Old/New Testament
Bildads tredje tal
25 Då tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Herraväldet och fruktan tillhör Gud,
fridstiftaren i höjden.
3 Kan hans skaror räknas?
Över vem går ej hans ljus upp?
4 Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud,
eller någon av kvinna född vara ren?
5 Se, inte ens månen skiner klart,
och stjärnorna är ej rena i hans ögon.
6 Hur mycket mindre då människan, det krypet,
människobarnet, den masken.
Jobs svar på Bildads tredje tal
26 Då tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du ej gett den maktlöse,
hur har du ej stärkt den svages arm!
3 Vilka råd har du ej gett den ovise,
vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 För vem för du din talan
och vems ande utgår från dig?
5 De avlidna skälver,
likaså djupets vatten och de som bor där.
6 Dödsriket ligger naket för honom,
avgrunden[a] utan täckelse.
7 Han spänner ut himlen i norr över det tomma,
han hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar upp vatten i sina moln,
och skyarna brister inte under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn,
han höljer den med sina skyar.
10 En välvd horisont har han satt över vattnen,
där ljuset gränsar mot mörkret.
11 Himlens pelare skälver,
de häpnar över hans bestraffningar.
12 Med sin kraft stillar[b] han havet,
genom sitt förstånd krossar han Rahab.[c]
13 Han andas och himlen blir klar.
Hans hand genomborrar den snabba ormen.
14 Se, detta är endast utkanterna av hans verk,
en svag viskning är allt vi hör om honom.
Hans dånande kraft, vem kan förstå den?
Jobs sluttal till de tre vännerna (Kap 27-31)
27 Job fortsatte sin framställning. Han sade:
2 Så sant Gud lever,
han som har undanhållit mig min rätt,
han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ:
3 Så länge min ande är i mig
och Guds livsande i min näsa,
4 skall mina läppar ej tala orättfärdighet
eller min tunga tala svek.
5 Aldrig kommer jag att ge er rätt,
till min död vidhåller jag min oskuld.
6 Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte.
Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.
7 Må min fiende stå som ogudaktig,
min motståndare som orättfärdig.
8 Ty vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av,
när Gud tar hans själ?
9 Kommer Gud att höra hans rop
när nöd kommer över honom?
10 Kan han glädja sig över den Allsmäktige?
Kan han alltid åkalla Gud?
11 Jag vill undervisa er om Guds hand,
den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.
12 Ni har ju själva alla sett det,
varför kommer ni då med tomt prat?
13 Detta är den ogudaktiges lott hos Gud,
den arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn blir många, skall de falla för svärd,
hans avkomlingar får ej tillräckligt med bröd.
15 De som undkommer skall dö av pest
och deras änkor skall inte begråta dem.
16 Även om han samlar silver som stoft
och lägger kläder på hög som lera,
17 så är det de rättfärdiga som klär sig i det han har lagt på hög,
och silvret får de oskyldiga dela.
18 Som en mal bygger han sitt hus,
likt ett skjul som väktaren gör åt sig.
19 Rik går han till sängs,
men det sker aldrig mer,
när han öppnar sina ögon är allt borta.
20 Fasorna griper honom likt vattenmassor,
stormen rycker bort honom om natten.
21 Östanvinden lyfter honom, och han är borta,
den sveper i väg honom från hans plats.
22 Utan förskoning vräker den sig mot honom,
för dess kraft försöker han fly.
23 Den klappar sina händer mot honom
och visslar åt honom från hans plats.
Petrus fängslas och blir räddad
12 Vid den tiden lät kung Herodes[a] gripa och misshandla några i församlingen. 2 Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3 När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."
12 Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob[b] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. 18 På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19 När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.
Herodes död
20 Herodes hyste motvilja mot invånarna i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de fått hans kammarherre Blastus på sin sida, bad de om fred. De var nämligen helt beroende av kungens område för sin försörjning. 21 På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. 22 Då ropade folket: "En guds röst är detta, inte en människas!" 23 Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.
SAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28)
Barnabas och Saulus sänds ut från Antiokia
24 Guds ord hade framgång och spreds alltmer. 25 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag[c] i Jerusalem, vände de tillbaka och tog med sig Johannes som kallades Markus.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln