Chronological
Herren och inte Egypten är Jerusalems räddning
31 Ve dem som drar i väg ner till Egypten för att få hjälp.
De förlitar sig på hästar
och förtröstar på vagnar,
därför att de är många,
och på ryttare,
därför att mängden är stor.
De vänder inte sin blick till Israels Helige
och frågar inte efter Herren.
2 Men också han är vis, och låter olyckan komma.
Han tar inte tillbaka sina ord.
Han reser sig upp mot de ondas hus
och mot hjälp från ogärningsmän.
3 Ty egyptierna är människor och inte Gud,
deras hästar är kött och inte ande.
Herren skall räcka ut sin hand,
och hjälparen skall vackla och den hjälpte falla,
båda skall tillsammans förgås.
4 Ty så har Herren sagt till mig:
Liksom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov
när många herdar samlas emot det,
och inte skräms av herdarnas rop
eller fruktar för deras oväsen,
så skall Herren Sebaot fara ner för att strida på Sions berg
och uppe på dess höjd.
5 Som fågeln breder ut sina vingar,
så skall Herren Sebaot beskydda Jerusalem.
Han skall beskydda och hjälpa, skona och rädda.
6 Vänd om till honom som ni så djupt har avfallit ifrån, ni Israels barn. 7 Ty på den dagen skall var och en kasta bort sina avgudar av silver och sina avgudar av guld, som era händer har gjort åt er till synd. 8 Assur skall falla, men inte genom en mans svärd. Ett svärd som inte är en människas skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skall bli slavar. 9 Hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skall förfärade fly för baneret.
Så säger Herren, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.
Rättfärdighetens rike
32 Se, en kung skall regera i rättfärdighet,
furstar skall styra med rättvisa.
2 En man skall vara som en tillflykt i stormen,
som ett skydd mot störtskuren,
som vattenbäckar i en ödemark,
som skuggan av en väldig klippa
i ett törstigt land.
3 De som har ögon att se med
skall inte vara förblindade,
de som har öron att höra med skall lyssna.
4 De obetänksammas hjärtan
skall förstå kunskap,
och de stammandes tunga
skall tala flytande och klart.
5 Dåren skall då inte mer kallas ädel,
girigbuken inte kallas frikostig.
6 Ty en dåre talar dårskap,
hans hjärta gör det som är orätt,
så att han handlar ogudaktigt
och sprider villoläror om Herren.
Han svälter ut den hungriges själ
och hindrar den törstige att dricka.
7 Girigbukens vapen är onda,
han tänker ut ondskefulla anslag
för att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord
och den fattige när han vädjar om rättvisa.
8 Men den ädle tänker ädla tankar,
han står fast vid det som är ädelt.
Dom och upprättelse
9 Ni kvinnor som är så säkra,
res er upp och hör min röst.
Ni självsäkra döttrar,
lyssna till mina ord.
10 När dagar lagts till år skall ni darra,
ni som är så sorglösa,
ty vinskörden uteblir,
ingen fruktskörd kommer mer.
11 Bäva, ni som är så säkra,
darra, ni som är så sorglösa,
lägg av era kläder och blotta er,
bär säcktyg runt era höfter!
12 Slå er för bröstet,
klaga över de vackra fälten,
över de fruktbara vinstockarna,
13 över mitt folks åkrar,
där törne och tistel skjuter upp,
ja, över alla glädjens boningar i den yra staden.
14 Ty palatset blir övergivet,
den folkrika staden lämnas öde.
Ofelhöjden med tornet förvandlas till grotthålor för evig tid,
till glädje för vildåsnor
och bete för hjordar -
15 detta till dess att Anden från höjden blir utgjuten över oss
och öknen blir ett bördigt fält,
och det bördiga fältet räknas som skog.
16 Då skall rätten ta sin boning i öknen,
rättfärdigheten bo på det bördiga fältet.
17 Rättfärdighetens frukt skall vara frid,
och rättfärdighetens vinning vara ro och trygghet till evig tid.
18 Mitt folk skall bo i fridfulla hem,
i trygga boningar och på säkra viloplatser.
19 Men hagel skall falla när skogen fälls,
och staden skall bli djupt förödmjukad.
20 Lyckliga är ni som sår vid alla vatten
och låter oxen och åsnan fritt ströva omkring.
Assyriens fall och Sions räddning
33 Ve dig, du ödeläggare,[a] som själv har gått fri från ödeläggelse.
Ve dig, du plundrare,
som själv har undgått att bli plundrad.
När du har slutat att ödelägga,
skall du själv ödeläggas.
När du har upphört att plundra,
skall du själv plundras.
2 Herre, var oss nådig, vi väntar på dig.
Bli du vår[b] arm var morgon,
vår frälsning i nödens tid.
3 För det väldiga dånet flyr folken,
inför ditt majestät skingras folkslagen.
4 Man skall förse sig med byte från er,
som när gräsmaskar förser sig.
Så som gräshoppor störtar fram
kastar han sig över det.
5 Upphöjd är Herren, ty han bor i höjden.
Han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet.
6 Han skall vara din framtids säkra grund,
rik på frälsning, vishet och kunskap.
Herrens fruktan skall vara Sions skatt.
7 Hör, deras hjältar klagar därute,
fredsbudbärarna gråter bittert.
8 Vägarna är öde, ingen går mer på stigarna.
Han bryter förbund, han föraktar städer,[c]
han tar ingen hänsyn till människor.
9 Landet sörjer och försmäktar,
Libanon blygs och tynar bort,
Saron har blivit lik en ödemark,
Basans och Karmels skogar fäller sina löv.
10 Nu vill jag stå upp, säger Herren,
nu vill jag resa mig upp,
nu vill jag visa min höghet.
11 Med halm går ni havande, och ni föder strå.
Er ande är en eld som kommer att förtära er.
12 Folken skall förbrännas till kalk,
likt avhugget törne skall de brännas upp i eld.
13 Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort.
Ni som är nära, lär känna min makt.
14 Syndarna i Sion blir förskräckta,
bävan griper de gudlösa.
"Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld?
Vem av oss kan bo vid en evig glöd?"
15 Den som vandrar i rättfärdighet
och talar vad rätt är,
den som föraktar det som vinns genom förtryck
och som avhåller sina händer från att ta mutor,
den som stoppar till sina öron
för att inte höra om blodsgärningar
och sluter sina ögon för att inte se det onda,
16 han skall bo på höjderna,
klippfästen skall vara hans värn.
Sitt bröd skall han få,
vatten skall aldrig fattas honom.
17 En kung i sin skönhet skall dina ögon se,
de skall blicka ut över ett vidsträckt land.
18 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka
på förskräckelsens tid:
"Var är nu skrivarna,
var är skatteindrivarna,
var är de som räknade tornen?"
19 Du slipper då se det vildsinta folket,
folket med obegripligt språk
som ingen kunde förstå,
vars stammande tungomål
ingen kunde tyda.
20 Se på Sion, våra högtiders stad!
Dina ögon skall skåda Jerusalem,
en säker boning,
ett tält som inte flyttas bort.
Dess tältpinnar skall aldrig ryckas upp,
och av dess tältlinor skall ingen enda brista.
21 Ty där skall Herren vara i sitt majestät.
Han skall vara för oss
som floder och breda strömmar.
Inget skepp med åror skall där gå fram,
inget mäktigt skepp färdas däröver.
22 Ty Herren är vår domare.
Herren är vår lagstiftare.
Herren är vår konung.
Han är den som frälsar oss.
23 Dina tåg hänger slaka,
de håller inte masten stadig,
seglet är inte spänt.
Då skall mycket rövat gods utskiftas,
även de lama skall då ta byte.
24 Och ingen av invånarna skall säga: "Jag är sjuk."
Folket som bor där
har fått sin synd förlåten.
Guds dom över Edom och andra folk
34 Träd fram, ni folk, och hör, lyssna, ni folkslag.
Jorden och allt som är på den må höra,
världen och allt som växer där.
2 Ty Herrens vrede är riktad mot alla hednafolk,
hans förbittring mot alla deras härskaror.
Han överlämnar dem till undergång,
han utlämnar dem till slakt.
3 Deras slagna skall kastas bort,
stank stiger upp från deras döda kroppar,
bergen flyter av deras blod.
4 Himlens hela härskara förgås,
himlarna rullas ihop som en bokrulle.
Hela dess härskara faller förvissnad ner
som vissnade löv från vinrankan,
som vissnade blad från fikonträdet.
5 Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himlen.
Se, det far ner över Edom,
över folket för min förbannelse
för att bli det till dom.
6 Herrens svärd dryper av blod,
det är dränkt i fett,
i lamms och bockars blod,
i talg från baggars njurar.
Ty Herren har ett offer i Bosra,
en stor slakt i Edoms land.
7 Också vildoxar slaktas,
liksom oxar och starka tjurar.
Deras land dricker sig rusigt av blod,
deras jord blir dränkt av fett.
8 Ty dagen för Herrens hämnd kommer,
ett vedergällningens år då han utför Sions sak.
9 Då blir Edoms bäckar förvandlade till tjära
och dess jord till svavel,
dess land blir till brinnande tjära.
10 Varken natt eller dag skall den branden slockna,
ständigt skall röken av den stiga upp.
Från släkte till släkte skall landet ligga öde,
aldrig i evighet skall någon vandra där.
11 Pelikaner och hägrar skall ta det i besittning,
uvar och korpar bo där.
Han skall spänna linor och lod över det
till förödelse och ödeläggelse.
12 Av dess ädlingar skall ingen finnas kvar
som kan utropa någon till kung.
Alla dess furstar blir till intet.
13 Dess palats fylls av törne,
nässlor och tistlar växer i dess borgar.
Det blir en boning för ökenhundar,
ett tillhåll för strutsar.
14 Öknens vilddjur möter de tjutande ökendjuren,
raggiga bockar bräker till varandra.
Tornugglan kan där slå sig till ro och finna en viloplats åt sig.
15 Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg,
kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd.
Där kommer gamarna tillsammans,
den ena efter den andra.
16 Efterforska i Herrens bok och läs!
Inte ett enda av dessa djur skall utebli,
det ena skall inte sakna det andra.
Ty det är hans mun som befaller det
och hans Ande som samlar dem.
17 Det är han som kastar lott för dem,
hans hand tilldelar dem deras mark efter mätsnöre.
För alltid skall de ha den till besittning,
från släkte till släkte skall de bo där.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln