Old/New Testament
Psalm 29
Herrens ära och makt
1 En psalm av David.
Ge åt Herren, ni Guds söner,
ge åt Herren ära och makt!
2 Ge åt Herren hans namns ära,
tillbed Herren i helig skrud!
3 Herrens röst ljuder över vattnen,
Gud, den härlige, dundrar,
Herren, över de stora vattnen.
4 Herrens röst är mäktig,
Herrens röst är majestätisk.
5 Herrens röst bryter ner cedrarna,
Herren bryter Libanons cedrar i stycken.
6 Han får Libanon och Sirjon[a] att hoppa som kalvar,
som unga vildoxar.
7 Herrens röst klyver luften med flammande eld.
8 Herrens röst kommer öknen att bäva,
Herren kommer Kadesh öken att bäva.
9 Herrens röst får hindarna att föda,
skogarnas klädnad rycker han bort.
I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.
10 Herren satt på sin tron när syndafloden kom,
Herren tronar som konung för evigt.
11 Herren ger makt åt sitt folk,
Herren välsignar sitt folk med frid.
Psalm 30
Tacksägelse för räddning
1 En psalm, en sång av David för templets invigning.
2 Jag vill upphöja dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet,
du lät ej mina fiender glädja sig över mig.
3 Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du helade mig.
4 Herre, du förde min själ upp ur dödsriket,
du tog mig levande tillbaka,
bort från dem som farit ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Ty ett ögonblick varar hans vrede,
hela livet hans nåd.
Om aftonen gästar gråt,
om morgonen kommer jubel.
7 Jag sade när det gick mig väl:
"Jag skall aldrig vackla."
8 Herre, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt,
men när du dolde ditt ansikte blev jag förskräckt.
9 Till dig, Herre, ropade jag,
till Herren bad jag om nåd:
10 "Vilken vinning har du av mitt blod,
av att jag far ner i graven?
Kan stoftet tacka dig,
kan det förkunna din trofasthet?
11 Hör, Herre, var mig nådig!
Herre, var min hjälpare!
12 Du förvandlade min klagan till dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
13 Därför skall min själ lovsjunga dig utan att tystna.
Herre, min Gud, jag vill tacka dig för evigt.
Paulus inför Stora rådet
23 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." 2 Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. 3 Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." 4 De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" 5 Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna." [a]
6 Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." 7 Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna,[b] och de församlade delade sig i två läger. 8 - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - 9 Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." 10 Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. 11 Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom."
Judarnas sammansvärjning mot Paulus
12 När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, 14 och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln