M’Cheyne Bible Reading Plan
Det förstfödda helgas åt Herren
13 Herren sade till Mose: 2 (A) ”Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig.”[a]
3 Mose sade till folket: ”Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset. Med stark hand förde Herren ut er därifrån, och därför får inget syrat ätas. 4 Den här dagen i månaden Aviv[b] drar ni ut. 5 (B) Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då ska du fira denna gudstjänst i den här månaden. 6 (C) I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen ska en Herrens högtid firas. 7 Under de sju dagarna ska man äta osyrat bröd. Inget syrat ska man då se hos dig, och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet.
8 (D) På den dagen ska du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag drog ut ur Egypten. 9 (E) Det ska vara som ett tecken för dig på din hand och som en påminnelse på din panna[c], att Herrens undervisning ska vara i din mun, för med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. 10 Denna stadga ska du hålla på den bestämda tiden år efter år.
11 När Herren låter dig komma in och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12 (F) då ska du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött av hankön bland din boskap ska tillhöra Herren. 13 Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor ska du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det ska du krossa nacken på det. Varje förstfödd son ska du lösa ut.
14 När din son i framtiden frågar dig vad det betyder, ska du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15 Eftersom farao envist vägrade släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt av hankön som öppnar moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.
16 Detta ska vara som ett tecken på din hand och en påminnelse på din panna, eftersom Herren med stark hand förde oss ut ur Egypten.”
Molnpelaren och eldpelaren
17 När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land[d], fast det var den närmaste vägen. Gud tänkte nämligen att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota. 18 Därför lät han folket ta en omväg genom öknen[e] mot Röda havet[f]. Israels barn drog ut ur Egypten i ordnade grupper.[g] 19 (G) Och Mose tog med sig Josefs ben, för Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ”När Gud ser till er, ta då med mina ben härifrån.”
20 (H) De bröt upp från Suckot[h] och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. 21 (I) Herren gick framför dem, om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare[i] för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. 22 Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten.
Den ohederlige förvaltaren
16 Jesus sade också till sina lärjungar: "En rik man hade en förvaltare[a] som blev beskylld för att förskingra[b] hans egendom. 2 Då kallade han in honom och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna in redovisningen för din förvaltning. Du kan inte vara kvar som förvaltare.
3 Då tänkte förvaltaren: Vad ska jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Jo, nu vet jag vad jag ska göra så att folk tar emot mig i sina hem när jag får avsked från förvaltningen. 5 Han kallade till sig dem som hade skulder till hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? 6 Han svarade: Hundra krus[c] olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig ner fort och skriv femtio. 7 Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor[d] vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. 8 (A) Och hans herre[e] berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt, för den här världens barn är klokare än ljusets barn mot sitt eget släkte.
9 (B) Och jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den ohederlige mammon[f], så att de tar emot er i de eviga boningarna när mammon har tagit slut. 10 (C) Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. 11 Om ni inte har varit trogna med den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? 12 Och har ni inte varit trogna med det som tillhör en annan, vem vill då ge er det som ska bli ert?[g] 13 (D) Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata[h] den ene och älska den andre, eller också hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."
14 (E) Allt detta hörde fariseerna som älskade pengar, och de hånade honom. 15 (F) Då sade han till dem: "Ni är sådana som rättfärdigar sig själva inför människor, men Gud känner era hjärtan. Det som står högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud.
Lagen och Guds rike
16 (G) Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla uppmanas enträget att[i] komma in. 17 (H) Men förr ska himmel och jord förgå än att en enda prick[j] av lagen faller bort.
18 (I) Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.
Den rike mannen och Lasarus
19 Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. 20 Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. 21 Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna[k] kom till och med och slickade hans sår. 22 Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida[l].
Även den rike dog och blev begravd. 23 I helvetet[m], där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. 24 (J) Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. 25 (K) Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. 26 Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss.
27 Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. 28 Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. 29 (L) Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. 30 Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. 31 Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda."
31 (A) Jag slöt ett förbund
med mina ögon:
att aldrig se på en ung kvinna.
2 Vilken lott skulle jag annars få
av Gud i höjden,
vilken del av den Allsmäktige
där ovan?
3 Ofärd drabbar ju orättfärdiga,
och olycka ogärningsmän.
4 (B) Ser inte han mina vägar
och räknar alla mina steg?
5 Har jag umgåtts med lögn,
har min fot varit snar till svek?
6 (C) Låt honom väga mig på en rättvis våg,
så ska Gud få se att jag är oskyldig.
7 Har mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt mina ögon,
har jag någon fläck på mina händer?
8 (D) Då får en annan äta vad jag har sått
och mina plantor ryckas upp
med roten.
9 Har mitt hjärta förförts av en kvinna,
har jag stått på lur
vid min nästas dörr?
10 Då får min hustru mala korn
åt en annan
och främmande män ligga
i hennes famn.
11 (E) Det hade varit
en skamlig handling,
en straffbar synd,
12 en eld som förtär
ända till avgrunden[a]
och föröder hela min skörd till roten.
13 Har jag kränkt
min tjänares eller tjänarinnas rätt
när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra
när Gud reser sig?
När han ställer mig till svars,
vad skulle jag säga?
15 (F) Han som skapade mig i moderlivet
skapade ju dem också,
en och samme har berett oss båda
i modersskötet.
16 Har jag nekat de fattiga vad de önskat
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 (G) Har jag ensam ätit mitt bröd
utan att den faderlöse
fått äta av det?
18 Nej, från min ungdom
har jag uppfostrat honom
som en far,
och från första stund
har jag tagit mig an änkor.
19 Har jag sett någon förgås utan kläder,
eller en fattig utan något
att skyla sig med?
20 Har inte hans hjärta välsignat mig,
fick han inte värma sig
i ull från mina lamm?
21 Har jag lyft min hand
mot den faderlöse
när jag såg mig ha medhåll i porten[b]?
22 Då får min axel lossna
från min skuldra
och min arm brytas från sin led,
23 då skulle jag frukta Guds straff
och stå maktlös inför hans majestät.
24 (H) Satte jag mitt hopp till guldet,
kallade jag rent guld min trygghet?
25 (I) Gladdes jag över
att min rikedom växte
och att min hand samlade
så mycket?
26 Hände det när jag såg
hur solljuset sken
och hur månen skred härligt fram,
27 (J) att mitt hjärta i hemlighet
lät sig förföras
och jag gav dem en handkyss?
28 (K) Även det hade varit
en straffbar synd,
för då hade jag förnekat
Gud i höjden.
29 (L) Har jag glatt mig
åt min fiendes olycka,
fröjdat mig
när olyckan drabbade honom?
30 (M) Nej, jag lät inte min mun synda
genom att begära hans liv
med en förbannelse.
31 Mitt husfolk kan vittna:
”Alla fick mätta sig
med kött vid hans bord.”
32 (N) Främlingen behövde inte
övernatta på gatan,
jag öppnade mina dörrar mot vägen.
33 (O) Har jag dolt mina brott som Adam
och gömt min skuld inom mig,
34 (P) av fruktan för allt folket
och rädsla för fränders förakt,
så att jag teg
och inte gick utanför dörren?
35 (Q) O, att jag hade någon
som lyssnade på mig!
Se, här är min underskrift[c].
Må den Allsmäktige svara mig.
Låt mig se min motparts
anklagelseskrift!
36 Sannerligen, jag skulle bära den
på min skuldra,
jag skulle fästa den som min krona.
37 Jag skulle redovisa alla mina steg
för honom,
möta honom som en furste.
38 Har min mark ropat över mig,
har dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag ätit dess frukt
utan att betala
eller sugit ut dem
som brukade jorden?
40 Då får törne växa i stället för vete,
ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
Hälsning
1 Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och vår broder Timoteus[a]. Till Guds församling i Korint[b] och alla de heliga i hela Achaia[c]. 2 (A) Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
All trösts Gud
3 (B) Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 (C) Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 (D) Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 (E) Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.
8 (F) Bröder[d], vi vill att ni ska veta hur svårt vi hade det i Asien. Det var mycket tyngre än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet.[e] 9 (G) Ja, inom oss hade vi redan fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud som uppväcker de döda. 10 (H) Från en sådan död räddade han oss, och han kommer att rädda oss igen. Vårt hopp till honom är att han ska fortsätta rädda oss, 11 (I) när också ni hjälper oss med er förbön. Så kommer många människor att tacka Gud för oss, för den nåd vi fått.
Ändrade resplaner
12 (J) Detta är vår stolthet och vårt samvetes vittnesbörd: här i världen, och särskilt mot er, har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd. 13 Det vi skriver till er är inget annat än det ni läser och kan förstå. Och jag hoppas att ni till slut[f] ska förstå 14 (K) det ni redan delvis har förstått om oss: att vi är er stolthet, liksom ni är vår, på Herren Jesu dag.
15 (L) Då jag litade på detta tänkte jag komma till er först, för att ni sedan skulle få välsignelsen av ett andra besök.[g] 16 (M) Jag ville besöka er på vägen till Makedonien och därifrån komma tillbaka till er och bli utrustad av er för resan till Judeen.
17 Var jag då tanklös när jag tog det beslutet? Eller tar jag mina beslut som jag själv finner bäst, så att mitt "ja, ja" också är ett "nej, nej"[h]? 18 (N) Så sant Gud är trofast: vårt budskap till er är inte både ja och nej. 19 (O) Guds Son, Jesus Kristus som vi har predikat hos er – jag och Silvanus[i] och Timoteus – han kom inte som både ja och nej, utan i honom har det kommit ett ja. 20 (P) Alla Guds löften[j] har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen[k], för att Gud ska bli ärad genom oss. 21 (Q) Det är Gud som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss. 22 (R) Han har även satt sitt sigill[l] på oss och gett oss Anden som en garant[m] i våra hjärtan.
23 (S) Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint. 24 (T) Inte så att vi skulle vara herrar över er tro, men vi är medarbetare till er glädje, eftersom ni står fasta i tron.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation