Book of Common Prayer
Evig är hans nåd
136 [a]Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Tacka gudarnas Gud,
evig är hans nåd.
3 [c]Tacka herrarnas Herre,
evig är hans nåd.
4 [d]Han ensam gör stora under,
evig är hans nåd.
5 [e]Han gjorde himlen med förstånd,
evig är hans nåd,
6 [f]han bredde ut jorden över vattnen,
evig är hans nåd,
7 [g]och gjorde de stora ljusen,
evig är hans nåd,
8 solen till att råda över dagen,
evig är hans nåd,
9 månen och stjärnorna
till att råda över natten,
evig är hans nåd.
10 [h]Han slog de förstfödda i Egypten,
evig är hans nåd,
11 [i]och förde Israel ut därifrån,
evig är hans nåd,
12 [j]med stark hand och utsträckt arm,
evig är hans nåd.
13 [k]Han delade Röda havet mitt itu,
evig är hans nåd,
14 och förde Israel igenom det,
evig är hans nåd,
15 men skingrade farao
och hans här i Röda havet,
evig är hans nåd.
16 Han förde sitt folk genom öknen,
evig är hans nåd,
17 [l]han slog stora kungar,
evig är hans nåd,
18 och dräpte mäktiga kungar,
evig är hans nåd,
19 [m]Sichon, amoreernas kung,
evig är hans nåd,
20 [n]och Og, Bashans kung,
evig är hans nåd,
21 [o]och gav deras land som arvedel,
evig är hans nåd,
22 som arvedel åt sin tjänare Israel,
evig är hans nåd.
23 [p]Han tänkte på oss i vår förnedring,
evig är hans nåd,
24 och ryckte oss
ur våra fienders våld,
evig är hans nåd.
25 [q]Han ger mat åt allt levande,
evig är hans nåd.
26 Tacka himlens Gud,
evig är hans nåd!
Tacksamhet för Herrens hjälp
118 [a]Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Så ska Israel säga:
evig är hans nåd.
3 Så ska Arons hus säga:
evig är hans nåd.
4 Så ska de
som vördar Herren säga:
evig är hans nåd.
5 [c]I min nöd ropade jag till Herren,
och Herren svarade
och gav mig rymlig plats.
6 [d]Herren är med mig,
jag är inte rädd.
Vad kan en människa göra mig?
7 [e]Herren är med mig,
han är min hjälpare.
Jag ska se i triumf
på dem som hatar mig.
8 [f]Det är bättre att fly till Herren
än att lita till människor,
9 [g]det är bättre att fly till Herren
än att lita till furstar.
10 Alla hednafolk omringade mig,
men i Herrens namn
avvärjde jag[h] dem.
11 De omringade mig
och inringade mig,
men i Herrens namn
avvärjde jag dem.
12 De omringade mig som bin,
men slocknade som eld i törne.
I Herrens namn
avvärjde jag dem.
13 De stötte mig hårt
för att få mig på fall,
men Herren hjälpte mig.
14 [i]Herren är min styrka
och min lovsång,
han blev min frälsning.
15 [j]Fröjderop om frälsning
hörs i de rättfärdigas hyddor:
"Herrens högra hand
gör mäktiga ting!
16 Herrens högra hand upphöjer[k],
Herrens högra hand
gör mäktiga ting!"
17 [l]Jag ska inte dö,
utan leva och förkunna
Herrens gärningar.
18 Hårt har Herren tuktat mig,
men han utlämnade mig inte
åt döden.
19 [m]Öppna för mig
rättfärdighetens portar,
jag vill gå in genom dem
och tacka Herren.
20 Detta är Herrens port,
de rättfärdiga går in genom den.
21 Jag tackar dig
för att du svarade mig
och blev min frälsning.
22 [n]Stenen som husbyggarna
förkastade
har blivit en hörnsten.[o]
23 Herren har gjort den till detta,
underbart är det i våra ögon.
24 [p]Detta är dagen
som Herren har gjort,[q]
låt oss jubla och glädjas i dag[r]!
25 O, Herre, fräls[s]!
O, Herre, ge framgång!
26 [t]Välsignad är han
som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.[u]
27 [v]Herren är Gud,
och han gav oss ljus.
Ordna er i högtidsled
med lövrika kvistar
fram till altarets horn.[w]
11 När Herren låter dig komma in och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12 (A) då ska du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött av hankön bland din boskap ska tillhöra Herren. 13 Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor ska du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det ska du krossa nacken på det. Varje förstfödd son ska du lösa ut.
14 När din son i framtiden frågar dig vad det betyder, ska du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15 Eftersom farao envist vägrade släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt av hankön som öppnar moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.
16 Detta ska vara som ett tecken på din hand och en påminnelse på din panna, eftersom Herren med stark hand förde oss ut ur Egypten.”
51 (A) Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, 52 (B) i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. 53 (C) Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. 54 Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger.[a] 55 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?[b] 56 (D) Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. 57 (E) Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!
58 Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet ju att er möda i Herren inte är förgäves.
Jesus uppstår ur graven
24 (A) Den första veckodagen[a] kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. 2 Då fann de att stenen var bortrullad från graven. 3 De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp.
4 (B) När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. 5 Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? 6 (C) Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er[b] medan han fortfarande var i Galileen: 7 (D) Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen." 8 Då kom de ihåg hans ord.
9 Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna, 11 men de tyckte deras ord var tomt prat och trodde inte på dem.
12 Men Petrus reste sig och sprang till graven, och när han lutade sig in såg han bara linnebindlarna. Och han gick hem, full av förundran över det som hade hänt.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation