Old/New Testament
Juda och Simeon griper Adoni-Besek
1 Efter Josuas död frågade Israels barn Herren: "Vem bland oss skall först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?" 2 Herren svarade: "Juda skall göra det. Se, jag har givit landet i hans hand." 3 Då sade Juda till sin bror Simeon: "Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så skall jag sedan gå med dig till ditt område." Och Simeon gick med honom.
4 När Juda drog dit upp gav Herren kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man. 5 Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna. 6 Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår. 7 Då sade Adoni-Besek: "Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår hämtade upp smulorna under mitt bord. Efter mina gärningar har Gud vedergällt mig." Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han.
Juda intar Jerusalem och Hebron
8 Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden. 9 Därefter drog Juda barn ner för att strida mot de kananeer som bodde i Bergsbygden, i Negev och i Låglandet. 10 Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron - som förr hette Kirjat-Arba - och de slog Sesaj, Ahiman och Talmaj.
Otniel intar Debir
11 Därifrån gick de mot Debirs invånare - Debir hette tidigare Kirjat-Sefer. 12 Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det skall jag ge min dotter Aksa till hustru. 13 Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru. 14 När hon kom till honom intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: "Vad vill du?" 15 Hon svarade: "Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig det torra Negev, så låt mig få vattenkällor." Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna.
Juda och Benjamin segrar
16 Barn till keniten, Moses svärfar, hade dragit upp från Palmstaden[a] med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket. 17 Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog de kananeer som bodde i Sefat och förstörde staden helt och hållet. Så fick den namnet Horma.[b] 18 Juda intog Gaza med dess område, Askelon med dess område och Ekron med dess område. 19 Herren var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom dessa hade vagnar av järn. 20 Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån. 21 Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, så som de gör än i dag.
Efraim och Manasse intar Betel
22 Och Josefs hus drog upp till Betel, och Herren var med dem. 23 De bespejade Betel, den stad som förr hette Luz. 24 Då fick deras spejare se en man gå ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss var vi kan komma in i staden, så skall vi visa barmhärtighet mot dig." 25 När han hade visat dem var de kunde ta sig in i staden, slog de invånarna där med svärd. Men den mannen och hela hans släkt lät de gå. 26 Han begav sig till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, så som den heter än i dag.
Folk som inte drevs bort av israeliterna
27 Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo, och inte heller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet. 28 När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att utföra arbete åt sig. Men de drev inte bort dem.
29 Efraim drev inte heller bort de kananeer som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer.
30 Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men blev tvingade att utföra arbete åt dem.
31 Aser drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. 32 Alltså bodde aseriterna kvar bland kananeerna, landets inbyggare, ty de fördrev dem inte.
33 Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Semes, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets inbyggare. Men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blev arbetspliktiga åt dem.
34 Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de tillät dem inte att komma ner till dalbygden. 35 Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de blev tvingade att utföra arbete åt dem.
36 Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.
Herrens ängel i Bokim
2 Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: "Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge åt era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er. 2 Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort! 3 Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort från er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er." 4 När Herrens ängel hade sagt detta till alla Israels barn, brast de ut i gråt. 5 De kallade platsen Bokim.[c] Och där offrade de åt Herren.
Avfallet efter Josuas död
6 När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. 7 Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som hade sett alla de stora gärningar som Herren hade gjort för Israel. 8 Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var etthundratio år gammal. 9 Man begravde honom på det område han hade tagit i besittning, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 10 När också hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
11 Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. 12 De övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede.
13 Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna.[d] 14 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare, som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte längre stå emot sina fiender. 15 Överallt där de drog fram var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och så som Herren hade svurit. Och de kom i stor nöd.
16 Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. 17 Men de lyssnade inte heller på sina domare utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. 18 När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Ty när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig Herren. 19 Men när domaren dog vände de om och gjorde det som var fördärvligt, ännu mer än deras fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning.
20 Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: "Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, 21 skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. 22 Ty med dem skall jag sätta Israel på prov och se om de vill hålla sig till Herrens väg och vandra på den, så som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det." 23 Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.
Folk som blev kvar i landet
3 Dessa var de folk som Herren lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan, 2 detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana: 3 filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat. 4 Med dessa ville Herren sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.
5 Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 6 och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
Otniel
7 Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna. 8 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år. 9 Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. 10 Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav Herren Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig. 11 Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
Ehud
12 Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. 13 Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. 14 Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år.
15 Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab, 16 gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft. 17 Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man. 18 När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem. 19 Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån.
20 Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol, 21 räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk, 22 så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, 23 och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem.
24 När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare." 25 Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet.
26 Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. 28 Han sade till dem: "Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. 29 Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. 30 På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
Samgar
31 Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.
Jesus frestas
4 Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och fördes av Anden omkring i öknen, 2 där han frestades av djävulen i fyrtio dagar. Under de dagarna åt han ingenting, och när de var förbi, blev han hungrig. 3 Då sade djävulen till honom: "Är du Guds Son, så befall att den här stenen blir bröd." 4 Jesus svarade honom: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd." [a] 5 Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen 6 och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. 7 Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig." 8 Jesus svarade: "Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." [b] 9 Sedan förde djävulen honom till Jerusalem och ställde honom på tempelmurens utsprång[c] och sade till honom: "Är du Guds Son, så kasta dig ner härifrån! 10 Det står skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, [d] 11 och De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten." 12 Jesus svarade honom: "Det är sagt: Du skall inte fresta Herren din Gud."[e] 13 När djävulen hade frestat honom på alla sätt, lämnade han honom för en tid.
Jesus undervisar i Nasaret
14 I Andens kraft vände Jesus tillbaka till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela trakten däromkring. 15 Han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:
18 Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet[f]
19 och predika ett nådens år från Herren.
20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." 22 Men alla vittnade mot honom[g] och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" 23 Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad." 24 Och han fortsatte: "Amen[h] säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. 25 Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. 26 Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. 27 Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad[i] utan endast Naaman från Syrien."
28 Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. 29 De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. 30 Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln