²⁵ Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.^[a]

^7 (A) Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. ^8 (B) Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung^[a], en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹ Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. ^10 (C) Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”

¹¹ Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” ¹² Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.”

¹³ Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?”

^14 (D) Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är^[b] har sänt mig till er.” ^15 (E) Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.

^16 (F) Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. ¹⁷ Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

¹⁸ De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.

¹⁹ Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰ Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er.

^21 (G) Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. ²² Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”

⁹ Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se egyptierna som kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. ^11 (A) Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.” ¹³ Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. ^14 (B) Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.

¹⁵ Sedan sade Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare. ^16 (C) Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark. ¹⁷ Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. ¹⁸ Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

^19 (D) Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, ²⁰ så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra.

^21 (E) Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. ^22 (F) Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. ²³ Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.

²⁴ Men vid morgonväkten^[a] såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[b] så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.”

²⁶ Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” ²⁷ Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. ^28 (G) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här^[c] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

²⁹ Men Israels barn gick rakt^[d] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. ³⁰ Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. ³¹ När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.