Book of Common Prayer
זZajin
49 Tänk på ditt ord till din tjänare,
för du har gett mig hopp[a].
50 [b]Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord ger mig liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker inte
från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domar
i forna tider, Herre,
och jag finner tröst.
53 Jag grips av glödande vrede
över de gudlösa,
de som överger din undervisning.
54 Dina stadgar är mina lovsånger
i huset där jag bor.
55 [c]I natten tänker jag
på ditt namn, Herre.
Jag följer din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att ta[d] vara på dina befallningar.
חHeth
57 [e]Du är min lott, Herre.
Jag har lovat att hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta
bönfaller jag dig:
förbarma dig över mig
enligt ditt ord!
59 Jag tänker över mina vägar
och vänder mina steg
till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De gudlösas snaror omger mig,
men jag glömmer inte
din undervisning.
62 [f]Mitt i natten går jag upp
för att tacka dig
för dina rättfärdiga domar.
63 [g]Jag håller mig till alla
som vördar dig,
som följer dina befallningar.
64 [h]Din nåd, Herre, uppfyller jorden.
Lär mig dina stadgar!
טTeth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap[i],
för jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida gick jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda.
Lär mig dina stadgar!
69 De fräcka svärtar ner mig
med lögner,
men jag vill helhjärtat
hålla dina befallningar.
70 [j]Deras hjärtan är okänsliga
som fett,
men jag har min glädje
i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att få lida,
så att jag fick lära mig
dina stadgar.
72 [k]Din muns undervisning
är bättre för mig
än tusentals mynt av guld
och silver.
De rikas framgång är kort
49 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk!
Lyssna, alla som lever i världen,
3 både låg och hög,
rik som fattig.
4 Min mun ska tala vishet,
mitt hjärtas tanke
ska vara förstånd.
5 (A) Jag vänder mitt öra till visdomsord,
jag tyder min gåta
till harpans toner.
6 Varför vara rädd
under olyckans dagar
när mina förföljares[a] ondska
omger mig?
7 De litar till sina ägodelar
och stoltserar
med sin stora rikedom.
8 Men ingen kan köpa sin broder fri
eller ge Gud lösepenning
för honom.
9 Hans själs lösen är dyr,
den kan inte betalas till evig tid
10 så att han får leva för alltid
och aldrig se förgängelsen.
11 (B) Nej, man ser att de visa dör,
att både dårar och oförnuftiga
går under
och lämnar sin rikedom åt andra.
12 De tror att deras hus
ska bestå[b] för evigt,
deras boningar
från släkte till släkte.
De uppkallar sina marker
efter sina namn.
13 (C) Men människan i all sin härlighet
har inte bestånd[c],
hon liknar djuren som förgås.
14 Så går det dem
som litar till sig själva[d]
och deras efterföljare
som gillar deras ord. Sela
15 Som får drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde[e].
De rättfärdiga ska råda över dem
när morgonen gryr.
Deras gestalt tynar bort i dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 (D) Men Gud ska friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han ska ta emot mig. Sela
17 Bli inte imponerad när någon blir rik,
när hans hus växer i härlighet,
18 (E) för han får inget med sig i döden,
hans härlighet följer inte
med honom ner.
19 Även om han skattar sig lycklig
under livet
och får beröm när han gör det gott
för sig själv,
20 så går hans själ till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa som i all sin härlighet
inte har förstånd,
hon liknar djuren som förgås.
De gudlösas dårskap
53 [a]För körledaren, till mahalát[b]. En vishetspsalm av David.
2 (A) Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och vidriga
är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 (B) Gud blickar ner från himlen
över människors barn
för att se om det finns
någon som förstår,
någon som söker Gud.
4 Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa förbrytare
som äter mitt folk som bröd
och inte åkallar Gud?
6 Där grips de av skräck,
men det finns inget att frukta,
för Gud skingrar deras ben
när de belägrar dig[c].
Du får dem att skämmas,
för Gud har förkastat dem.
Uppbrott från Horebs berg
33 (A) Herren sade till Mose: ”Bryt upp och dra härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma ska jag ge det. 2 (B) Jag ska sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna 3 (C) och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen.” 4 När folket hörde det stränga talet blev de sorgsna, och ingen tog på sig sina smycken.
5 Och Herren sade till Mose: ”Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så ska jag besluta vad jag ska göra med dig.” 6 Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.
Uppenbarelsetältet
7 Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8 Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade kommit in i tältet. 9 Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. 10 När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. 11 (D) Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.
Mose får se Herrens härlighet
12 Mose sade till Herren: ”Se, du säger till mig: Led detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon. 13 (E) Om jag nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.”
14 Herren sade: ”Min närvaro ska gå med dig och låta dig få ro.” 15 Han svarade: ”Om din närvaro inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån. 16 För hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte genom att du går med oss så att jag och ditt folk utmärks bland alla andra folk på jorden?” 17 Herren svarade Mose: ”Det du har begärt ska jag också göra, för du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.”
18 Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” 19 (F) Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet ’Herren’ inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.[a] 20 (G) Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva.” 21 Sedan sade Herren: ”Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. 22 När min härlighet går förbi ska jag ställa dig i en klyfta i klippan, och jag ska låta min hand vara över dig tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.”
Apostelns tjänst i Tessalonike
2 (A) Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves. 2 (B) Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi[a]. Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. 3 (C) Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. 4 (D) Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.
5 (E) Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. 6 (F) Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra, 7 (G) även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk[b]. I stället uppträdde vi kärleksfullt[c] bland er. Som när en mor[d] sköter om sina barn 8 (H) ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.
9 (I) Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. 10 Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende. 11 Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn, 12 (J) och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar[e] er till sitt rike och sin härlighet.
Jesus och lagen
17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18 (A) Jag säger er sanningen[a]: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav[b], inte en prick[c] i lagen[d] förgå, inte förrän allt har skett.
19 (B) Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket. 20 (C) För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation