Old/New Testament
Psalm 18
Kungens tack för räddning och seger
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David. Han sjöng denna sång till Herren, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld.
2 Han sade:
Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet,
3 Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens band omgav mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop till honom nådde hans öron.
8 Då skalv jorden och bävade,
bergens grundvalar darrade,
de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa,
förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner,
mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt skydd,
till en hydda som omslöt honom:
mörka vatten, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom bröt molnen fram
med hagel och klot av eld.
14 Herren dundrade i himlen,
den Högste lät höra sin röst
med hagel och klot av eld.
15 Han sköt sina pilar och skingrade dem,
med blixtar i mängd förvirrade han dem.
16 Vattnens bäddar kom i dagen,
jordens grundvalar blev synliga
för din näpst, Herre,
för din vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende,
från dem som hatade mig,
ty de var starkare än jag.
19 De överföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig, ty han har mig kär.
21 Herren gjorde väl mot mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet lönade han mig.
22 Ty jag höll mig på Herrens vägar,
jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet.
23 Alla hans domslut hade jag för ögonen,
hans stadgar lät jag ej vika ifrån mig.
24 Jag var fullkomlig inför honom
och tog mig till vara för synd.
25 Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne visar du dig trofast,
mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig.
27 Mot den rene visar du dig ren,
men mot den falske visar du dig vrång.
28 Ty du frälsar ett betryckt folk,
men stolta ögon ödmjukar du.
29 Du låter min lampa brinna klart.
Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.
30 Med dig kan jag slå ner fiendehärar,
med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är fullkomlig,
Herrens tal är rent.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32 Ty vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud, du utrustar mig med kraft
och gör min väg fullkomlig.
34 Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 Du lär mina händer att strida,
mina armar att spänna kopparbågen.
36 Du ger mig din frälsnings sköld,
din högra hand stöder mig,
ditt saktmod gör mig stor.
37 Du gör plats för mina steg där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem.
Jag vände inte tillbaka
förrän jag hade gjort slut på dem.
39 Jag slog dem så att de ej kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40 Du utrustade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De ropade, men där fanns ingen räddare,
till Herren, men han svarade dem inte.
43 Jag stötte sönder dem till stoft för vinden,
jag kastade ut dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur folkets strider,
du satte mig till ett huvud för hednafolk,
folkslag som jag inte kände blev mina tjänare.
45 Så snart de hörde talas om mig, lydde de mig,
främlingar kom krypande för mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
med bävan övergav de sina fästen.
47 Herren lever! Välsignad vare min klippa,
upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Gud, du har givit mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har befriat mig från mina fiender,
du har upphöjt mig över mina motståndare
och räddat mig från våldsmän.
50 Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du ger din kung stor seger,
du handlar nådigt mot din smorde,
mot David och hans efterkommande till evig tid.
Psalm 19
Guds uppenbarelse i skapelsen och i Ordet
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord,
deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden,
deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ände
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.
8 Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv.
Herrens vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart,
det upplyser ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består i evighet.
Herrens domslut är sanna,
de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld,
än mängder av fint guld.
De är sötare än honung,
än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.
13 Vem märker själv hur ofta han felar?
Förlåt mig mina hemliga brister.
14 Bevara också din tjänare för fräcka människor,
låt dem inte ha makt över mig,
så blir jag fullkomlig
och fri från svår överträdelse.
15 Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig,
Herre, min klippa och min återlösare.
Paulus avskedstal till de äldste från Efesus
17 Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. 18 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien, 19 hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag. 20 Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, 21 och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. 22 Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. 23 Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24 Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
25 Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. 26 Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.[a] 27 Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. 28 Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. 30 Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. 31 Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
32 Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. 33 Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. 34 Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35 I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga."[b]
36 När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom. 38 Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln