M’Cheyne Bible Reading Plan

Elias himmelsfärd

2 Nu var tiden inne för Herren att hämta Elia upp till himlen i en stormvind. När Elia och Elisha lämnade Gilgal, ² sa Elia till Elisha: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel.” ”Nej, så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” svarade Elisha.

Därför gick de tillsammans till Betel. ³ Där kom profetskaran som höll till i Betel fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att Herren i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!”

⁴ ”Elisha, stanna kvar här, för Herren har sänt mig till Jeriko”, sa Elia. Men Elisha svarade som förra gången: ”Så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” Därför gick de tillsammans till Jeriko.

⁵ I Jeriko kom profetskaran som fanns där fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att Herren i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!” ⁶ ”Stanna här nu”, sa Elia sedan till Elisha, ”för Herren har sänt mig till floden Jordan.” Men Elisha svarade som förut: ”Så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!”

De gav sig alltså iväg tillsammans. ⁷ Femtio man ur profetskaran stod på avstånd, mitt emot platsen där de två ställde sig vid Jordan. ⁸ Elia tog då sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet med den. Då delade sig vattnet i floden, och de gick torrskodda över till andra sidan.

⁹ ”Vad vill du att jag ska göra för dig, innan jag blir hämtad härifrån?” frågade Elia när de gick över. ”Låt mig få dubbelt så mycket av den ande som du själv har”, bad Elisha. ¹⁰ ”Du har bett om något mycket svårt”, svarade Elia. ”Men om du ser när jag tas bort ifrån dig, då ska du få vad du begär, annars inte.”

¹¹ Medan de gick där och samtalade med varandra, kom plötsligt en vagn av eld och den drogs av hästar som också var av eld. Vagnen körde fram mellan dem och skilde dem åt och Elia fördes i en stormvind upp till himlen.

¹² Elisha såg det och ropade: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!”

När Elia försvann ur sikte, rev Elisha sönder sin mantel. ¹³ Sedan tog han upp Elias kvarlämnade mantel och gick tillbaka till Jordans strand. ¹⁴ Där tog han manteln som fallit av honom och slog med den på vattnet.

”Var är Herren, Elias Gud?” frågade han. När Elisha slog på vattnet, delade det sig, och Elisha kunde gå över.

¹⁵ ”Anden som vilade över Elia är nu över Elisha!” sa profetskaran från Jeriko som stått på avstånd och sett på honom. Sedan gick de fram till Elisha och böjde sig ner på marken inför honom. ¹⁶ De sa till honom: ”Herre, vi, dina tjänare, har femtio duktiga män bland oss. Låt dem gå och leta efter din mästare. Herrens Ande har kanske lyft upp honom på något berg eller kastat ner honom i en dal.” ”Nej, sänd inte ut dem”, svarade Elisha.

¹⁷ Men de var så envisa att han till slut fick ge med sig: ”Låt dem gå och leta då”, sa han. Och femtio män skickades iväg, och de letade i tre dagar, men de hittade inte Elia.

¹⁸ Elisha var fortfarande kvar i Jeriko när de kom tillbaka. ”Jag sa ju att ni inte skulle gå”, sa han.

Elisha

(2:19—8:15; 13:14-25)

Elisha renar Jerikos vatten

¹⁹ Nu talade stadens män till Elisha: ”Staden ligger vackert, som du kan se, herre, men vattnet är mycket dåligt, och det ger missväxt^[a].” ²⁰ ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den”, sa profeten. De gav honom då vad han begärde. ²¹ Han gick ut till vattenkällan, kastade saltet i den och sa: ”Så säger Herren: ’Jag har gjort vattnet friskt. Nu ska det inte längre förorsaka död eller missväxt.’ ”

²² Från den stunden var vattnet friskt, precis som Elisha hade sagt.

Elisha blir hånad

²³ Från Jeriko fortsatte han till Betel. När han gick vägen fram, kom det ett gäng pojkar från staden och började driva med honom: ”Upp med dig, flintskalle, upp med dig, flintskalle!” ²⁴ Då vände han sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn, och genast kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av dem.

²⁵ Sedan gick Elisha till berget Karmel, innan han återvände till Samaria.

Händelser innan Jesus kommer tillbaka

2 När det gäller vår Herre Jesus Kristus återkomst och att vi ska samlas hos honom, ber vi er, syskon, ² att inte utan vidare tappa fattningen och låta er skrämmas, vare sig av någon ande eller något vi skulle ha sagt eller skrivit och som hävdar att Herrens dag redan är här. ³ Låt er inte luras, vad de än säger. Först måste nämligen ett avfall komma och en laglöshetens människa^[a] träda fram, undergångens son. ⁴ Han är motståndaren, som ska trotsa allt som kallas gud och är heligt. Han ska ta plats i Guds tempel och påstå att han själv är Gud.

⁵ Kommer ni inte ihåg att jag berättade det när jag var hos er? ⁶ Och ni vet vad det är som hindrar honom, så att han inte kan träda fram förrän det är dags för honom att komma. ⁷ Laglösheten verkar ju redan i hemlighet. Det enda som fattas är att han som är hindret röjs ur vägen. ⁸ Men sedan ska den Laglöse visa sig, han som Herren Jesus bara behöver andas på för att döda och förinta när han återvänder i sin härlighet. ⁹ Den Laglöses ankomst är ett Satans verk. Det ska ske med stor kraft och tecken och falska under, ¹⁰ och genom all slags orättfärdiga konster luras de som går förlorade. Dessa människor ville ju inte ta emot kärleken till sanningen som kunde ha räddat dem. ¹¹ Därför låter Gud dem drabbas av en mäktig villfarelse, så att de tror på lögnen ¹² och blir dömda, alla dessa, som inte trodde på sanningen, utan njöt av orättfärdigheten.

Håll fast vid sanningen

¹³ Men vi måste alltid tacka Gud för er, syskon som Herren Jesus älskar. Gud utvalde ju er redan från tidens början^[b] till att bli räddade genom att Anden helgar er och genom tron på sanningen. ¹⁴ Det var detta Gud kallade er till genom evangeliet som vi förkunnar, så att ni skulle få dela härligheten med vår Herre Jesus Kristus.

¹⁵ Stå därför fasta, syskon, och följ den undervisning ni har fått av oss, muntligen eller i våra brev.

¹⁶ Må vår Herre Jesus Kristus själv, och Gud, vår Fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och ett säkert hopp, ¹⁷ uppmuntra era hjärtan och ge er kraft att alltid göra och säga det som är gott.

Daniel i lejongropen

6 Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper^[a] som skulle finnas överallt i riket, ² och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. ³ Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.

⁴ De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. ⁵ Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”

⁶ Ministrarna och satraperna gick som en grupp^[b] till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! ⁷ Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. ⁸ Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” ⁹ Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.

¹⁰ När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.

¹¹ Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. ¹² De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” ¹³ Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

¹⁴ När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. ¹⁵ Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” ¹⁶ Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” ¹⁷ En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.

¹⁸ Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna^[c], och han låg sömnlös. ¹⁹ Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. ²⁰ När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” ²¹ Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! ²² Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”

²³ Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. ²⁴ På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.

²⁵ Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:

”Jag önskar er stor välgång!

²⁶ Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.

²⁸ Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.

Herrens storhet och nåd

Guds stora omsorg