Old/New Testament
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
Psalm 27
Gemenskap med Herren
1 Av David.
Herren är mitt ljus och min frälsning,
för vem skulle jag frukta?
Herren är mitt försvar,
för vem skulle jag vara rädd?
2 När de onda kommer emot mig
och vill uppsluka mig,
mina motståndare och fiender,
då skall de själva stappla och falla.
3 Om en här belägrar mig
fruktar ej mitt hjärta.
Om krig bryter ut mot mig
är jag ändå trygg.
4 Ett har jag begärt av Herren,
det längtar jag efter:
Att få bo i Herrens hus
i alla mitt livs dagar
för att se Herrens ljuvlighet
och betrakta hans tempel.
5 Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.
Han beskyddar mig i sin boning,
han för mig upp på klippan.
6 Nu kan mitt huvud höja sig
över mina fiender runt omkring mig.
Jag vill offra jublets offer i hans hydda,
jag vill sjunga till Herrens ära och lova honom.
7 Hör, Herre!
Jag höjer min röst och ropar,
var mig nådig och svara mig.
8 Mitt hjärta tänker på ditt ord:
"Sök mitt ansikte!"
Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag,
9 dölj inte ditt ansikte för mig.
Driv inte bort din tjänare i vrede,
du som har varit min hjälp.
Släpp mig inte, överge mig inte,
du, min frälsnings Gud.
10 Om än min far och mor överger mig,
tar Herren emot mig.
11 Visa mig, Herre, din väg,
led mig på en jämn stig
för mina förföljares skull.
12 Överlämna mig inte åt mina ovänners illvilja,
ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld.
13 Jag är viss om att få se Herrens godhet
i de levandes land.
14 Hoppas på Herren,
var stark och frimodig i ditt hjärta,
ja, vänta på Herren!
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
Paulus tal till folket
22 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: 3 "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. 4 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna[a] i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.
6 Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. 10 Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. 11 Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.
12 Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. 14 Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. 15 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
17 När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning, 18 och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19 Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20 Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom. 21 Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta."
Paulus hos befälhavaren
22 Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva." 23 Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften. 24 Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. 25 När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?" 26 Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare." 27 Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." 28 Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det". 29 De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom. 30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln