M’Cheyne Bible Reading Plan
Abraham och Abimelek
20 Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar[a]. 2 (A) Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig.
3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du kommer att dö på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.” 4 Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, ska du döda även rättfärdiga människor[b]? 5 Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Jag har gjort det med uppriktigt hjärta och rena händer.”
6 Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort det med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. 7 (B) Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne, ska du veta att du själv och alla som tillhör dig kommer att döden dö.”
8 Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt för dem. Männen blev mycket förskräckta. 9 Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen borde göra.” 10 Och Abimelek frågade Abraham: ”Vad tänkte du när du gjorde det?”
11 (C) Abraham svarade: ”Jag tänkte att på det här stället fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. 12 Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. 13 Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.”
14 Då tog Abimelek får och kor, tjänare och tjänarinnor och gav till Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. 15 Och Abimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill.” 16 Och till Sara sade han: ”Jag ger din bror tusen siklar silver[c]. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla.”
17 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de kunde föda barn igen. 18 Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.
Jesus undervisar om äktenskapet
19 (A) När Jesus hade avslutat detta tal, lämnade han Galileen och gick på andra sidan Jordan till Judeens område[a]. 2 Mycket folk följde honom, och han botade dem där.
3 Några fariseer kom fram till honom för att pröva honom och sade: "Får man skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst[b]?" 4 Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna[c] 5 (B) och sade: Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött?[d] 6 (C) Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt."
7 (D) De frågade honom:[e] "Varför har då Mose befallt att mannen ska ge henne ett skilsmässobrev och skicka bort henne?" 8 Han svarade: "Det var för att era hjärtan är så hårda som Mose tillät er att skiljas från era hustrur. Men från början var det inte så. 9 (E) Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än sexuell synd och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott."
10 Hans lärjungar sade till honom: "Om det är så i relationen mellan mannen och hustrun, då är det bättre att inte gifta sig." 11 (F) Han svarade dem: "Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: 12 Det finns de som inte kan gifta sig[f] för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan förstå detta bör ta det till sig."
Jesus och barnen
13 (G) Sedan bar man fram barn till Jesus för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men lärjungarna visade bort dem. 14 (H) Då sade Jesus: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för himmelriket tillhör sådana som de." 15 Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
Jesus och den rike unge mannen
16 (I) En man kom fram till Jesus och frågade: "Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?" 17 Jesus sade till honom: "Varför frågar du mig om det goda? Det finns bara en som är god. Och vill du gå in i livet, så håll buden." 18 (J) Han frågade honom: "Vilka?" Jesus svarade: "Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. 19 (K) Hedra din far och mor. Och du ska älska din nästa som dig själv."[g]
20 Då sade den unge mannen till Jesus: "Allt det har jag hållit. Vad är det då jag saknar?" 21 (L) Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." 22 När den unge mannen hörde det svaret gick han bedrövad bort, för han ägde mycket.
23 (M) Jesus sade till sina lärjungar: "Jag säger er sanningen: det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. 24 Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 25 När lärjungarna hörde det, blev de djupt bestörta och sade: "Vem kan då bli frälst?" 26 (N) Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt."
27 (O) Då tog Petrus till orda: "Vi har lämnat allt och följt dig. Vad kommer vi att få?" 28 (P) Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 (Q) Och var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar för mitt namns skull, han ska få hundrafalt igen och ärva evigt liv. 30 (R) Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.
Folket bekänner sina synder
9 På tjugofjärde dagen[a] i samma månad samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden[b]. 2 De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3 (A) De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren deras Guds lagbok under en fjärdedel av dagen. Nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren sin Gud.
4 Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform och ropade med hög röst till Herren sin Gud.
5 Leviterna Jeshua och Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia, Shebanja och Petaja sade:
”Res er och prisa Herren er Gud,
från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt
över allt lov och pris.
6 (B) Du ensam är Herren.
Du gjorde himlarna
och himlarnas himmel
och hela deras härskara,
jorden och allt som är på den,
haven och allt som är i dem,
och du håller dem alla vid liv.
Himlens härskara tillber dig.
7 (C) Du är Herren Gud
som utvalde Abram
och förde honom ut
från det kaldeiska Ur
och gav honom namnet Abraham.
8 (D) Du fann hans hjärta trofast inför dig,
och du slöt förbund
med honom:
att ge åt hans efterkommande
kananeernas, hetiternas,
amoreernas, perisseernas,
jebusiternas och girgasheernas
land.
Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
för du är rättfärdig.
9 (E) Du såg våra fäders nöd i Egypten
och hörde deras rop
vid Röda havet.
10 (F) Du gjorde tecken och under
mot farao,
mot alla hans tjänare
och mot allt folket i hans land,
för du visste hur arrogant
egyptierna behandlade dem.
Du gjorde dig ett namn,
som är detsamma än i dag.
11 (G) Du delade havet framför dem,
och de gick genom havet
på torr mark.
Men deras förföljare
sänkte du i djupet,
som en sten i väldiga vatten.
12 (H) Du ledde dem
med en molnpelare om dagen
och en eldpelare om natten,
för att lysa dem på vägen
de skulle gå.
13 (I) På Sinai berg steg du ner
och talade till dem från himlen,
du gav dem rättfärdiga föreskrifter
och sanna lagar,
goda stadgar och bud.
14 Du gav dem kunskap
om din heliga sabbat
och gav dem bud,
stadgar och lagar
genom din tjänare Mose.
15 (J) Du gav dem bröd från himlen
när de hungrade
och lät vatten komma ur klippan
när de törstade.
Du befallde dem att gå
och ta i besittning det land
som du med upplyft hand
hade lovat ge dem.
16 Men våra fäder blev övermodiga
och hårdnackade
och lyssnade inte
till dina befallningar.
17 (K) De vägrade lyssna
och tänkte inte på undren
du gjort bland dem.
De var hårdnackade och valde
i sin upproriskhet en ledare
för att vända tillbaka
till sitt slaveri.
Men du är en Gud som förlåter,
nådig och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd.
Du övergav dem inte,
18 (L) fastän de gjorde sig en gjuten kalv
och sade:
”Här är din gud
som har fört dig upp ur Egypten.”
Och de gjorde sig skyldiga
till stora hädelser.
19 (M) Men i din stora barmhärtighet
övergav du dem ändå inte
i öknen.
Molnpelaren vek inte
från dem om dagen
utan ledde dem på vägen,
och eldpelaren lyste i natten
på vägen de skulle gå.
20 (N) Din gode Ande gav du
för att undervisa dem.
Ditt manna nekade du inte
deras mun,
och vatten gav du dem
när de törstade.
21 (O) I fyrtio år försörjde du dem
i öknen,
och de saknade ingenting.
Deras kläder blev inte utslitna,
och deras fötter svullnade inte.
22 (P) Du gav dem riken och folk
och fördelade olika områden
åt dem.
De intog Sichons land,
kungen av Heshbons land,
och kung Og av Bashans land.
23 (Q) Deras barn gjorde du talrika
som stjärnorna på himlen.
Du förde dem in i det land
som du lovat deras fäder
att få komma till och ta i besittning.
24 (R) Och deras barn kom
och tog landet i besittning.
Du kuvade landets invånare
kananeerna för dem
och gav dem i deras hand,
både kungarna och landets folk,
och de gjorde som de ville
med dem.
25 (S) De intog befästa städer
och bördig jord
och tog över hus
fyllda med allt gott,
uthuggna brunnar,
vingårdar, olivlundar
och fruktträd i mängd.
De åt och blev mätta och feta
och njöt av din stora godhet.
26 (T) Men de gjorde uppror
och trotsade dig,
de kastade din lag
bakom sin rygg.
De dödade dina profeter
som varnade dem
och ville få dem att vända om
till dig.
De gjorde sig skyldiga
till grova hädelser.
27 (U) Då gav du dem
i deras fienders hand
som förtryckte dem.
Men i sin nöd ropade de till dig,
och du hörde dem från himlen.
I din stora barmhärtighet
gav du dem befriare
som frälste dem
ur deras fienders hand.
28 Men när de kom till ro,
gjorde de på nytt
det som var ont inför dig.
Då lämnade du dem
i deras fienders hand,
som fick råda över dem.
Men de ropade på nytt till dig,
och du hörde det
från himlen,
du räddade dem många gånger
i din barmhärtighet.
29 (V) Du förmanade dem
för att återföra dem
till din undervisning.
Men de var övermodiga
och lyssnade inte på dina bud
utan syndade
mot dina föreskrifter,
trots att den människa
som håller dem
ska leva genom dem.
De var envisa och hårdnackade
och vägrade lyssna.
30 (W) Du hade tålamod med dem
i många år
och förmanade dem
med din Ande
genom dina profeter,
men de lyssnade inte.
Då gav du dem
i de främmande folkens hand.
31 (X) Men du som är rik
på barmhärtighet
gjorde inte slut på dem
och övergav dem inte,
för du är en nådig
och barmhärtig Gud.
32 Och nu, vår Gud, du store,
väldige och fruktade Gud,
du som håller förbundet
och nåden:
Låt den inte vara liten i dina ögon,
den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
våra präster, våra profeter,
våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar[c]
ända till i dag.
33 (Y) Du är rättfärdig
i allt det som har drabbat oss,
för du har visat dig trofast
medan vi har varit ogudaktiga.
34 (Z) Våra kungar, våra furstar,
våra präster och våra fäder
höll inte din lag
och lyssnade inte till dina bud
och de varningar du gav dem.
35 Trots att de levde i sitt eget rike
med allt det goda
som du gav dem
i det rymliga och bördiga land
som du skänkte dem,
har de ändå inte tjänat dig
eller vänt om
från sina onda gärningar.
36 I dag är vi slavar
i det land som du gav våra fäder
att äta dess frukt och dess goda,
där är vi slavar.
37 Dess rika skörd går till de kungar
du satt över oss
för våra synders skull.
De råder över våra kroppar
och vår boskap som de vill,
och vi är i stor nöd.”
Förbundets förnyelse
38 På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.
Paulus i Efesos
19 (A) Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesos efter att ha rest genom inlandet. Där träffade han några lärjungar, 2 (B) och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att det finns en helig Ande." 3 (C) Han frågade: "Vilket dop blev ni då döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." 4 (D) Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus." 5 När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn, 6 (E) och när Paulus lade händerna på dem kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade. 7 Tillsammans var det omkring ett dussin män.
8 (F) Sedan gick han till synagogan och förkunnade frimodigt under tre månaders tid. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. 9 (G) Men några förhärdade sig och ville inte tro utan talade illa om Vägen[a] inför hela församlingen. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig och höll sedan samtal varje dag i Tyrannus hörsal. 10 Detta pågick under två års tid[b] så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.
11 (H) Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer. 12 (I) Man tog till och med dukar och plagg som rört vid hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.
13 (J) Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar!" 14 Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst[c], som gjorde så. 15 (K) Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?" 16 Och mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla[d] och misshandlade dem så svårt att de flydde ur huset, nakna och blodiga.
17 (L) Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat. 18 Många av dem som hade blivit troende kom nu och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. 19 Åtskilliga av dem som hade utövat magi[e] samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer[f]. 20 (M) Så fick ordet framgång genom Herrens kraft och visade sin styrka.
Upplopp i Efesos
21 (N) När detta var över bestämde sig Paulus i anden[g] för att resa genom Makedonien och Achaia och sedan till Jerusalem. Han sade: "När jag har varit där måste jag också besöka Rom." 22 (O) Han sände två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus[h], till Makedonien och stannade själv kvar en tid i Asien.
23 (P) Vid den tiden bröt det ut ett stort upplopp med anledning av Vägen. 24 En silversmed som hette Demetrius tillverkade Artemistempel[i] i silver vilket gav hantverkarna stora inkomster. 25 Nu samlade han dem och även andra som hade liknande arbeten och sade: "Herrar, ni vet att vi har vår rikedom från den här verksamheten. 26 (Q) Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar. 27 Det är risk att inte bara vårt hantverk får dåligt rykte, utan också att den stora gudinnan Artemis tempel tappar sitt anseende, och att hon som dyrkas av hela Asien och hela världen förlorar sin storhet."
28 När de hörde detta fylldes de av vrede och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!" 29 (R) Hela staden kom i uppror, och folket rusade alla på en gång till teatern[j]. De släpade med sig Gaius och Aristarchus, två makedonier som var Paulus följeslagare. 30 Paulus ville gå in till folket men hindrades av lärjungarna. 31 Några rådsherrar[k] som var hans vänner skickade också bud till honom och bad att han inte skulle ge sig in på teatern. 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats.
33 Några ur hopen förklarade för Alexander[l] vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket. 34 Men när de märkte att han var jude, ropade de alla i kör i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"
35 Men stadssekreteraren lugnade folket och sade: "Efesier! Finns det någon enda människa som inte vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som fallit från himlen[m]? 36 Ingen kan förneka det, och därför bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. 37 Ni har dragit hit de här männen som varken har plundrat vårt tempel eller hädat vår gudinna. 38 Om nu Demetrius och hans hantverkare vill väcka åtal mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Där kan de anklaga varandra. 39 Och är det något mer ni vill ta upp, så ska det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. 40 Efter det som hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror[n]. Vi kan ju inte ge något skäl om vi ska stå till svars för det här kaotiska mötet." Med dessa ord upplöste han folksamlingen.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation