Old/New Testament
30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
som redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,
och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,
man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10 De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.
16 Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
19 Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.
24 Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
25 Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
30 Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
31 Jag slöt ett förbund med mina ögon:
att aldrig se på en ung kvinna.
2 Vilken lott skulle jag annars få av Gud i höjden,
vilken del av den Allsmäktige där ovan?
3 Ofärd kommer ju över orättfärdiga,
och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Ser inte han mina vägar
och räknar alla mina steg?
5 Har jag umgåtts med lögn,
har min fot varit snar till svek?
6 Låt honom väga mig på en rättvis våg,
så skall Gud få se min rättsinnighet.
7 Har mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt mina ögon,
har jag någon fläck på mina händer?
8 Då må en annan äta vad jag har sått,
och mina plantor må ryckas upp med roten.
9 Har mitt hjärta förförts av en kvinna,
har jag stått på lur vid min nästas dörr?
10 Då må min hustru mala korn åt en annan,
och främmande män ligga i hennes famn.
11 Det hade varit en skändlig handling,
en straffbar missgärning,
12 en eld som skulle förtära ända till avgrunden
och föröda till roten alla mina grödor.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt
när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra när Gud står upp?
När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga?
15 Har inte han som skapade mig i moderlivet skapat också dem?
Är det inte en enda som har berett oss i modersskötet?
16 Har jag nekat de fattiga vad de önskat
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Har jag ensam ätit mitt bröd,
utan att den faderlöse fått äta av det?
18 Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far,
och från första stund har jag tagit mig an änkor.
19 Har jag sett någon förgås utan kläder,
eller en fattig utan något att skyla sig med?
20 Har inte hans hjärta välsignat mig
och fick han ej värma sig i ull från mina lamm?
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse
när jag såg mig ha medhåll i porten?
22 Då må min axel lossna från min skuldra
och min arm brytas från sin led.
23 Jag måste då frukta bestraffning från Gud
och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Satte jag mitt hopp till guldet,
kallade jag det rena guldet min förtröstan?
25 Gladdes jag över att min rikedom blev stor
och att min hand förvärvade så mycket?
26 Hände det, när jag såg solljuset, hur det sken, och månen,
hur härlig den skred fram,
27 att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss?
28 Också det hade varit en straffbar missgärning,
ty jag hade då förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes olycka,
fröjdat mig när något ont drabbade honom?
30 Nej, jag tillät inte min mun att synda
genom att med en förbannelse begära hans liv.
31 Mitt husfolk kan vittna:
"Var och en fick mätta sig med kött vid hans bord."
32 Främlingen behövde ej övernatta på gatan,
jag öppnade mina dörrar mot vägen.
33 Har jag dolt mina överträdelser likt Adam
och gömt min missgärning inom mig,
34 av fruktan för allt folket
och av rädsla för fränders förakt,
så att jag teg och ej gick utanför min dörr?
35 O, att jag hade någon som lyssnade på mig!
Se, här är min underskrift.
Den Allsmäktige må svara mig.
Låt mig se min motparts anklagelseskrift!
36 Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra,
jag skulle fästa den på mig som en krona.
37 Jag skulle berätta för honom om alla mina steg,
som en furste skulle jag möta honom.
38 Har min mark ropat över mig,
har dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag ätit frukten från den utan att betala,
eller sugit ut dem som brukade jorden?
40 Då må törne växa upp i stället för vete,
ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
26 Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. 27 Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. 28 Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. 29 Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet[a] och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32 Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, 33 det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. [b] 34 Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. [c] 35 Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen. [d] 36 När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. 38 Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, 39 och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:
41 Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar,
en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er".[e]
42 När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem. 43 Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.
44 Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. 45 När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. 46 Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. 47 Ty så har Herren befallt oss:
Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns."[f]
48 När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.
50 Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium. 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln