Old/New Testament
Psalm 35
Bön om räddning undan förföljare
1 Av David.
Herre, gå till rätta med dem som går till rätta med mig,
strid mot dem som strider mot mig.
2 Tag sköld och rustning,
och kom till min hjälp.
3 Drag fram spjutet och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
"Jag är din frälsning."
4 Låt dem komma på skam och blygas som står efter mitt liv.
Låt dem tvingas tillbaka med skam
som tänker ut ont mot mig.
5 Låt dem bli som agnar för vinden,
låt Herrens ängel driva bort dem.
6 Låt deras väg bli mörk och hal,
låt Herrens ängel förfölja dem.
7 Ty utan orsak har de gömt sin nätgrop för att fånga mig,
utan orsak har de grävt den för att ta mitt liv.
8 Låt ödeläggelse oväntat komma över dem,
så att de själva fångas i det nät de lagt ut
och till sitt fördärv faller i sin egen grop.
9 Min själ skall jubla i Herren
och vara glad över hans frälsning.
10 Varje ben i min kropp skall säga:
" Herre, vem är dig lik,
du som räddar den betryckte från hans överman,
den betryckte och fattige från den som plundrar honom?"
11 Falska vittnen träder fram,
de frågar mig om sådant som jag inte vet.
12 De lönar mig med ont för gott,
min själ är övergiven.
13 Jag bar sorgdräkt när de var sjuka,
jag kuvade min själ med fasta
och bad med nersänkt huvud.
14 Jag handlade som om det gällt min vän, min bror.
Lik den som sörjer sin mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men de gläder sig över mitt fall,
de gaddar ihop sig,
onda människor gaddar ihop sig mot mig - jag vet ej varför.
De hånar mig utan uppehåll.
16 Bland gudlösa som hånar för en kaka bröd,
gnisslar de tänder mot mig.
17 Herre, hur länge skall du se på?
Befria min själ från deras ödeläggelse,
mitt dyrbara liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,
bland mycket folk skall jag prisa dig.
19 Låt inte dem få glädja sig över mig
som utan orsak är mina fiender.
Låt inte dem få blinka med ögonen
som utan anledning hatar mig.
20 Ty det är inte frid de talar,
svekets ord tänker de ut
mot de stilla i landet.
21 De spärrar upp munnen mot mig,
de säger: "Rätt åt honom,
nu ser vi det med egna ögon!"
22 Du, Herre, ser det, tig ej.
Herre, var inte långt ifrån mig.
23 Vakna, stå upp, skaffa mig rätt,
tag dig an min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte säga i sina hjärtan:
"Det var rätt åt honom, det gick som vi ville!"
Låt dem inte få säga: "Vi har uppslukat honom."
26 Låt alla komma på skam och blygas
som gläds över min olycka.
Låt dem gå klädda i skam och blygsel,
dessa som förhäver sig över mig.
27 Låt dem jubla och glädja sig
som unnar mig min rätt.
Låt dem alltid kunna säga:
"Lovad vare Herren,
som unnar sin tjänare frid!"
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet,
ditt lov dagen lång.
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
Paulus inför landshövdingen Festus
25 Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen, for han från Cesarea upp till Jerusalem. 2 Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus 3 och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Cesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. 5 Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt, så kan de anklaga honom." 6 När sedan Festus hade uppehållit sig hos dem i högst åtta eller tio dagar, for han ner till Cesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
Paulus vädjar till kejsaren
7 När Paulus kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8 Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig." 9 Men Festus ville stå väl hos judarna och frågade Paulus: "Vill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?" 10 Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11 Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren." 12 Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara."
Paulus inför kung Agrippa
13 Några dagar senare kom kung Agrippa och Bernice[a] till Cesarea för att besöka Festus. 14 De stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus sak inför kungen. "Vi har här en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge. 15 Och när jag var i Jerusalem, framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att få honom dömd. 16 Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad människa, förrän hon har stått ansikte mot ansikte med sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot deras anklagelser. 17 När de så hade kommit hit, uppsköt jag inte saken utan satte mig redan nästa dag på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. 18 Men när hans anklagare uppträdde, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade tänkt mig. 19 Vad de anförde mot honom gällde några tvistefrågor som rör deras egen religion och dessutom en viss Jesus som var död men som Paulus påstod var i livet. 20 Och jag visste inte hur jag skulle handla i detta fall, och frågade därför om han ville resa till Jerusalem och där ställas inför rätta. 21 Men då Paulus yrkade på att få bli kvar för att kejsaren skulle avgöra saken, befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kunde skicka honom till kejsaren." 22 Och Agrippa sade till Festus: "Jag skulle också vilja höra den mannen." Festus svarade: "I morgon ska du få höra honom".
23 Nästa dag kom Agrippa och Bernice med pomp och ståt och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna och de förnämsta männen i staden. På Festus befallning fördes Paulus in, 24 och Festus sade: "Konung Agrippa och alla ni män som är här tillsammans med oss, ni ser framför er den man som är orsak till att hela skaran av judar har vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte borde få leva längre. 25 Men jag har inte funnit att han har gjort något som förtjänar döden, och då han själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutat att skicka honom dit. 26 Några säkra upplysningar om honom kan jag inte ge när jag skriver till min herre.[b] Därför har jag ställt honom inför er och först och främst inför dig, konung Agrippa, så att jag efter det här förhöret har något att skriva om. 27 Jag kan inte se någon mening med att skicka en fånge utan att ange vad han är anklagad för."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln