M’Cheyne Bible Reading Plan
Krig med arameerna
20 (A) Ben-Hadad[a], som var kung i Aram, samlade hela sin här. Han hade med sig trettiotvå kungar, hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och angrep det. 2 Han skickade sändebud in i staden till Israels kung Ahab 3 och lät säga honom: ”Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn[b] tillhör mig också.” 4 Israels kung svarade: ”Som du har sagt, min herre och kung: Jag själv och allt jag har tillhör dig.”
5 Men sändebuden kom tillbaka och sade: ”Så säger Ben-Hadad: Jag har ju sänt bud till dig och låtit säga: Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn ska du ge mig. 6 Vid den här tiden i morgon ska jag sända mina tjänare till dig, för att genomsöka ditt hus och dina tjänares hus. Allt som dina ögon ser på med lust ska de ta med sig och föra bort.”
7 (B) Då kallade Israels kung till sig alla de äldste i landet och sade: ”Lägg märke till och se hur han vill oss ont! När han sände bud till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju inte att ge honom det.” 8 Alla de äldste och allt folket sade till honom: ”Hör inte på honom och gör honom inte till viljes.” 9 Därefter svarade han Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre kungen: Allt som du förra gången sände bud till din tjänare om, det kommer jag att göra. Men det här kan jag inte acceptera.” Sändebuden vände tillbaka med det svaret.
10 (C) Då sände Ben-Hadad bud till honom och lät säga: ”Gudarna får straffa mig både nu och i framtiden om Samarias grus ska räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig.” 11 Men Israels kung svarade: ”Säg honom: Den som sätter på sig svärdet ska inte skryta likt den som tar av sig det.” 12 Så snart Ben-Hadad hörde det svaret där han satt och drack med kungarna i lägertälten, sade han till sina tjänare: ”Gör er redo.” Och de gjorde sig redo att anfalla staden.
13 Då kom en profet fram till Ahab, Israels kung, och sade: ”Så säger Herren: Ser du hela denna stora massa? Jag ska i dag ge den i din hand, så att du ska inse att det är jag som är Herren.” 14 Då frågade Ahab: ”Genom vem?” Han svarade: ”Så säger Herren: Genom provinshövdingarnas tjänare.” Han frågade sedan: ”Vem ska börja striden?” Han svarade: ”Du själv.” 15 Då mönstrade han provinshövdingarnas tjänare, och de var 232. Därefter mönstrade han allt folket, alla Israels män, 7 000 man.
16 Vid middagstiden gick de till anfall, just när Ben-Hadad höll på att berusa sig i lägertälten tillsammans med de trettiotvå kungar som hade kommit för att hjälpa honom. 17 Provinshövdingarnas tjänare drog ut först. De spejare som Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från Samaria. 18 Då sade han: ”Om de dragit ut i fredlig avsikt, så grip dem levande. Och om de har dragit ut till strid, så grip dem också då levande.” 19 Men när provinshövdingarnas tjänare och hären som följde dem hade kommit ut ur staden, 20 högg de var och en ner sin man, och arameerna flydde och Israel förföljde dem. Kung Ben-Hadad av Aram kom undan på en häst, tillsammans med några ryttare. 21 Israels kung drog ut och slog både ryttarhären och vagnshären och vållade arameerna ett stort nederlag.
22 Men profeten kom fram till Israels kung och sade till honom: ”Stärk nu din ställning och se över vad du bör göra, för nästa år kommer Arams kung åter att dra upp mot dig.”
Arameernas andra anfall
23 Den arameiske kungens tjänare sade till honom: ”Deras gud är en bergsgud. Därför har de besegrat oss. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så ska vi utan tvivel besegra dem. 24 Gör så här: Avsätt var och en av kungarna från hans plats och insätt ståthållare i deras ställe. 25 Skaffa dig sedan själv en här, lik den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn. Låt oss sedan strida mot dem på slätten, så ska vi säkert besegra dem.” Han lyssnade till dem och gjorde så.
26 Nästa år mönstrade Ben-Hadad arameerna och drog upp till Afek[c] för att strida mot Israel. 27 Israels barn hade också blivit mönstrade och försetts med livsmedel och tågade därefter mot dem. Israels barn slog läger mitt emot dem, som två små gethjordar, medan arameerna uppfyllde landet.
28 Då kom gudsmannen och sade till Israels kung: ”Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att Herren är en bergens Gud och inte en dalarnas Gud, ska jag ge hela denna stora hop i din hand, för att ni ska inse att jag är Herren.” 29 I sju dagar låg de i läger mitt emot varandra. Den sjunde dagen bröt striden ut, och Israels barn slog då på en enda dag 100 000 man fotfolk bland arameerna. 30 (D) De återstående flydde in i staden Afek, men stadsmuren föll ner över de 27 000 man som var kvar. Ben-Hadad flydde och kom in i staden och sprang från rum till rum.
31 Då sade hans tjänare till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga kungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra höfter och rep om våra huvuden och överlämna oss åt Israels kung. Kanske låter han dig då få leva.” 32 De band säcktyg omkring sina höfter och rep omkring sina huvuden och kom till Israels kung och sade: ”Din tjänare Ben-Hadad ber: Låt mig få leva!” Han svarade: ”Lever han fortfarande? Han är min broder.”
33 Männen tog det som ett gott tecken och skyndade sig att svara: ”Ben-Hadad är din broder!” Han sade: ”Gå och hämta hit honom.” Då kom Ben-Hadad ut till honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn[d]. 34 Ben-Hadad sade till honom: ”De städer som min far tog från din far ska jag lämna tillbaka.[e] Och du ska få inrätta handelskvarter[f] i Damaskus för din räkning, så som min far fick göra i Samaria.” Ahab svarade: ”Låt oss ingå ett förbund så ska jag ge dig fri.” Och han slöt ett förbund med honom och gav honom fri.
En profet fördömer Ahab
35 En av profetlärjungarna sade på Herrens befallning till en annan: ”Slå till mig.” Men mannen vägrade att slå honom. 36 (E) Då sade han till honom: ”Eftersom du inte har lyssnat till Herrens röst, ska ett lejon slå ner dig när du går ifrån mig.” Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon emot honom och dödade honom.
37 Sedan träffade han en annan man och sade: ”Slå till mig.” Och mannen slog honom så att det uppstod sår. 38 Därefter gick profeten och ställde sig i kungens väg. Han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över ögonen. 39 När kungen kom förbi, ropade han till kungen: ”Din tjänare gav sig ut mitt i striden, då en man plötsligt kom och förde en annan man till mig och sade: Vakta den här mannen. Om han kommer bort ska det gå för dig som det skulle ha gått för honom, eller också måste du betala en talent[g] silver. 40 (F) Medan din tjänare hade att göra än här och än där, kom mannen undan.” Israels kung sade till honom: ”Din dom är given. Du har själv fällt den.”
41 Då tog han snabbt bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom och såg att han var en av profeterna. 42 (G) Han sade till kungen: ”Så säger Herren: Därför att du släppte mannen som jag hade vigt åt förintelse ur din hand, ska det gå för dig som det skulle ha gått för honom, och ditt folk som det har gått hans folk.” 43 (H) Israels kung begav sig då hem. Missmodig och arg kom han till Samaria.
3 (A) När vi därför inte stod ut längre, bestämde vi oss för att stanna ensamma kvar i Aten[a] 2 (B) och sände Timoteus, vår broder och Guds medarbetare [b]i Kristi evangelium. Han skulle styrka och uppmuntra er i tron 3 (C) så att ingen vacklar under dessa lidanden. Ni vet ju själva att det är bestämt att vi ska utstå sådant. 4 (D) Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.
5 (E) Det var därför som jag, när jag inte längre stod ut, sände bud för att få veta hur det var med er tro. Kanske hade frestaren frestat er och vårt arbete varit förgäves?
Glädje över tessalonikernas tro
6 (F) Men nu har Timoteus kommit tillbaka[c] från er med goda nyheter om er tro och kärlek. Han har berättat hur ni ständigt tänker på oss med glädje och längtar efter att få träffa oss, liksom vi längtar efter er. 7 Så har vi genom er tro fått nytt mod när det gäller er, bröder, mitt i alla våra svårigheter och lidanden. 8 Nu lever vi, när ni står fasta i Herren. 9 Hur kan vi tacka Gud nog för er, för all den glädje som ni är för oss inför vår Gud? 10 (G) Natt och dag ber vi med stor iver om att få se era ansikten och hjälpa er med det som brister i er tro.
11 Må vår Gud och Far själv och vår Herre Jesus leda vår resväg till er. 12 (H) Och må Herren låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, liksom vi i vår kärlek till er. 13 (I) Så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Far när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga.
Nebukadnessars dröm
2 (A) I sitt andra regeringsår[a] hade Nebukadnessar drömmar som gjorde honom orolig och sömnlös. 2 (B) Då kallade kungen till sig sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldeer[b] för att de skulle tala om för honom vad han hade drömt. Och de kom och trädde fram inför kungen.
3 Kungen sade till dem: ”Jag har haft en dröm, och min ande är orolig. Jag vill veta vad jag drömt.” 4 (C) Då sade kaldeerna till kungen på arameiska[c]: ”Må kungen leva för evigt! Berätta drömmen för dina tjänare så ska vi tyda den.” 5 (D) Kungen svarade kaldeerna: ”Detta är mitt fasta beslut: Om ni inte förklarar drömmen för mig och tyder den ska ni huggas i stycken och era hus göras till sophögar. 6 Men om ni berättar drömmen för mig och tyder den ska ni få gåvor och lön och stor ära av mig. Säg mig därför drömmen och dess tydning.” 7 De svarade för andra gången: ”Kungen bör berätta drömmen för sina tjänare, så ska vi tala om vad den betyder.”
8 Kungen svarade: ”Jag märker tydligt att ni vill vinna tid, eftersom ni ser att detta är mitt fasta beslut. 9 Om ni inte säger mig drömmen kan domen över er bara bli en. Ni har kommit överens om att ljuga och bedra i hopp om att tiderna ska förändras. Säg mig nu vad jag drömt, så vet jag att ni också kan tyda det för mig.”
10 Kaldeerna svarade kungen: ”Det finns ingen människa på jorden som kan säga det kungen vill veta. Ingen kung, hur stor och mäktig han än varit, har någonsin begärt något sådant av någon spåman, besvärjare eller kaldé. 11 Det som kungen begär är för svårt. Det finns ingen som kan berätta det för kungen, ingen utom gudarna. Men de bor inte bland de dödliga.”
12 Detta gjorde kungen så vred och rasande att han befallde att alla de vise i Babel skulle förgöras.[d] 13 När befallningen hade gått ut och man skulle döda de vise männen, sökte man också efter Daniel och hans vänner för att döda dem.
14 Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för kungens livvakter[e] som hade gått ut för att döda de vise i Babel. 15 Han frågade Arjok, kungens befälhavare: ”Varför har kungen gett en så sträng befallning?” Arjok talade om för Daniel hur det var. 16 Daniel gick då in till kungen och bad att få tid på sig, så skulle han ge kungen tydningen.
17 Sedan gick Daniel hem och förklarade saken för sina vänner Hananja, Mishael och Asarja. 18 Han uppmanade dem att be om nåd från himlens Gud, så att hemligheten skulle uppenbaras och Daniel och hans vänner inte skulle dödas tillsammans med de övriga vise i Babel.
19 Då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn om natten, och Daniel prisade himlens Gud 20 (E) och sade:
”Lovat är Guds namn
från evighet till evighet,
för vishet och makt tillhör honom.
21 (F) Han låter tider och stunder skifta,
han avsätter kungar
och tillsätter kungar,
han ger de visa deras vishet
och de förståndiga
deras förstånd.
22 (G) Han uppenbarar
det som är djupt och fördolt,
han vet vad som finns i mörkret
och ljuset bor hos honom.
23 Dig, mina fäders Gud,
tackar och prisar jag
för att du gett mig vishet
och förmåga
och uppenbarat för mig
det vi bad dig om.
Du har visat oss
vad kungen ville veta.”
24 Sedan gick Daniel till Arjok som hade fått order av kungen att förgöra de vise i Babel. Han kom in och sade till honom: ”Döda inte de vise i Babel. För mig till kungen, så ska jag ge honom tydningen.” 25 Genast förde Arjok Daniel till kungen och sade till honom: ”Jag har funnit en man bland de judiska fångarna som kan ge kungen tydningen.” 26 (H) Kungen sade till Daniel, som hade fått namnet Belteshassar: ”Kan du verkligen berätta drömmen för mig, vad jag såg och vad det betyder?” 27 Daniel svarade kungen:
”Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare[f] berätta för kungen. 28 Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar. Detta var din dröm och synen du såg på din bädd: 29 När du, o konung, låg på din bädd, började du tänka på vad som ska ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske. 30 (I) Denna hemlighet har uppenbarats för mig, inte för att jag har mer vishet än alla andra levande varelser, utan för att kungen skulle få veta tydningen så att du förstår ditt hjärtas tankar.
31 O konung, du såg i din syn en stor staty, hög och med strålande glans. Den stod framför dig, och den var skrämmande att se. 32 Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar.[g] 33 Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera.
34 Medan du såg på den revs en sten loss, men inte av människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. 35 (J) Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet. Allt blev som agnar från tröskplatserna[h] om sommaren, och vinden förde bort det så att inte ett spår fanns kvar. Men stenen[i] som hade träffat statyn blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden.
36 Det var drömmen, och nu vill vi säga kungen vad den betyder[j]: 37 (K) Du, o konung, är kungarnas kung. Himlens Gud[k] har gett dig rike, styrka, makt och ära. 38 (L) I din hand har han gett människorna, markens djur och himlens fåglar, var de än bor, och han har satt dig att härska över dem alla. Du är det gyllene huvudet. 39 Men efter dig ska det uppstå ett annat rike, svagare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar som ska härska över hela jorden. 40 Det fjärde riket ska vara starkt som järn, för järn krossar och slår sönder allt. Så som järn förstör allt annat ska det krossa och förstöra.
41 Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det ska vara ett splittrat rike. Men det ska ha något av järnets fasthet, eftersom du såg att leran var blandad med järn. 42 Tårna på fötterna var delvis av järn och delvis av lera, och det betyder att riket ska vara delvis starkt och delvis svagt. 43 Att du såg järnet blandat med lera betyder att människor ska blanda sig med varandra genom giftermål men ändå inte hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera.
44 (M) Men i de kungarnas dagar ska himlens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet ska gå under och vars makt inte ska överlämnas till något annat folk. Det ska krossa och göra slut på alla de andra rikena, men självt ska det bestå för evigt. 45 (N) Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte av människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.
Den store Guden har nu uppenbarat för kungen vad som ska ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.”
46 (O) Då föll kung Nebukadnessar ner på sitt ansikte och tillbad Daniel och befallde att man skulle bära fram matoffer och rökelseoffer åt honom. 47 (P) Och kungen sade till Daniel: ”Er Gud är i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du kunde uppenbara denna hemlighet.”
48 (Q) Därefter upphöjde kungen Daniel och gav honom många stora gåvor och satte honom till herre över hela Babels provins och till högste föreståndare för alla de vise i Babel. 49 (R) På Daniels begäran utsåg kungen Shadrak, Meshak och Abed-Nego att förvalta Babels provins, medan Daniel själv stannade vid kungens hov.
Guds nådegärningar och Israels otro
106 [a]Halleluja!
Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Vem kan beskriva
Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som följer det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre,
efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag får se dina utvaldas lycka,
dela ditt folks glädje
och berömma mig
med din arvedel.
6 [c]Vi har syndat som våra fäder,
vi har gjort fel,
vi har varit ogudaktiga.
7 [d]Våra fäder i Egypten
tog inte lärdom av dina under,
de tänkte inte på
dina många nådegärningar
utan gjorde uppror vid havet,
vid Röda havet.
8 Men han frälste dem
för sitt namns skull,
för att göra sin makt känd.
9 [e]Han talade strängt till Röda havet
och det blev torrt,
han förde dem genom djupen
som i en öken.
10 Han frälste dem
från motståndarens hand
och befriade dem
från fiendens grepp.
11 [f]Vattnet täckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.
12 [g]Då trodde de hans ord
och sjöng hans lov.
13 Men snart glömde de
hans gärningar,
de väntade inte på hans råd.
14 [h]De greps av begär i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
15 [i]Han gav dem vad de begärde,
men sände tärande sjukdom
i deras själ.[j]
16 [k]De fylldes av avund
mot Mose i lägret
och mot Aron, Herrens helige.
17 [l]Men jorden öppnade sig
och slukade Datan,
den begravde Abirams grupp.
18 Eld slog upp i deras grupp,
lågorna brände de gudlösa.
19 [m]De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild,
20 [n]de bytte bort sin härlighet
mot bilden av en tjur
som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin Frälsare,
som gjort väldiga ting
i Egypten,
22 [o]underbara verk i Hams land,
förunderliga gärningar
vid Röda havet.
23 [p]Han hotade att förgöra dem,
men Mose, hans utvalde,
ställde sig i vägen
för att vända bort hans vrede
från att fördärva dem.
24 [q]De föraktade det ljuvliga landet,
de trodde inte hans ord.
25 De klagade i sina tält
och lyssnade inte
till Herrens röst.
26 [r]Då lyfte han sin hand mot dem
och svor att låta dem falla i öknen,
27 [s]att låta deras barn
falla bland hednafolken
och spridas ut i länderna.
28 [t]De band sig till Baal-Peor
och åt av offren till de döda,
29 de väckte Guds vrede
med sina gärningar
och en hemsökelse bröt ut
bland dem.
30 [u]Men Pinechas steg fram
och skipade rätt,
och hemsökelsen hejdades.
31 [v]Det räknades honom
till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
32 [w]De väckte hans vrede
vid Meribas vatten
och Mose fick lida för deras skull,
33 [x]för de trotsade[y] hans ande
så att tanklösa ord
kom över hans läppar.
34 [z]De förgjorde inte folken
som Herren befallt dem,
35 [aa]de beblandade sig
med hednafolken
och lärde sig deras gärningar.
36 [ab]De tjänade deras avgudar,
och dessa blev en snara för dem.
37 [ac]De offrade sina söner och döttrar
åt onda andar,
38 [ad]de spillde oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod
som de offrade åt
Kanaans avgudar
så att landet vanhelgades av blodet.
39 [ae]De blev orena genom sina gärningar
och var trolösa i allt de gjorde.
40 Då upptändes Herrens vrede
mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 [af]Han gav dem
i hednafolkens hand,
och de som hatade dem
fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
de kuvades under deras hand.
43 [ag]Han räddade dem gång på gång,
men de var upproriska
i sina planer[ah]
och sjönk allt djupare
genom sin synd.
44 Men han såg till dem i deras nöd
när han hörde deras rop,
45 [ai]han tänkte på sitt förbund med dem
och förbarmade sig
för sin stora nåds skull.
46 Han lät dem finna barmhärtighet
hos alla som fört dem bort
i fångenskap.
47 [aj]Fräls oss, Herre vår Gud,
och samla oss från hednafolken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och ha vår ära i att lova dig.
48 [ak]Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: "Amen!"
Halleluja!
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation