Old/New Testament
Psalm 33
Herrens allmakt och nåd
1 Jubla i Herren, ni rättfärdiga,
att lovprisa honom hör de rättrådiga till.
2 Tacka Herren med harpa,
lovsjung honom till tiosträngad psaltare.
3 Sjung till honom en ny sång,
spela vackert under jubelrop.
4 Ty Herrens ord är rätt,
han är trofast i allt han gör.
5 Han älskar rättfärdighet och rätt,
jorden är full av Herrens nåd.
6 Himlen är skapad genom Herrens ord,
alla dess härskaror genom hans muns ande.
7 Han samlar havets vatten som i en hög,
han lägger djupen i deras förvaringsrum.
8 Hela jorden må frukta Herren,
alla som bor i världen må bäva för honom.
9 Ty han sade och det blev till,
han befallde och det stod där.
10 Herren gör hednafolkens planer om intet,
han gäckar folkens tankar.
11 Men Herrens plan består för evigt,
hans hjärtas tankar från släkte till släkte.
12 Saligt är det folk som har Herren till sin Gud,
det folk han utvalt till sin arvedel.
13 Från himlen skådar Herren ner,
han ser alla människors barn.
14 Från sin boning blickar han ner
på alla som bor på jorden,
15 han som formar alla deras hjärtan,
han som känner till alla deras verk.
16 En kung segrar inte genom sin stora här,
en hjälte räddas inte genom sin stora kraft.
17 Förgäves väntar man sig seger genom hästar,
med all sin styrka räddar de inte.
18 Se, Herrens ögon ser till dem som fruktar honom,
till dem som väntar på hans nåd.
19 Han räddar deras själ från döden
och håller dem vid liv i hungerns tid.
20 Vår själ väntar på Herren,
han är vår hjälp och vår sköld.
21 I honom gläder sig vårt hjärta,
på hans heliga namn förtröstar vi.
22 Låt din nåd vila över oss, Herre,
ty vi sätter vårt hopp till dig.
Psalm 34[a]
Herrens godhet och hjälp
1 Av David, när han låtsades vara vansinnig inför Abimelek, som drev bort honom så att han gick sin väg.
2 Jag vill alltid välsigna Herren,
hans lov skall ständigt vara i min mun.
3 Min själ skall berömma sig av Herren,
de ödmjuka skall höra det och glädja sig.
4 Lova med mig Herren,
låt oss tillsammans upphöja hans namn!
5 Jag sökte Herren och han svarade mig,
ur all min förskräckelse räddade han mig.
6 De som ser upp till honom strålar av fröjd,
deras ansikten behöver ej rodna av blygsel.
7 Här är en betryckt som ropade
och Herren hörde honom,
han räddade honom ur all hans nöd.
8 Herrens ängel slår sitt läger
omkring dem som fruktar honom,
och han befriar dem.
9 Smaka och se att Herren är god.
Salig är den människa
som flyr till honom.
10 Frukta Herren, ni hans heliga,
de som fruktar honom lider ingen brist.
11 Unga lejon lider nöd och hungrar,
de som söker Herren saknar ej något gott.
12 Kom, barn, och lyssna till mig,
jag skall lära er att frukta Herren.
13 Är du en människa som älskar livet
och vill se goda dagar?
14 Avhåll då din tunga från det som är ont,
dina läppar från att tala svek.
15 Vänd dig bort från det onda och gör det goda,
sök friden och jaga efter den.
16 Herrens ögon är vända till de rättfärdiga
och hans öron till deras rop.
17 Men Herrens ansikte är emot dem som gör det onda,
han vill utplåna minnet av dem från jorden.
18 När de rättfärdiga ropar hör Herren,
han räddar dem ur all nöd.
19 Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta
och frälsar dem som har en bedrövad ande.
20 Den rättfärdige måste lida mycket,
men Herren räddar honom ur allt.
21 Han bevarar alla hans ben,
inte ett enda av dem skall krossas.
22 Det onda skall döda den ogudaktige,
de som hatar den rättfärdige skall stå med skuld.
23 Herren friköper sina tjänares själar,
ingen som flyr till honom skall stå med skuld.
Anklagelsen mot Paulus
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde inför landshövdingen klagomål mot Paulus. 2 När Paulus kallats in, började Tertullus anklaga honom och säga: 3 "Att det tack vare dig, högt ärade Felix, länge har rått fred och att detta folk överallt och på alla sätt har fått det mycket bättre, det erkänner vi med största tacksamhet. 4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag dig ha godheten att lyssna till vad vi i korthet har att säga. 5 Vi har nämligen funnit att den här mannen är en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt.[a] 6 Han har till och med försökt vanhelga templet, och därför grep vi honom.[b] 8 När du själv förhör honom, kan du ta reda på allt som vi anklagar honom för." 9 Judarna[c] instämde och påstod att det förhöll sig på det sättet.
Paulus försvarstal
10 Då landshövdingen gav tecken åt Paulus att tala, gav han sitt svar: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. 11 Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag for upp till Jerusalem för att tillbe. 12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. 13 Och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. 14 Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. 15 Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång. 16 Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.
17 Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. 18 Då fann de mig i templet sedan jag renat mig,[d] och där var ingen folkmassa eller något tumult. 19 Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. 20 Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, 21 om det inte skulle vara för detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er."
Paulus i fängelse
22 Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." 23 Och han befallde officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.
24 Några dagar senare infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla,[e] som var judinna. Och han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. 25 Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig." 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln