Old/New Testament
28 Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt och svartaste skugga.
4 De spränger schakt långt från människoboningar,
där ingen satt sin fot,
de hänger svävande, fjärran från människor.
5 Jorden, från vilken bröd kommer,
förvandlas där nere som av eld.
6 Bland dess stenar har safiren sin plats, och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är ej känd av örnen,
falkens öga har ej upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat på den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet ej hennes värde,
man finner henne ej i de levandes land.
14 Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
15 Man kan inte köpa henne för guld,
inte väga upp silver för att förvärva henne.
16 Hon kan ej köpas med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas ut mot guldkärl,
18 koraller och kristall må inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush kan ej jämföras med henne,
hon kan ej vägas upp med renaste guld.
20 Men visheten, var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
"Endast hörsägner om henne har nått våra öron."
23 Gud har insikt om vägen till henne, han vet var hon bor.
24 Ty han skådar till jordens ändar,
han ser allting under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och uppenbarade henne,
han lät henne stå fram och utforskade henne.
28 Och till människorna sade han:
"Se, Herrens fruktan är vishet,
att fly det onda är förstånd."
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2 O, att jag vore som i förgångna månader,
som i de dagar då Gud vakade över mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag i hans ljus gick fram i mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,
då Guds godhet vilade över mitt hus,
5 då den Allsmäktige ännu var med mig,
och mina barn fanns runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan göt ut bäckar av olja för mig.
7 När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga tillbaka när de såg mig,
och de gamla reste sig och blev stående.
9 Stormännen höll tillbaka sina ord
och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig lovordade mig.
12 Ty jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig,
den var min klädnad.
Rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15 Jag var ögon åt den blinde
och fötter åt den halte.
16 Jag var en fader åt de nödställda,
och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då:
"I mitt eget bo kommer jag att dö,
mina dagar skall bli många som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vatten,
och i mina grenar faller nattens dagg.
20 Min ära förnyas ständigt,
och min båge är alltid ny i min hand."
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och mitt ansiktes ljus tog de emot.
25 Jag valde väg åt dem och satt främst,
jag tronade som en kung bland sitt manskap,
likt en som tröstade de sörjande.
13 I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror[a] till landsfursten Herodes,[b] samt Saulus. 2 När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." 3 Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem.
På Cypern
4 Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern. 5 De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes[c] som medhjälpare. 6 Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. 7 Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men Elymas, trollkarlen - det är vad hans namn betyder - gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. 9 Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10 och sade: "Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? 11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 12 När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.
I Antiokia i Pisidien
13 Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." 16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk,[d] när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, 18 och under fyrtio år bar han dem[e] i öknen. 19 Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. 23 Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24 Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln