M’Cheyne Bible Reading Plan
Förberedelser för templet
(21:1—29:20)
Folkräkning och upptäckten av tempelplatsen
(2 Sam 24:1-17)
21 Men så reste sig Satan mot Israel och fick David att börja en folkräkning i Israel.
2 David sa till Joav och folkets överbefälhavare: ”Gå och räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och meddela mig resultatet, så att jag får veta deras antal!” 3 Men Joav svarade: ”Må Herren föröka sitt folk hundra gånger! Är de inte alla dina undersåtar, min herre kung? Varför begär du, min herre, detta? Varför dra skuld över Israel?”
4 Joav fick dock böja sig för kungens ord, så Joav gick och besökte hela Israel och återvände sedan till Jerusalem. 5 Han rapporterade resultatet av mönstringen till David: i hela Israel fanns det 1 100 000 svärdbeväpnade män och 470 000 svärdbeväpnade män i Juda, 6 men han räknade inte med Levis och Benjamins stammar, för han fann kungens befallning avskyvärd. 7 Denna befallning misshagade också Gud, och han straffade därför Israel.
8 Då sa David till Gud: ”Jag har begått en svår synd när jag gjort detta. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”
9 Då sa Herren till Gad, Davids siare: 10 ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: ”Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.” ’ ”
11 Gad gick till David och sa till honom: ”Så säger Herren: ’Gör ditt val: 12 tre års hungersnöd, tre månaders flykt för dina fiender utan att undkomma deras svärd, eller tre dagar av Herrens svärd, en dödlig pest som Herrens ängel ska låta komma över varje del av landet.’ Tänk över vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.”
13 ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”
14 Herren sände då en pest över Israel och 70 000 män dog av den. 15 Gud sände en ängel för att förstöra Jerusalem, men när han skulle förstöra staden, såg Herren det och ångrade det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Ornans[a] tröskplats.
16 David fick se Herrens ängel stå där mellan himmel och jord och peka mot Jerusalem med sitt dragna svärd. Då föll han och de äldste ner på sina ansikten, klädda i säcktyg.
17 David sa till Gud: ”Jag var väl den som gav befallning om folkräkningen! Jag är den som har syndat och gjort det onda. Men vad har denna min hjord gjort? Herre, min Gud, låt ditt straff drabba mig och min familj, men låt inte ditt eget folk plågas!”
18 Herrens ängel befallde då Gad att säga till David att gå upp och bygga ett altare åt Herren på jevusén Ornans tröskplats. 19 Då gick David, som Gad hade talat i Herrens namn. 20 Ornan, som höll på att tröska vete, vände sig om och såg ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. 21 När David kom till Ornan och han såg honom, lämnade han tröskplatsen och bugade sig till marken för David.
22 ”Ge mig tröskplatsen”, sa David till Ornan. ”Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör. Låt mig få den för full betalning.” 23 ”Ta den, min herre och kung, och använd den som du vill”, sa Ornan till David. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen till ved och vete till matoffret. Jag ger dig alltsammans.” 24 Kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det till fullt pris. Jag kan inte ta det som är ditt och ge det till Herren eller bära fram ett brännoffer som inte kostat mig någonting.” 25 David betalade 600 siklar[b] i guld för platsen. 26 Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer på det och ropade till Herren. Och Herren svarade med eld från himlen på brännofferaltaret. 27 Då befallde Herren ängeln att sticka svärdet i skidan.
28 När David såg att Herren hade svarat på hans bön på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. 29 Herrens boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret fanns på offerplatsen i Givon vid den här tiden, 30 men David hade inte vågat gå dit och tillbe, av fruktan för Herrens ängels svärd.
2 Gör er därför av med all ondska, falskhet, hyckleri, avundsjuka och förtal. 2 Längta som nyfödda barn efter den rena, andliga mjölken, för att genom den växa till frälsningen. 3 ”Ni har ju fått smaka Herrens godhet.”[a]
Levande stenar i Guds tempel
4 Ni kommer till honom, den levande stenen som inte dög åt människor, men som är utvald av Gud och ärad inför honom. 5 Därför är ni nu själva levande byggnadsstenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som kan bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje på grund av Jesus Kristus. 6 Det står ju i Skriften:
”Se! Jag lägger i Sion[b]
en utvald och ärad hörnsten.
Och den som tror på honom
ska inte stå där med skam.”[c]
7 Den är alltså värdefull för er som tror, men för dem som inte tror har
”den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
blivit en hörnsten,”
och
8 ”en stötesten och en klippa som man faller på.”[d]
De stöter emot därför att de inte lyder budskapet. Så var det också bestämt för dem.
9 Men ni är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, Guds eget folk, som ska förkunna hans storverk.”[e] Han har ju kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 10 Ni som förut inte var ett folk, får nu vara Guds eget folk. Ni som tidigare inte fick någon barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.[f]
Var goda föredömen
11 Mina älskade, jag vill uppmana er som främlingar och gäster att inte ge efter för de mänskliga begär som för krig mot ert inre. 12 Uppför er väl bland hedningarna, så att de som klandrar er för att göra något ont får se era goda gärningar och hylla Gud den dag han besöker dem.[g]
13 Underordna er varje myndighet för Herrens skull: kejsaren, som är den högsta makten, 14 likaväl som landshövdingarna, som är sända för att straffa dem som gör det onda och belöna dem som gör det goda.
15 Gud vill nämligen att ni genom att göra det som är gott ska tysta de oförståndiga som kommer med dumt prat. 16 Lev som fria människor, men utnyttja inte friheten till att göra det som är ont. Var i stället tjänare åt Gud. 17 Behandla alla människor med respekt. Älska era troende syskon. Frukta Gud och visa respekt för kejsaren.
Råd till slavar
18 Ni som är tjänare, underordna er era herrar. Lyd och respektera dem, inte bara om de är vänliga och behandlar er väl, utan också om de är orättvisa. 19 Det är Guds nåd om någon för hans skull är villig att för sitt samvete lida orättvist. 20 Om ni handlar fel och måste stå ut med att bli slagna och straffade, vad är det att vara stolta över? Men om ni handlar rätt och är villiga att lida för det, då är det något stort i Guds ögon.
Följ Jesus Kristus exempel
21 Det är detta som ni blivit kallade till. Kristus själv fick ju lida för er skull och har gett er ett exempel att följa,
22 ”Han som aldrig hade begått någon synd
och aldrig hade ljugit.”[h]
23 När han blev hånad svarade han inte med att håna tillbaka, och när han fick lida svarade han inte med hotelser. Han lämnade det åt honom som dömer rättvist. 24 Han bar våra synder i sin egen kropp på korset, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit helade. 25 Ni var som vilsna får som hade sprungit bort, men nu har ni vänt tillbaka till er herde och beskyddare.[i]
Jonas vrede och Guds svar
4 Då blev Jona mycket besviken och uppretad. 2 Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. 3 Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” 4 Herren sa: ”Är din vrede befogad?”
5 Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.
6 Herren Gud lät då en ricinbuske[a] växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. 7 Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. 8 När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. 9 Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.
10 Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. 11 Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Matt 10:9-14; Mark 6:7-12)
9 Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt att driva ut alla slags onda andar och kraft att bota sjukdomar. 2 Sedan sände han ut dem för att förkunna Guds rike och för att bota sjuka.
3 Han sa till dem: ”Ta inte med er något på vägen, ingen vandringsstav eller väska, inte mat eller pengar, och ingen extra skjorta. 4 När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni vandrar vidare därifrån. 5 Men om människorna i en stad inte vill ta emot er, så gå bara därifrån och skaka stadens damm av era fötter. Det ska vittna mot dem.”
6 Så började de att vandra från plats till plats och spred evangeliet och botade sjuka.
Ryktet om Jesus gör Herodes orolig
(Matt 14:1-2; Mark 6:14-16)
7 När tetrarken Herodes fick höra talas om allt detta som hände, blev han orolig och visste inte vad han skulle tro, för somliga sa att det var Johannes döparen som hade uppstått från de döda. 8 Några sa att det var Elia[a] som visade sig, och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått.
9 Herodes sa: ”Jag lät halshugga Johannes. Men vem är denne som jag hör sådant här om?” Och han försökte få träffa Jesus.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Matt 14:13-21; Mark 6:32-44; Joh 6:1-13)
10 Apostlarna kom nu tillbaka och rapporterade till Jesus allt de hade gjort. Jesus drog sig undan med dem till en stad som hette Betsaida, 11 men folket fick reda på det och följde efter. Och han tog emot folket och talade till dem om Guds rike och botade alla som behövde hjälp.
12 När det började bli kväll kom de tolv till honom och sa: ”Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat och ordna någonstans att sova. Här i denna ödemark finns det ju ingenting.”
13 Men Jesus svarade: ”Ge dem mat, ni själva!”
De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar, om vi nu inte ska gå och köpa mat så att det räcker till alla de här människorna.” 14 Det var omkring 5 000 män[b] där. ”Be dem bara att slå sig ner i grupper på femtio personer”, sa han till lärjungarna. 15 Då gjorde de som han sa och lät alla slå sig ner.
16 Sedan tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han dem och gav åt sina lärjungar för att de skulle ge åt folket. 17 Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv korgar.
Petrus kallar Jesus för Messias
(Matt 16:13-16; Mark 8:27-29)
18 En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be, och hans lärjungar var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folkmassorna att jag är?”
19 ”Somliga säger att du är Johannes döparen”, svarade de, ”och några att du är Elia[c]. Andra säger att någon av de gamla profeterna har uppstått från de döda.”
20 Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?”
Petrus svarade: ”Guds Messias.”
Jesus förutsäger för första gången att han ska dö
(Matt 16:20-23; Mark 8:30-33)
21 Jesus gav dem då stränga order att inte tala om detta för någon 22 och sa: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och uppstå på den tredje[d] dagen.”
Lärjungeskapets krav
(Matt 16:24-28; Mark 8:34—9:1)
23 Sedan sa han till allt folket: ”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, varje dag ta sitt kors och följa mig. 24 Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det. 25 Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt går evigt förlorad? 26 Den som skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska Människosonen skämmas för, när han återvänder i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet. 27 Men jag säger er en sanning: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Guds rike.[e]”
Jesus förvandlas på berget
(Matt 17:1-13; Mark 9:2-13)
28 Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick upp på ett berg för att be. 29 Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev bländande vita. 30 Två män stod och talade med honom. Det var Mose och Elia,[f] 31 som visade sig i härlighet och talade om Jesus uttåg som han skulle fullborda i Jerusalem.
32 Petrus och de båda andra hade somnat djupt, men nu vaknade de och fick se Jesus härlighet och de två männen som stod där med honom. 33 När de skulle lämna Jesus, sa Petrus till Jesus: ”Mästare, det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han sa.
34 Men under tiden han talade blev de insvepta i ett moln som sänkte sig ner över dem, och de blev förskräckta. 35 Sedan hördes en röst från molnet som sa: ”Detta är min Son, min utvalde[g]. Lyssna på honom!” 36 Och när rösten hade tystnat fann de Jesus ensam kvar.
Men hans lärjungar höll tyst om vad de hade sett, och berättade det inte för någon förrän långt senare.
Jesus botar en pojke som är besatt av en ond ande
(Matt 17:14-19; Mark 9:14-29)
37 Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes de av mycket folk. 38 Och en man i folkhopen ropade till Jesus: ”Mästare, hjälp min son, han är mitt enda barn. 39 En ond ande brukar attackera honom, så att han skriker och vrider sig i kramper tills han får fradga runt munnen. När attacken äntligen är över, har anden nästan tagit död på honom. 40 Jag bad dina lärjungar att driva ut den onda anden, men de kunde inte.”
41 ”Detta trolösa och förvridna släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Ta hit din son.” 42 Och medan pojken var på väg, kastade den onda anden omkull honom och slet och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden att lämna pojken, och han botade honom och överlämnade honom till hans far.
43 Alla blev förundrade över Guds storhet.
Jesus förutsäger för andra gången att han ska dö
(Matt 17:22-23; Mark 9:30-32)
Medan folket fortfarande stod där helt häpna över allt han gjorde, sa Jesus till sina lärjungar:
44 ”Lyssna noga på vad jag nu säger: Människosonen ska bli förrådd och överlämnad till människorna.” 45 Men de förstod inte vad han talade om. Det var fördolt för dem, så att de inte förmådde att fatta det, och de vågade inte fråga vad han menade.
Jesus förklarar vem som är störst
(Matt 18:1-5; Mark 9:33-37)
46 Lärjungarna började nu diskutera med varandra om vem av dem som var störst. 47 Men Jesus förstod vad som rörde sig i deras hjärtan. Därför tog han ett barn och ställde det bredvid sig 48 och sa till dem: ”Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig. Den som är minst bland er, han är störst.”
Lärjungarna förbjuder en man att göra under i Jesus namn
(Mark 9:38-40)
49 Johannes sa: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.”
50 Då sa Jesus till honom: ”Låt honom hålla på, för den som inte är emot er, han är för er.”
Motstånd i Samarien
51 Den tid hade nu kommit då Jesus skulle stiga upp till himlen, och han beslöt därför att börja gå mot Jerusalem.
52 Han skickade budbärare i förväg, och de gick in i en samarisk[h] by för att förbereda för hans ankomst. 53 Men eftersom Jesus var på väg mot Jerusalem ville man inte ha med honom att göra.
54 När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sa de: ”Herre, ska vi befalla att eld kommer ner från himlen och bränner upp dem?”[i] 55 Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem.[j] 56 Sedan gick de vidare till en annan by.
Priset för att följa Jesus
(Matt 8:19-22)
57 Medan de vandrade på vägen sa en man till Jesus: ”Jag vill följa dig vart du än går.”
58 Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila ut.”
59 Till en annan sa han: ”Kom och följ mig!” Men mannen svarade: ”Låt mig först gå hem och begrava min far.”[k]
60 Då sa Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Gå du och förkunna Guds rike.”
61 En annan man sa: ”Jag ska följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av dem därhemma.”
62 Då sa Jesus: ”Den som ser sig om efter att ha satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.