Old/New Testament

Leviternas städer

35 Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko. Han sade: ² "Befall Israels barn att de av de arvslotter de får till besittning skall ge städer åt leviterna att bo i. Ni skall också ge utmarker åt dem omkring dessa städer. ³ Städerna skall de själva bo i, och utmarkerna skall vara för deras dragdjur och boskap och alla övriga djur. ⁴ Städernas utmarker som ni skall ge leviterna skall sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt åt alla sidor. ⁵ Och utanför staden skall ni mäta upp på östra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen alnar, på västra sidan två tusen alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i mitten. Detta skall de ha som utmarker till sina städer.

⁶ De städer som ni ger åt leviterna skall vara sex fristäder som en dråpare kan fly till. Utöver dessa skall ni ge dem fyrtiotvå andra städer. ⁷ Åt leviterna skall ni ge tillsammans fyrtioåtta städer med utmarker omkring. ⁸ Av de städer som ni skall ge av Israels barns besittningar, skall ni ta flera från de större stammarna och färre från de mindre. Varje stam skall ge åt leviterna några av sina städer, motsvarande den arvedel den själv har fått."

Sex fristäder

⁹ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰ "Säg till Israels barn: När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, ¹¹ skall ni utse åt er städer som skall vara fristäder för er, dit en dråpare som av misstag dödat någon skall kunna fly. ¹² Dessa städer skall ni ha som tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen inte dör innan han har stått till rätta inför menigheten. ¹³ Av de städer ni ger dem skall sex städer vara fristäder. ¹⁴ Tre städer skall ni utvälja på andra sidan Jordan och tre städer i Kanaans land. De skall vara fristäder. ¹⁵ Israels barn och främlingen och den inneboende bland dem skall ha dessa sex städer som tillflyktsorter, dit var och en som av misstag dödat någon skall kunna fly.

¹⁶ Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. ¹⁷ Eller om någon i sin hand har en sten som kan döda, och han med den slår någon till döds, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. ¹⁸ Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä som kan döda, och han med det slår någon till döds, då är han en mördare. En sådan skall straffas med döden. ¹⁹ Blodshämnaren skall döda mördaren. Varhelst han träffar på honom skall han döda honom. ²⁰ Likaså om någon av hat stöter till en annan eller med berått mod kastar något på honom, så att han dör, ²¹ eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den som gav slaget straffas med döden, ty han är en mördare. Blodshämnaren skall döda honom när han träffar honom.

²² Men om någon plötsligt och utan att hysa fiendskap stöter till någon, eller utan berått mod kastar något föremål på honom, ²³ eller, utan att se honom, träffar med en sten som kan döda och döden följer, och det sker utan fiendskap och utan avsikt att skada, ²⁴ då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren, enligt dessa föreskrifter. ²⁵ Menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand och sända honom tillbaka till fristaden dit han hade flytt. Där skall han stanna till dess att översteprästen, som är smord med den heliga oljan, är död. ²⁶ Men om dråparen går utanför området för den fristad dit han flytt, ²⁷ och blodshämnaren finner honom utanför det område som är hans fristad och dräper honom, då vilar ingen blodsskuld på blodshämnaren. ²⁸ Ty en dråpare skall stanna kvar i sin fristad till dess översteprästen dör. Men efter översteprästens död får dråparen vända tillbaka till den ort där han har sin besittning.

²⁹ Detta skall vara en rättsstadga för er från släkte till släkte, var ni än bor.

³⁰ Om någon dödar en annan, skall mördaren dödas efter vittnens utsago. Men en enda persons vittnesmål är inte nog för att döma någon till döden. ³¹ Ni skall inte friköpa en mördares liv om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden. ³² Ni skall inte heller friköpa den som har flytt till en fristad, för att han skall få vända tillbaka och bo i landet före prästens död. ³³ Ni skall inte ohelga det land där ni bor. Genom blod ohelgas landet, och försoning kan inte bringas för landet för det blod som blivit utgjutet där, utom genom blodet från den som har utgjutit det. ³⁴ Ni skall inte orena landet där ni bor och i vars mitt jag har min boning, ty jag, Herren, bor mitt ibland Israels barn."

Selofhads döttrars arvedel

36 Huvudmännen för familjerna som härstammade från Gilead, son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter, trädde fram och talade inför Mose och de furstar som var huvudmän för israeliternas familjer. ² De sade: " Herren har befallt min herre att genom lottkastning ge landet som arvedel åt Israels barn, och min herre har fått befallning av Herren att ge vår broder Selofhads arvedel åt hans döttrar. ³ Men om de blir gifta med någon ur en annan israelitisk stam, så tas deras arvedel bort från våra fäders arvedel. Den läggs till den stam de kommer att tillhöra och tas från vår arvslott. ⁴ När sedan jubelåret kommer för Israels barn, blir deras arvedel lagd till den stam som de kommer att tillhöra, men deras arvedel tas från vår fädernestams arvedel."

⁵ Efter Herrens ord befallde då Mose Israels barn: "Josefs barns stam har talat rätt. ⁶ Detta är vad Herren befaller angående Selofhads döttrar: De må gifta sig med vem de vill, men de skall gifta sig inom en släkt i sin egen fädernestam. ⁷ Ty ingen arvedel bland Israels barn får gå över från en stam till en annan, utan Israels barn skall behålla var och en sin fädernestams arvedel. ⁸ Varje kvinna som äger en arvedel bland någon av Israels barns stammar skall gifta sig med någon från en släkt som tillhör hennes egen fädernestam, så att Israels barn får behålla var och en sina fäders arvedel. ⁹ Ty ingen arvedel får gå över från en stam till en annan, utan Israels barns stammar skall behålla var och en sin arvedel."

¹⁰ Selofhads döttrar gjorde så som Herren hade befallt Mose. ¹¹ Selofhads döttrar Mahla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina farbröders söner. ¹² De blev gifta inom Manasses, Josefs sons, släkter, och deras arvedel blev kvar inom deras fädernesläkts stam.

¹³ Detta är de bud och stadgar som Herren gav Israels barn genom Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko.

Äktenskap och skilsmässa

10 Sedan begav han sig därifrån och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades åter i skaror omkring honom, och han undervisade dem som han brukade. ² Några fariseer som ville snärja honom kom fram till honom och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" ³ Han svarade dem: "Vad har Mose befallt er?" ⁴ De sade: "Mose har tillåtit att mannen skriver skilsmässobrev och skiljer sig." ⁵ Då sade Jesus till dem: "Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften. ⁶ Men från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna. ^{[a] 7} Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, ⁸ och de två skall vara ett kött. Så är de inte längre två, utan ett kött. ⁹ Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt." ¹⁰ När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. ¹¹ Han svarade dem: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.^{[b] 12} Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott."

Jesus välsignar barnen

¹³ Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. ¹⁴ När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. ¹⁵ Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." ¹⁶ Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.

Jesus och den rike mannen

¹⁷ När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" ¹⁸ Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. ¹⁹ Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor."^{[c] 20} Mannen sade: "Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung." ²¹ Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." ²² Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.

²³ Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!" ²⁴ Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! ²⁵ Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." ²⁶ Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst?" ²⁷ Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."

²⁸ Petrus sade till honom: "Se, vi har lämnat allt och följt dig." ²⁹ Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull ³⁰ utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. ³¹ Men många som är de första skall bli de sista, och de som är de sista skall bli de första."