Old/New Testament
Elifas tredje tal
22 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Kan en människa vara till nytta för Gud,
kan en förståndig vara till gagn för honom?[a]
3 Har den Allsmäktige någon glädje av din rättfärdighet,
eller något att tjäna på att du lever oklanderligt?
4 Är det för din gudsfruktan som han straffar dig
och går till doms med dig?
5 Är inte din ondska stor,
dina missgärningar utan ände?
6 Du tog ju pant av din broder utan orsak
och plundrade de utblottade på deras kläder.
7 Du gav inget vatten åt den utmattade,
den hungrige nekade du bröd.
8 Den som brukar våld fick besitta landet,
och den som är högt aktad fick bo där.
9 Änkor lät du gå med tomma händer,
och de faderlösas armar blev krossade.
10 Därför omges du av snaror
och förfäras av plötslig skräck,
11 eller av mörker så att du inget ser,
och av vattenmassor som övertäcker dig.
12 Bor inte Gud i himlens höjd?
Och se på stjärnorna däruppe, hur högt de sitter!
13 Och du säger: "Vad kan Gud veta?
Kan han döma genom detta töcken?
14 Molnen bildar en slöja så att han inte ser,
och på himlavalvet vandrar han."
15 Vill du hålla dig på forntidens väg,
där fördärvets män gick,
16 män som rycktes bort i förtid,
och som en ström flöt deras grundval bort.
17 De sade till Gud: "Lämna oss!
Vad kan den Allsmäktige göra?"
18 Ändå var det han som fyllde deras hus med välstånd.
Men de ogudaktigas rådslag är fjärran ifrån mig.
19 De rättfärdiga ser det och gläder sig,
den oskyldige hånar dem:
20 "Sannerligen, våra motståndare är utrotade,
och deras överflöd har elden uppslukat."
21 Sök nu förlikning och frid med Gud,
så skall lycka komma på din lott.
22 Tag emot undervisning av hans mun,
bevara hans ord i ditt hjärta.
23 Om du omvänder dig till den Allsmäktige
blir du upprättad,
om du avlägsnar orättfärdighet från ditt tält,
24 om du kastar ditt guld i stoftet
och Ofirs-guldet bland bäckens stenar,
25 då blir den Allsmäktige ditt guld,
han blir ditt ädlaste silver.
26 Ja, då skall du glädjas i den Allsmäktige
och lyfta upp ditt ansikte till Gud.
27 När du ber till honom skall han höra dig,
och du skall infria dina löften.
28 Allt vad du beslutar skall gå dig väl,
och ljus skall skina på dina vägar.
29 När de för nedåt skall du säga: "Uppåt!",
så skall han frälsa den som slår ner sin blick.
30 Han skall rädda också den som ej är oskyldig,
genom dina händers renhet skall han räddas.
Jobs svar på Elifas tredje tal
23 Då tog Job till orda och sade:
2 Också i dag är min klagan trotsig.
Min hand[b] vilar tungt över mitt suckande.
3 O, om jag visste hur jag skulle finna honom,
hur jag kunde komma till hans boning!
4 Jag skulle lägga fram min sak inför honom,
fylla min mun med bevis.
5 Jag ville veta vad han kan svara mig,
begrunda vad han har att säga till mig.
6 Skulle han bekämpa mig med sin stora makt?
Nej, han skulle höra på mig.
7 En rättfärdig skulle då vara hans motpart,
jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.
8 Se, går jag mot öster, är han inte där,
går jag mot väster, finner jag honom ej.
9 Är han verksam i norr, skådar jag honom inte,
vänder han sig åt söder, ser jag honom ej.
10 Han vet vilken väg jag har vandrat,
prövar han mig, skall jag komma ur prövningen som guld.
11 Min fot har hållit fast vid hans spår,
jag har följt hans väg utan att vika av.
12 Hans läppars bud har jag inte övergett,
hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.
13 Men han är den ende,
vem kan stå honom emot?
Vad han vill, det gör han.
14 Han fullbordar vad han har beslutat om mig,
och mycket mer av samma slag.
15 Därför bävar jag för hans ansikte,
när jag tänker på det blir jag rädd för honom.
16 Gud har gjort mitt hjärta försagt,
den Allsmäktige har fått mig att bäva,
17 ty jag fick inte förgås innan mörkret kom,
han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.
Fortsättning av Jobs svar
24 Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar?
Varför får hans vänner inte se hans dagar?
2 De flyttar undan gränsstenar,
de rövar bort hjordar och för dem i bet.
3 De för bort de faderlösas åsna,
och tar änkans ko i pant.
4 De tränger bort de fattiga från vägen,
de nödställda i landet måste alla gömma sig.
5 Se, som vildåsnor i öknen
går de ut till sin gärning.
De söker efter mat,
och hedmarken ger dem bröd åt barnen.
6 De skördar foder på fältet,
de plockar det som finns kvar i den ogudaktiges vingård.
7 Nakna ligger de om natten, utan kläder,
de har inget att skyla sig med i kölden.
8 De dränks av skurar från bergen,
i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.
9 Faderlösa slits från sin moders bröst
och pant tas från den fattige.
10 De måste gå omkring nakna, utan kläder,
hungrande bär de på kärvar.
11 Mellan deras murar pressar de ut olja,
törstande trampar de vinpressen.
12 Från staden hörs de döendes jämmer,
svårt sårade ropar på hjälp.
Men Gud aktar ej på sådan ondska.
13 Andra har blivit fiender till ljuset,
de känner inte dess vägar,
de vistas inte på dess stigar.
14 Så snart det dagas stiger mördaren upp,
han dödar den nödställde och fattige,
och om natten blir han tjuvars like.
15 Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen,
han tänker: "Inget öga får se mig",
och täcker sitt ansikte med en slöja.
16 Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen,
om dagen låser de sig inne.
De vill inte veta av ljuset.
17 Ty svartaste mörker är morgon för dem alla,
ja, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.
18 De är som något lätt på vattenytan.
Deras jordstycke är förbannat i landet,
ingen styr sin färd till vingårdarna.
19 Som torka och hetta förtär snövattnet,
så förtär dödsriket den som har syndat.
20 Modersskötet glömmer honom,
maskar frossar på honom,
ingen bevarar hans minne.
Som ett träd bryts orättfärdigheten av.
21 Han handlar illa mot den ofruktsamma som ej kan föda,
änkan behandlar han inte väl.
22 Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft.
När han griper in, kan de inte vara säkra för sitt liv.
23 Han ger dem trygghet och vila,
men hans ögon vakar över deras vägar.
24 En kort tid är de upphöjda,
sedan är de borta,
de slås ner och skördas som alla,
de vissnar likt axens toppar.
25 Om det inte är så,
vem kan visa att jag ljuger,
och göra mina ord om intet?
Petrus rapport om hedningarnas ställning
11 Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom upp till Jerusalem, började de omskurna att angripa honom. 3 De sade: "Du har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem." 4 Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: 5 "Jag befann mig i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Något som liknade en stor linneduk kom ner. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6 När jag noga såg efter, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sade till mig: Stig upp, Petrus, slakta och ät! 8 Jag svarade: Nej, nej, Herre! Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun. 9 För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent. 10 Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
11 Och se, just då stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Cesarea. 12 Anden sade till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka.[a] De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. 13 Han berättade för oss, hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit den Simon som kallas Petrus. 14 Han skall tala till dig, och genom de orden skall du bli frälst, du och hela din familj. 15 Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. 16 Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. 17 Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?" 18 När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv."
Evangelium kommer till hednavärlden
19 De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna[b] och predika evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22 Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 När han kom dit och såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara människor fördes till Herren. 25 Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.
27 Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 En av dem som hette Agabus trädde fram, och genom Anden förutsade han att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. - Den kom också under Claudius regering. - 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde till hjälp åt bröderna som bodde i Judeen. 30 Detta gjorde de också, och de sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln