Old/New Testament
32 Lyssna, ni himlar, jag vill tala,
hör, du jord, orden från
min mun.
2 Som regnet må min lära drypa,
som daggen må mitt tal flöda,
som rikligt regn på grönska,
som regnskurar på gräs.
3 Ty Herrens namn skall jag förkunna,
ge ära åt vår store Gud.
4 Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar,
ty alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5 De har handlat illa mot honom,
de är inte hans barn, utan en skam,
ett förvänt och avogt släkte.
6 Är det så du lönar Herren,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han då ej din Fader som skapade dig,
han som danade och formade dig?
7 Kom ihåg forna dagar.
Ge akt på gångna släktens år.
Fråga din far, han skall berätta för dig,
dina äldste, de skall säga dig det.
8 När den Högste gav arvslotter åt folken,
när han spred ut människors barn,
då utstakade han gränserna för folken
efter antalet av Israels barn.
9 Ty Herrens del är hans folk,
Jakob är hans arvedels lott.
10 Han fann honom i öknens land,
i ödslig, tjutande ödemark.
Han omslöt honom och tog honom i sin vård,
han bevarade honom som sin ögonsten.
11 Liksom en örn väcker upp sitt bo,
och svävar över sina ungar,
så bredde han ut sina vingar och tog emot honom
och bar honom på sina fjädrar.
12 Blott Herren ledde honom,
ingen främmande gud vid hans sida.
13 Han lät honom fara fram över landets höjder
och han fick äta av markens gröda.
Han lät honom suga honung ur hälleberget
och olja ur den hårda klippan.
14 Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
tillsammans med det bästa av lamm,
baggar från Basan och bockar,
det bästa och märgfullaste vete.
Druvors blod drack du, skummande vin.
15 Då blev Jesurun[a] fet och slog bakut.
Du blev fet och tjock och stinn.
Han övergav Gud, sin skapare,
och föraktade sin frälsnings klippa.
16 De retade honom genom främmande gudar,
med vidrigheter väckte de hans vrede.
17 De offrade åt onda andar, som inte är Gud,
åt gudar som de inte kände,
nya gudar som nyss kommit till
och som era fäder ej fruktade.
18 Du övergav Klippan som födde dig.
Du glömde Gud som gav dig livet.
19 Herren såg detta och förkastade dem,
eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom.
20 Han sade: "Jag vill dölja mitt ansikte för dem,
jag vill se vilket slut de får.
Ty de är ett förvänt släkte,
barn utan trohet.
21 De har retat mig med gudar som inte är gudar,
väckt min vrede med sina tomma avgudar.
Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk,
med ett dåraktigt hednafolk skall jag väcka deras förtret.
22 Ty genom min vrede har en eld tänts
och den brinner till dödsrikets djup.
Den förtär jorden med dess gröda
och sätter bergens grundvalar i brand.
23 Jag skall hopa olyckor över dem,
mina pilar skall jag skjuta på dem.
24 Hungersnöd skall drabba dem,
feberglöd förtära dem,
pest som bittert pinar.
Jag skall sända över dem vilddjurs tänder
och gift från ormar som krälar i stoftet.
25 Ute skall svärdet dräpa deras barn,
inne gör skräcken det.
Unga män och jungfrur förgås,
spädbarn och grånade män.
26 Jag skulle säga: Jag vill skingra dem,
utplåna minnet av dem bland människor,
27 om jag inte fruktade hån från fienden,
att deras ovänner skulle misstyda det,
och säga: Vår hand är mäktig,
det var inte Herren som gjorde allt detta."
28 Ty ett rådlöst folk är de,
och förstånd finns ej i dem.
29 Vore de visa skulle de inse detta,
de skulle förstå vilket slut de måste få.
30 Hur kunde en enda jaga tusen framför sig,
två driva tiotusen på flykten, om ej deras Klippa hade sålt dem,
om ej Herren hade utlämnat dem?
31 Ty de andras klippa är ej som vår Klippa,
det kan våra fiender döma om.
32 Ty från Sodoms vinstock är deras vinstock,
och från Gomorras fält.
Deras druvor är giftiga druvor,
deras klasar är beska.
33 Deras vin är ormars etter,
kobrors grymma gift.
34 Sådant ligger förvarat hos mig,
förseglat i mina förrådshus.
35 Min är hämnden och vedergällningen,
sparad till den tid då deras fot skall vackla.
Ty nära är deras olyckas dag,
det som väntar dem kommer med hast.
36 Ty Herren skall ta sig an sitt folks sak,
och förbarma sig över sina tjänare,
när han ser att deras kraft är borta
och att ingen finns kvar, varken slav eller fri.
37 Då skall han fråga: Var är deras gudar,
klippan de tog sin tillflykt till,
38 de som åt deras slaktoffers fett
och drack deras drickoffers vin?
Må de stå upp och hjälpa er,
må de vara ert beskydd.
39 Se nu, jag, jag är Gud,
det finns ingen Gud vid sidan av mig.
Jag dödar och jag gör levande,
jag slår och jag helar.
Ingen kan rädda ur min hand.
40 Se, jag lyfter min hand upp mot himlen,
och säger: Så sant jag lever för evigt:
41 När jag har vässat mitt flammande svärd
och min hand skipar rätt,
skall jag ta hämnd på mina ovänner
och vedergälla dem som hatar mig.
42 Jag skall göra mina pilar berusade av blod,
mitt svärd skall mätta sig av kött,
av de slagnas och fångnas blod,
av fiendehövdingars huvuden.
43 Jubla, ni hednafolk med hans folk,
ty han hämnas sina tjänares blod.
Han tar hämnd på sina ovänner
och bringar försoning för sitt land, sitt folk."
44 Mose kom tillsammans med Hosea,[b] Nuns son, och talade hela denna sångs ord inför folket.
45 Och när Mose hade talat alla dessa ord till hela Israel, 46 sade han till dem: "Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. 47 Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. Genom detta ord skall ni få ett långt liv i det land, dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning."
Gud talar om Moses död
48 Samma dag talade Herren till Mose och sade: 49 "Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land mitt emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land som jag ger åt Israels barn till besittning. 50 Du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till ditt folk, liksom din bror Aron dog på berget Hor och samlades till sitt folk. 51 Detta sker därför att ni var trolösa mot mig mitt bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kadesh i öknen Sin, eftersom ni inte höll mig helig bland Israels barn. 52 Du skall se landet rakt framför dig, men du skall inte komma in dit, till det land som jag ger åt Israels barn.
Mose välsignar Israel
33 Detta är den välsignelse gudsmannen Mose uttalade över Israels barn före sin död: 2 Han sade:
" Herren kom från Sinai,
från Seir gick hans sken upp över dem.
Han strålade fram från berget Paran,
ur skaran av mångtusen heliga.
På hans högra sida brann i eld en lag för dem.
3 I sanning, han älskar folken.
Alla hans heliga är i din hand.
De faller ner vid din fot,
de tar emot av dina ord.
4 Mose gav oss en lag,
en arvedel för Jakobs menighet.
5 Han blev kung i Jesurun,
när folkets huvudmän samlades,
Israels alla stammar."
6 "Må Ruben leva och ej dö.
Dock blir hans män en liten skara."
7 Detta sade han om Juda:
"Hör, o Herre, Juda röst,
låt honom komma till sitt folk.
Med sina händer strider han för det.
Bli en hjälp för honom mot hans ovänner."
8 Om Levi sade han:
"Dina tummim och dina urim[c] tillhör din fromme,
som du prövade i Massa,
som du kämpade med vid Meribas vatten,
9 han som sade om sin fader och sin moder:
'Jag ser dem inte',
och som inte ville kännas vid sina bröder,
ej heller veta av sina barn.
Ty de tog vara på ditt ord,
och ditt förbund höll de.
10 De skall lära Jakob dina förordningar
och Israel din lag.
De skall bära fram rökelse för din näsa,
och heloffer på ditt altare.
11 Välsigna, o Herre, hans kraft,
låt hans händers verk behaga dig.
Krossa höfterna på hans motståndare,
på hans fiender, så att de inte kan resa sig."
12 Om Benjamin sade han:
" Herrens älskade
skall bo i trygghet hos honom
som alltid skyddar honom.
Mellan hans höjder skall han bo."
13 Om Josef sade han:
"Välsignat av Herren vare hans land,
med himlens ädlaste gåvor, med dagg,
med gåvor från djupet som ligger där nere,
14 med solens ädlaste alster
och månvarvens ädlaste frukter,
15 med de uråldriga bergens yppersta skatter
och de eviga höjdernas dyrbara frukt,
16 med jordens dyrbara frukt och all dess fullhet,
med nåd från honom som bodde i busken.
Må detta komma över Josefs huvud,
över hans hjässa, fursten bland bröder.
17 Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
som en vildoxes är hans horn.
Med dem stångar han folken,
också dem som bor vid jordens ändar.
Sådana är Efraims tiotusenden,
sådana Manasses tusenden."
18 Om Sebulon sade han:
"Gläd dig, Sebulon, när du drar ut,
och du Isaskar, i dina tält.
19 Folk bjuder de in till sitt berg.
Där offrar de rätta offer.
Ty havens rikedom suger de till sig,
och skatter som sanden döljer."
20 Om Gad sade han:
"Lovad vare han som gav rymligt land åt Gad!
Han bor som en lejoninna,
och krossar både arm och hjässa.
21 Han utsåg den bästa delen åt sig själv,
ty där var hans härskarlott förvarad.
När folkets huvudmän kom samman,
utförde han Herrens rätt,
hans domar med Israel."
22 Om Dan sade han:
"Dan är ett ungt lejon,
som rusar ner från Basan."
23 Om Naftali sade han:
"Naftali har fått riklig nåd
och full välsignelse av Herren.
Väster och söder skall du ta i besittning."
24 Om Aser sade han:
"Välsignad bland söner är Aser.
Må han bli älskad av sina bröder,
och må han doppa sin fot i olja.
25 Av järn och koppar skall dina reglar vara,
och som dina dagar din kraft."
26 "Ingen är som Jesuruns Gud,
han som far fram på himlen till din hjälp,
på skyarna i sitt majestät.
27 En tillflykt är han, urtidens Gud,
och här nere råder hans eviga armar.
Han skall jaga fienderna framför dig,
och säga: Förgör dem!
28 Så skall Israel bo i trygghet,
Jakobs källa lämnas ifred
i ett land med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
29 Salig är du, Israel. Vem är dig lik?
Du är ett folk, som har sin räddning i Herren.
Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd.
Dina fiender skall visa dig underdånighet,
och du skall gå fram över deras höjder."
Moses död
34 Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av Pisga, mitt emot Jeriko. Där lät Herren honom se hela landet, från Gilead ända till Dan 2 och hela Naftali och Efraims och Manasse land och hela Juda land, ända till Västra havet, 3 och Negev och Jordanslätten, det vill säga lågslätten vid Jeriko, Palmstaden, ända till Soar. 4 Och Herren sade till honom: "Detta är det land, som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, när jag sade: Åt dina efterkommande skall jag ge det. Jag har låtit dig se det med dina ögon, men dit in skall du inte komma."
5 Och Herrens tjänare Mose dog där i Moabs land, så som Herren hade sagt. 6 Han begravde honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor. Men till denna dag har ingen fått veta var hans grav finns. 7 Mose var etthundratjugo år när han dog, hans ögon var inte skumma, hans livskraft inte försvunnen. 8 Israels barn sörjde Mose på Moabs hedar under trettio dagar. Sedan var sorgetidens gråtodagar efter Mose slut.
9 Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, ty Mose hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som Herren hade befallt Mose.
10 I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som Herren kände ansikte mot ansikte, 11 ingen om man tänker på alla de tecken och under som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, 12 och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel.
26 På anslaget stod vad han var anklagad för: "Judarnas konung". 27 Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene på hans högra sida, den andre på hans vänstra.[a] 29 De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: "Se på den! Han som skulle bryta ner templet och bygga upp det igen på tre dagar! 30 Hjälp dig själv och stig ner från korset!" 31 På samma sätt gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. 32 Messias, Israels konung, han borde nu stiga ner från korset, så att vi får se det och tro!" Också de som var korsfästa tillsammans med honom smädade honom.
Jesus dör
33 Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker som varade till nionde timmen. 34 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" [b] 35 Några som stod där hörde det och sade: "Hör, han ropar på Elia!" 36 En av dem sprang då och fyllde en svamp med ättikvin, fäste den runt ett spö och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." 37 Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. 38 Då brast förlåten[c] i templet i två stycken, uppifrån och ända ner. 39 När officeren som stod mitt emot honom såg att han gav upp andan på ett sådant sätt, sade han: "Den mannen var verkligen Guds Son." 40 På avstånd stod även kvinnor och såg på. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. 41 De hade följt Jesus och tjänat honom, när han var i Galileen. Där var också många andra kvinnor som hade gått upp till Jerusalem tillsammans med honom.
Jesus begravs
42 Det var redan kväll, och eftersom det var tillredelsedag, dagen före sabbaten, 43 kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre som också han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44 Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död och kallade till sig officeren och frågade honom, om Jesus redan hade dött. 45 När han fick veta det av officeren, lät han Josef få den döda kroppen. 46 Josef köpte då ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav, som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. 47 Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln