M’Cheyne Bible Reading Plan

Rebecka blir Isaks hustru

24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt.

^2 (A) Då sade Abraham till den äldste tjänaren^[a] i sitt hus, den som hade ansvar för allt som Abraham ägde: ”Lägg din hand under min höft^[b]. ³ Lova mig med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴ utan att du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.”

⁵ Tjänaren sade till honom: ”Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, ska jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” ⁶ Abraham svarade honom: ”Se till att du inte för min son tillbaka dit. ^7 (B) Herren, himlens Gud som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: ’Åt dina efterkommande ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸ Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!” ⁹ Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

^10 (C) Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler^[c] och gav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim^[d]. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut och hämta vatten. ¹² Och han bad: ”Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³ Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴ Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.”

^15 (D) Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka^[e] ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶ Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som inte haft någon man.^[f] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

¹⁷ Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.” ¹⁸ ”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹ När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.” ²⁰ Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

²¹ Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²² När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar,^{[g] 23} och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?” ²⁴ Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.” ²⁵ Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.”

²⁶ Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷ och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.” ²⁸ Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

²⁹ Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰ Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹ Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.”

³² Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³ Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!”

³⁴ Då sade han: ”Jag är Abrahams tjänare. ³⁵ Herren har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶ Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger.

³⁷ Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸ utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹ Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰ Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, ska sända sin ängel med dig. Han ska göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹ Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden. Även om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig.

⁴² Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik! ⁴³ Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴ och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son.

⁴⁵ Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶ Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag ska ge dina kameler vatten också. Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. ⁴⁷ Så jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸ Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg för att få en dotter från min herres släkt åt hans son. ⁴⁹ Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det, så att jag kan vända mig åt något annat håll, höger eller vänster.”

⁵⁰ Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, varken ont eller gott. ⁵¹ Se, där står Rebecka framför dig. Ta med henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son som Herren har sagt.” ⁵² När Abrahams tjänare hörde det, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³ Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴ Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten.

Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: ”Låt mig nu fara till min herre.” ⁵⁵ Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara.” ⁵⁶ Men han svarade dem: ”Håll mig inte kvar när Herren nu har gjort min resa framgångsrik. Låt mig gå. Jag vill resa hem till min herre.”

⁵⁷ Då sade de: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” ⁵⁸ De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja.” ^59 (E) Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma resa med Abrahams tjänare och hans män. ^60 (F) Och de välsignade Rebecka och sade till henne:

⁶¹ Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och reste sin väg.

^62 (G) Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev. ⁶³ Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴ När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵ och frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren svarade ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja^[h] och dolde sig. ⁶⁶ Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ^67 (H) Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Jesus varnar för fariseerna

23 Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: ² "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol^[a]. ^3 (A) Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. ^4 (B) De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.

^5 (C) Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människor. De gör sina böneremmar^[b] breda och sina hörntofsar^[c] stora. ^6 (D) De älskar att få hedersplatserna vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, ⁷ och de vill gärna bli hälsade på torgen och kallas rabbi^[d] av människorna.

⁸ Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Mästare och ni är alla bröder. ⁹ Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen. ¹⁰ Låt er inte heller kallas lärare, för en är er lärare, Kristus. ^11 (E) Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. ^12 (F) Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

¹³ Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in^[e].

¹⁵ Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni far omkring över hav och land för att göra en enda till proselyt^[f], och när han blivit det gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva.

^16 (G) Ve er, blinda ledare! Ni säger: Svär man vid templet betyder det inget, men svär man vid guldet i templet är man bunden vid sin ed. ¹⁷ Blinda dårar, vad är störst: guldet eller templet som helgar guldet? ¹⁸ Ni säger också: Svär man vid altaret betyder det inget, men svär man vid gåvan på altaret är man bunden vid sin ed. ^19 (H) Ni blinda, vad är störst: gåvan eller altaret som helgar gåvan? ²⁰ Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det, ^21 (I) och den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. ^22 (J) Och den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den.

^23 (K) Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin^[g] men försummar det viktigaste i lagen: rättvisan, barmhärtigheten och troheten. Ni borde göra det ena utan att försumma det andra. ²⁴ Blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.

^25 (L) Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och hämningslöshet. ²⁶ Blinde farisé, rengör först insidan av bägaren, så blir också utsidan ren.

^27 (M) Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar^[h]. Utanpå ser de fina ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och all möjlig orenhet. ²⁸ Så är det också med er. Utanpå ser ni rättfärdiga ut inför människor, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.

^29 (N) Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas gravmonument ³⁰ och säger: Hade vi levt på våra fäders tid, så hade vi inte varit medskyldiga till profeternas blod. ³¹ Så vittnar ni om er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. ^32 (O) Fyll då också ni era fäders mått^[i]! ^33 (P) Ormar, huggormsyngel, hur ska ni kunna undgå att dömas till Gehenna?

^34 (Q) Därför sänder jag er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem kommer ni att döda och korsfästa, andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. ³⁵ Så kommer över er allt rättfärdigt blod som har spillts på jorden, från blodet av den rättfärdige Abel till blodet av Sakarja, Berekjas son,^[j] som ni mördade mellan templet och altaret. ³⁶ Jag säger er sanningen: Allt detta ska komma över det här släktet.

Jesu klagan över Jerusalem

³⁷ Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte. ^38 (R) Nu ska ert hus lämnas öde^[k], ^39 (S) för jag säger er: Härefter kommer ni inte att se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.^[l]"

Avskiljande av främmande folk

13 ^(A) Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet^[a] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, ^2 (B) för de hade inte mött Israels barn med mat och dryck utan hade lejt Bileam^[b] mot dem för att förbanna dem. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. ³ När de hade hört lagen, avskilde de alla främlingar från Israel.

Nehemjas reformer

^4 (C) En tid dessförinnan hade prästen Eljashib, en släkting till Tobia, blivit utsedd att förestå kamrarna i vår Guds hus. ^5 (D) Han hade inrett ett stort rum åt Tobia, där man tidigare brukade lägga matoffret, rökelsen och kärlen och det tionde av säd, vin och olja som var bestämt åt leviterna, sångarna och dörrvakterna, likaså offergåvan till prästerna.

⁶ Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår^[c] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd ⁷ och reste tillbaka till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljashib hade gjort för Tobias skull, då han hade inrett ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus. ⁸ Jag tog mycket illa vid mig och lät kasta ut allt Tobias bohag ur rummet. ⁹ Därefter befallde jag att rummen skulle renas, och ställde sedan åter in kärlen där i Guds hus, och matoffret och rökelsen.

^10 (E) Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sina åkrar i stället för att sköta sin tjänst. ¹¹ Jag förebrådde föreståndarna och sade: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Jag hämtade tillbaka dem och lät dem inställa sig på sina platser. ^12 (F) Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen. ¹³ Jag satte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem som hjälp Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. För dessa betraktades som pålitliga, och de skulle nu ha hand om utdelningen åt sina bröder.

^14 (G) Tänk därför på mig, min Gud, och utplåna inte vad jag av kärlek har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där.

^15 (H) Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor.

¹⁶ Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem. ¹⁷ Då förebrådde jag stormännen i Juda och sade till dem: ”Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen? ¹⁸ Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!” ¹⁹ Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen. ²⁰ Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger. ²¹ Men jag varnade dem och sade till dem: ”Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, ska jag låta min hand straffa er.” Från den dagen kom de inte mer på sabbaten. ²² Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig.

Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.

²³ På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig ashdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor. ²⁴ Hälften av deras barn talade ashdoditiska eller de andra folkens språk, och de kunde inte tala judarnas språk.^{[d] 25 (I)} Då förebrådde jag dem detta och förbannade dem, och några slog jag och drog i håret. Jag lät dem lova med ed vid Gud och sade: ”Ni ska inte ge era döttrar åt deras söner, och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller åt er själva. ^26 (J) Var det inte just så som Israels kung Salomo syndade? Bland de många hednafolken fanns ingen kung som han, och han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till kung över hela Israel. Men också honom förförde de främmande kvinnorna till synd. ²⁷ Och nu hör vi om er att ni har gjort detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud genom att gifta er med främmande kvinnor!” ^28 (K) En son till Jojada, översteprästen Eljashibs son, var svärson till horoniten Sanballat. Honom drev jag bort från mig.

²⁹ Tänk på dem, min Gud, för de har fläckat ner prästämbetet och prästämbetets och leviternas förbund! ³⁰ Så renade jag folket från allt främmande och fastställde vad prästerna^[e] och leviterna skulle iaktta, var och en i sin uppgift, ^31 (L) hur vedoffret och förstlingsgåvorna skulle avlämnas på bestämda tider och angående förstlingsgåvorna.

Tänk på detta, min Gud, mig till godo!

Paulus inför Stora rådet

23 ^(A) Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag." ^2 (B) Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid honom att slå Paulus över munnen. ^3 (C) Men Paulus sade till honom: "Gud ska slå dig^[a], din vitkalkade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen^[b] när du befaller att de ska slå mig." ⁴ De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" ⁵ Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna."^[c]

^6 (D) Paulus visste^[d] att en del av dem var saddukeer och de andra fariseer, så han ropade i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta." ⁷ När han sade detta blev det strid mellan fariseerna och saddukeerna^[e], och de församlade splittrades i två läger. ⁸ (Saddukeerna lär nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna erkänner allt detta.) ^9 (E) Det blev ett väldigt ropande, och några av de skriftlärda från fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat till honom?"

¹⁰ Striden blev så häftig att befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, och han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. ^11 (F) På natten stod Herren hos honom och sade: "Var frimodig! Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna även i Rom."

Sammansvärjningen mot Paulus

^12 (G) När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Det var mer än fyrtio man som var med i den sammansvärjningen. ¹⁴ De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram."

¹⁶ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. ¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." ¹⁸ Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."

¹⁹ Befälhavaren tog hans hand, gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" ²⁰ Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. ²¹ Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran."

²² Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: "Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig."

Paulus förs till Caesarea

²³ Därefter kallade han till sig två av sina officerare och befallde dem: "Gör tvåhundra soldater redo att gå till Caesarea i kväll vid niotiden, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare^[f]. ²⁴ Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix^[g]." ²⁵ Och han skrev ett brev med följande innehåll:

²⁶ Claudius Lysias hälsar den högt ärade ståthållaren Felix. ^27 (H) Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom när jag kom med min trupp och befriade honom. Jag hade fått reda på att han var romersk medborgare. ^28 (I) Eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, förde jag ner honom till deras Stora råd. ^29 (J) Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse. ³⁰ När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.

³¹ Soldaterna tog då med sig Paulus enligt ordern de fått och förde honom under natten till Antipatris^[h]. ³² Nästa dag lät de ryttarna fortsätta med honom och återvände själva till fästningen. ³³ Ryttarna kom till Caesarea, lämnade fram brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom. ³⁴ Felix läste det och frågade från vilken provins han var. När han fick veta att han var från Kilikien, ³⁵ sade han: "Jag ska höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.