inte inför din blick,
du hatar alla som gör orätt.
7 Du utrotar dem som ljuger,
och Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
8 Men för din stora nåd
får jag komma till ditt tempel.
Jag böjer mig ner i din fruktan,
mot ditt heliga tempel.
9 Herre, led mig i din rättfärdighet,
för mina fienders skull,
gör din väg rak framför mig!
10 Ingenting av vad de säger är tillförlitligt,
fördärvade är de i sitt innersta.
Deras strupe är en öppen grav,
och hal är deras tunga.
11 Gud, förklara dem skyldiga,
och låt deras planer fälla dem!
Driv bort dem för deras många synder,
för de är upproriska mot dig.
12 Men låt alla dem glädjas, som tar sin tillflykt till dig!
Låt dem för evigt sjunga av glädje,
för du beskyddar dem.
De som älskar ditt namn
ska fröjdas i dig.
13 För du, Herre, välsignar den rättfärdige,
du omger honom med ditt välbehags sköld.
Ångerpsalm. Bön i svårigheter.
6 För körledaren, till stränginstrument, enligt sheminit[b]. En psalm av David.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din harm!
3 Var nådig mot mig, Herre,
för jag är svag!
Hela mig, Herre,
för ända in i mina ben har jag ångest.
4 Min själ är djupt förskräckt.
Herre, hur länge?
5 Kom åter, Herre,
och befria mig,
rädda mig i din nåd.
6 För i döden kommer ingen ihåg dig.
Vem prisar dig från dödsriket?
7 Jag är utmattad av mitt suckande,
och varje natt blir min bädd våt av tårar,
min säng dränks i gråt.
8 Mina ögon försvagas av sorg,
de åldras för mina fienders skull.
9 Lämna mig nu, ni alla som gör orätt,
för Herren har hört min gråt.
10 Herren har hört min vädjan,
Herren har tagit emot min bön.
11 Mina fiender ska komma på skam,
de ska bli skräckslagna,
och i sin skam ska de plötsligt ta till flykten.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.