M’Cheyne Bible Reading Plan
28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: ”Du ska inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. 2 (A) Bryt upp och bege dig till Paddan-Aram[a], till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. 3 Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig så att du blir många folk. 4 (B) Han ska ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud gav åt Abraham, det land där du nu bor som främling.”
5 Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
Esau tar sig en hustru till
6 Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt honom: ”Du ska inte ta en hustru bland Kanaans döttrar.” 7 Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram.
8 Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om kananeiskorna. 9 (C) Därför gick han till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.
Jakobs dröm i Betel
10 Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran. 11 Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova.
12 (D) Då hade han en dröm. Han såg en stege[b] rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner[c] på den. 13 Och se, Herren stod ovanför den[d] och sade: ”Jag är Herren, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande. 14 (E) Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade[e]. 15 (F) Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.”
16 När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ”Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” 17 (G) Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.” 18 (H) Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod[f] och hällde olja över den. 19 (I) Och han kallade platsen Betel[g]. Tidigare hette denna stad Luz.
20 Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig på denna resa som jag gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, 21 och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då ska Herren vara min Gud. 22 (J) Och stenen som jag har rest till en stod ska bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig ska jag ge dig tionde.”
Jesus utlämnas till Pilatus
27 (A) Tidigt på morgonen tog alla översteprästerna och folkets äldste sitt beslut att de skulle döda Jesus. 2 (B) De band honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus[a], ståthållaren.
Judas tar sitt liv
3 (C) Men när Judas som hade förrått honom såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste 4 (D) och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Det får du ta ansvar för." 5 (E) Då kastade han in silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han bort och hängde sig[b].
6 Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." 7 De tog ett beslut att för pengarna köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. 8 Därför kallas den åkern än i dag för Blodsåkern. 9 Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, 10 och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.[c]
Jesus inför Pilatus
11 (F) Jesus ställdes nu inför ståthållaren. Denne frågade honom: "Så du är judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." 12 (G) Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. 13 Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?" 14 Men Jesus svarade honom inte på en enda fråga, och ståthållaren var djupt förundrad.
15 (H) Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge, en som de själva önskade. 16 Just då hade man en beryktad fånge som hette Barabbas[d]. 17 (I) När de nu var samlade, frågade Pilatus dem: "Vem vill ni att jag ska frige åt er: Barabbas eller Jesus som kallas Messias?" 18 Han visste nämligen att det var av avund som de hade utlämnat honom.
19 Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom: "Du ska inte ha med den där rättfärdige mannen att göra! I natt var jag svårt plågad i en dröm för hans skull." 20 Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att kräva att få Barabbas fri och att Jesus skulle dödas. 21 (J) När ståthållaren frågade dem: "Vem av de två vill ni att jag friger åt er?", svarade de: "Barabbas!" 22 Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" 23 Han frågade: "Vad har han då gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!"
24 (K) När Pilatus såg att inget hjälpte utan oron bara ökade, tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den mannens blod. Det här får ni själva ta ansvar för." 25 (L) Allt folket svarade: "Låt hans blod komma över oss och över våra barn!" 26 Då frigav han Barabbas åt dem, men Jesus lät han gissla[e] och utlämnade honom till att korsfästas.
Jesus hånas och misshandlas
27 (M) Därefter tog ståthållarens soldater med sig Jesus in i pretoriet[f] och samlade hela vaktstyrkan runt honom. 28 De drog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatmantel, 29 vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i hans högra hand. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas kung!" 30 (N) Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.
31 När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas.
Jesus blir korsfäst
32 (O) På vägen ut fann de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära hans kors. 33 (P) Och när de kom till den plats som kallas Golgata[g], vilket betyder Dödskalleplatsen, 34 (Q) gav de honom vin blandat med galla[h] att dricka. Han smakade på det men ville inte dricka. 35 (R) När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder[i] mellan sig genom att kasta lott. 36 Sedan satt de där och vaktade honom. 37 Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas kung."
38 (S) Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 39 (T) De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet 40 (U) och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!" 41 På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sade: 42 "Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så ska vi tro på honom. 43 (V) Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son."[j] 44 (W) På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.
Jesus dör
45 (X) Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet[k] som varade fram till nionde timmen.[l] 46 Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli! Eli! Lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"[m]
47 Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia!" 48 (Y) En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med ättikvin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. 49 De andra sade: "Vänta, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." 50 Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan.[n]
51 (Z) Då brast förhänget[o] i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, 52 gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. 53 Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många. 54 När officeren och de som var med honom och bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Den mannen var verkligen Guds Son!"
55 (AA) Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. 56 Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakobs och Josefs mor, samt modern till Sebedeus söner.
Jesus begravs
57 (AB) När det blev kväll kom en rik man från Arimatea[p] som hette Josef och som också hade blivit en Jesu lärjunge. 58 Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den.
59 Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 60 och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 61 Maria Magdalena och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.
En vaktstyrka bevakar graven
62 Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen[q], samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus 63 (AC) och sade: "Herre, vi har tänkt på att den där bedragaren sade medan han ännu levde: Efter tre dagar ska jag uppstå. 64 (AD) Befall därför att graven ska säkras fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första."
65 Pilatus sade till dem: "Här har ni en vaktstyrka. Gå och säkra graven så gott ni kan." 66 De gick och säkrade graven genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.
Mordokaj ber Ester om hjälp
4 När Mordokaj fick veta vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. 2 Han fortsatte fram till kungens port, eftersom den som var klädd i säcktyg inte fick komma in i kungens port. 3 I varje provins dit kungens befallning och förordning kom blev det stor sorg bland judarna, och de fastade, grät och klagade. De flesta satte sig i säck och aska.
4 När Esters tjänarinnor och hovmän kom och berättade det för henne, blev drottningen djupt bedrövad. Hon skickade ut kläder till Mordokaj för att man skulle klä honom i dem och ta av honom säcktyget, men han tog inte emot dem. 5 Ester kallade då till sig Hatak, en av hovmännen som kungen hade ställt i hennes tjänst, och skickade honom till Mordokaj för att få veta vad som stod på och varför han gjorde på detta sätt.
6 Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg framför kungens port. 7 (A) Mordokaj berättade allt som hade hänt honom och hur mycket silver Haman hade lovat väga upp till kungens skattkammare för att få förgöra judarna. 8 (B) Mordokaj gav honom också en avskrift av den skrivna förordningen som hade utfärdats i Susa om att de skulle utrotas. Den skulle han visa Ester och berätta allt för henne och befalla henne att gå in till kungen för att vädja till honom och be om nåd för sitt folk.
9 Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt. 10 Då talade Ester till Hatak och befallde honom att gå till Mordokaj och säga: 11 ”Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att om någon man eller kvinna går in till kungen på den inre borggården utan att vara kallad, så gäller endast en lag: han dödas, om inte kungen räcker ut guldspiran mot honom och låter honom leva. Och jag har inte varit kallad till kungen på trettio dagar.”
12 När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt, 13 sade Mordokaj att man skulle ge Ester detta svar: ”Tro inte att du ensam av alla judar ska komma undan för att du är i kungens hus. 14 (C) För om du tiger denna gång kommer hjälp och befrielse till judarna från annat håll, men du och din fars hus kommer att gå under. Vem vet, kanske är det just för en tid som denna som du har uppnått kunglig värdighet?”
15 Då sände Ester detta svar till Mordokaj: 16 (D) ”Gå och samla alla judar som finns i Susa och håll fasta för mig. Ni ska inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor ska också fasta på samma sätt. Därefter ska jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Är jag förlorad, så är jag förlorad.” 17 Och Mordokaj gick i väg och gjorde allt som Ester hade befallt honom.
Paulus resa till Rom
27 (A) När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. 2 (B) Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. 3 (C) Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.
4 När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind[a]. 5 Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. 7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. 8 Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
9 (D) Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen[b] redan var förbi. Paulus varnade dem därför 10 (E) och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren[c] än på vad Paulus sade. 12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind[d], den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten[e]. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret[f] och lät skeppet driva.
18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 (F) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."
Skeppsbrottet
27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet[g], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.[h] 29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
33 Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34 (G) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
37 Vi var allt som allt 276 personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. 39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.
42 Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation