M’Cheyne Bible Reading Plan
David och Goljat
Goljat utmanar Israel
17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. 2 Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. 3 Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.
4 Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. 5 Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, 6 benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. 7 Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[a] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8 Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! 9 Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.
12 David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. 13 De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. 16 Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.
17 Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! 18 Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! 19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. 24 När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.
25 ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”
26 David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” 27 Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.
28 Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”
29 ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” 30 Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. 31 Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.
David dödar Goljat
32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”
33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”
34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”
”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.
”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.
41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”
45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”
48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. 50 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. 51 David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.
Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten
När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. 52 Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. 53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.
54 David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. 56 ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. 57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”
Tänk på andra
15 Vi som har en stark tro är skyldiga att hjälpa de svaga med deras problem, och inte bara tänka på oss själva. 2 Var och en av oss ska tänka på det som är bäst för andra och bygger upp. 3 Kristus tänkte inte på sig själv, utan på andra. Det står ju skrivet: ”Dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.”[a]
4 Allt som skrivits förut står där för att undervisa oss, för att vi genom uthållighet och tröst från Skriften ska kunna hålla fast vid hoppet. 5 Och må Gud, han som ger uthållighet och tröstar, hjälpa er att leva eniga med varandra, i enlighet med Kristus Jesus vilja. 6 Då kan ni alla tillsammans hylla vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader.
7 Acceptera därför varandra på samma sätt som Kristus har accepterat er, för då blir Gud ärad. 8 Jag menar att Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa Guds sanning och bekräfta de löften som gavs till förfäderna. 9 Då skulle också de andra folken hylla Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet:
”Därför vill jag prisa dig bland folken,
och sjunga till din ära!”[b]
10 Det står också:
”Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk!”[c]
11 Vidare:
”Prisa Herren, alla nationer!
Lova honom, alla folk!”[d]
12 Jesaja säger också:
”Han som är av Jishajs rot[e] ska komma,
och han ska resa sig för att härska över alla folk.
De ska hoppas på honom.”[f]
13 Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid när ni tror på honom, så att den heliga Andens kraft gör ert hopp allt starkare.
Paulus speciella uppdrag
14 Jag är själv övertygad om, syskon, att ni är fyllda med godhet och med så mycket kunskap att ni kan vägleda varandra. 15 Men jag ville ändå skriva till er för att påminna om allt detta, och ibland har jag varit mycket rakt på sak. Det beror på att Gud i sin nåd gav mig 16 uppdraget att tjäna som präst åt Kristus Jesus, för att jag skulle sprida Guds evangelium till andra folk, så att de skulle bli ett offer till Gud, helgat genom den heliga Anden.
17 Tack vare Kristus Jesus kan jag vara stolt över det uppdrag Gud har gett mig. 18 Något annat än det som Kristus har gjort genom mig för de andra folken vågar jag inte tala om. Han har fått dem att lyda Gud genom mina ord och mina handlingar, 19 och genom kraften i tecken och under genom Andens kraft. På detta sätt har jag spridit evangeliet om Kristus, med början i Jerusalem och sedan överallt, ända till Illyrien.[g]
20 Hela tiden har min målsättning varit att sprida evangelium på platser där man ännu inte känner Kristus, istället för att bygga vidare på en grund som någon annan har lagt, 21 så som det står skrivet:
”De ska se något som ingen har berättat för dem,
och förstå något som de inte har hört om.”[h]
22 Det är på grund av detta som jag har hindrats så länge från att resa till er.
Paulus resplaner
23 Men nu är jag äntligen färdig med mitt arbete i det här området och kan efter många år av väntan komma till er. 24 Jag planerar nämligen att resa till Spanien, och på vägen dit tänkte jag stanna hos er. När jag sedan har fått vara tillsammans med er en kort tid, hoppas jag att ni ger mig vad jag behöver för min fortsatta resa.
25 Men först måste jag resa till Jerusalem för att hjälpa de heliga där. 26 Församlingarna i Makedonien och Achaia[i] har nämligen gjort en frivillig insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 27 De var glada att få göra detta, eftersom de står i tacksamhetsskuld till judarna. De andra folken har ju fått del av judarnas andliga goda, och därför är det också rätt att de delar med sig av sitt materiella goda. 28 Men så snart jag har avslutat detta uppdrag och lämnat över gåvan till dem tänker jag resa till Spanien och hälsa på er på vägen. 29 Och jag vet att när jag kommer till er har jag med mig full välsignelse från Kristus.
30 Men jag vädjar till er, syskon, för vår Herre Jesus Kristus skull och för den kärleks skull som Anden ger: Hjälp mig i min kamp genom att be till Gud för mig. 31 Be att Gud räddar mig från de människor i Judeen som vägrar att tro och att de heliga i Jerusalem ska bli glada över den hjälp jag har med mig. 32 Då kan jag, om Gud vill, besöka er, och genom detta bli uppmuntrad och utvilad.
33 Må fridens Gud vara med er alla. Amen.
Andra klagosången: Herren bestraffar sitt folk
2 Hur har inte Herren i sin vrede
höljt dotter Sion i mörka moln!
Från himlen har han slungat
Israels härlighet ner till jorden.
Han tänkte inte ens på sin fotpall
på sin vredes dag.
2 Skoningslöst har Herren skövlat
alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
och vanärat dem.
3 I vredens hetta har han brutit ner
Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
vars lågor förtärde allt som fanns.
4 Han har spänt sin båge som en fiende
redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
har han öst ut sin vrede som en eld.
5 Herren har blivit som en fiende,
han har skövlat Israel
och alla dess palats,
han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
med stor sorg och klagan.
6 Han har ödelagt sin egen boning
som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.
7 Herren har förkastat sitt altare
och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
som på en högtidsdag.
8 Herren har bestämt sig
för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
och tillsammans har de nu rasat samman.
9 Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
och profeterna får inte längre några syner från Herren.
10 Dotter Sions äldste
sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
har böjt sina huvuden mot jorden.
11 Mina ögon är utmattade av gråt,
mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
på stadens gator.
12 De frågar sina mödrar
var bröd och vin finns,
och de segnar ner
likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars armar.
13 Vad ska jag säga om dig?
Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?
Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,
för att trösta dig?
Din skada är ändlös som havet.
Vem kan bota dig?
14 Dina profeter har sett syner för dig
som varit falska och meningslösa.
De har inte pekat på din skuld
för att du skulle kunna vända från din fångenskap.
Deras profetior har varit
falska och förledande.
15 Alla som går vägen förbi
klappar föraktfullt i händerna åt dig,
visslar och skakar på huvudet
åt dotter Jerusalem:
”Skulle detta vara den stad som kallats
den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”
16 Alla dina fiender gapar åt dig.
De gnisslar tänder och säger:
”Vi har förstört henne!
Detta är dagen vi har väntat på,
och vi har levt för att se den!”
17 Herren har gjort som han har planerat.
Han har fullföljt sitt ord,
det som han i forntiden beslöt.
Han har rivit ner skoningslöst,
låtit dina fiender triumfera över dig
och gett dina ovänner makten.
18 Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion,[a]
låt dina tårar rinna som en flod,
dag och natt.
Unna dig ingen ro,
låt inte dina ögon vila.
19 Gå upp och ropa i natten,
i början av nattväkterna,
utgjut ditt hjärta som vatten
inför Herren!
Lyft dina händer upp mot honom
för dina barns liv,
för de tynar bort av hunger
i varje gathörn.
20 ”Se, Herre, tänk på
vem du behandlar så här!
Ska kvinnor äta sina barn,
som de fött till livet?
Ska präster och profeter
dödas i Herrens helgedom?
21 Unga och gamla ligger på marken,
på gatorna,
mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du har dödat dem på din vredes dag,
du har slaktat dem skoningslöst.
22 Som till en högtidsfest
inbjöd du förskräckelser från alla håll.
På Herrens vredes dag
kunde ingen fly eller överleva.
Dem som jag burit och uppfostrat
har fienden dödat.”
Lovprisning till Skaparen och Herren
33 Jubla i Herren, ni rättfärdiga,
för det hör till de rättsinniga att prisa honom!
2 Prisa Herren med lyra,
sjung lovsång till honom med tiosträngad harpa!
3 Sjung en ny sång för honom,
spela ljuvligt och ropa av glädje!
4 Herrens ord är tillförlitligt,
allt han gör sker i trofasthet.
5 Han älskar rätt och rättfärdighet.
Jorden är full av Herrens nåd.
6 Genom Herrens ord blev himlarna till,
dess här genom hans muns ande.
7 Han samlade havsvattnen till en plats,
han lade djupen där de skulle förvaras.
8 Låt alla i hela världen frukta Herren,
alla jordens invånare visa vördnad för honom.
9 För han talade, och det blev till,
han befallde, och det stod där.
10 Herren gör folkens planer om intet,
han avvisar deras målsättningar.
11 Herrens plan består för evigt,
hans avsikter från generation till generation.
12 Lyckligt är det folk vars Gud Herren är,
det folk som han har utvalt till sitt eget!
13 Från himlen blickar Herren ner,
han ser varje människa.
14 Han betraktar från sin boning
alla som bor på jorden,
15 han som har skapat allas hjärtan
och vakar över allt de gör.
16 Ingen kung kan räddas av en stor armé,
ingen kämpe kommer undan för sin stora styrka.
17 Stridshästar ger falska hopp om räddning.
De är starka, men de kan inte rädda någon.
18 Men Herrens ögon följer dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
19 Han räddar dem från döden
och håller dem vid liv under hungersnöd.
20 Vi väntar på Herren,
han är vår hjälp och sköld.
21 I honom har vi vår innerliga glädje.
Vi förtröstar på hans heliga namn.
22 Herre, låt din nåd vila över oss,
för vi hoppas bara på dig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.