Book of Common Prayer
Dom och frälsning i Israels historia
78 En vishetspsalm av Asaf.
Lyssna, mitt folk,
till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord!
2 Jag vill öppna min mun
för att tala visdomsord[a],
lägga fram gåtor från gången tid.
3 (A) Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
4 vill vi inte dölja för deras barn.
För det kommande släktet
förkunnar vi Herrens lov,
hans makt och de under han gjort.
5 (B) Han upprättade
ett vittnesbörd i Jakob,
han gav sin undervisning i Israel
och befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn,
6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas.
De i sin tur skulle
berätta för sina barn,
7 så att de sätter sitt hopp till Gud
och inte glömmer Guds gärningar
utan följer hans bud.
8 (C) De ska inte bli som sina fäder,
ett trotsigt och upproriskt släkte
med opålitligt hjärta
och en ande trolös mot Gud.
9 Efraims söner,
beväpnade bågskyttar,
vände på stridens dag.
10 (D) De höll inte Guds förbund
utan vägrade följa hans lag,
11 de glömde hans gärningar
och undren han visat dem.
12 (E) Inför deras fäder
hade han gjort under
i Egyptens land, på Soans mark[b].
13 (F) Han klöv havet
och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
14 (G) Han ledde dem
med molnskyn om dagen
och med eldsken
hela natten.
15 (H) Han klöv klippor i öknen
och lät dem dricka
som ur väldiga hav,
16 han lät bäckar rinna fram
ur klippan
och vatten skölja ner
som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda
mot honom,
de gjorde uppror
mot den Högste i öknen.
18 (I) De frestade Gud i sina hjärtan
genom att kräva mat efter sitt begär.
19 De talade mot Gud, de sade:
"Kan Gud duka ett bord i öknen?
20 Visst slog han klippan
så att vattnet flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 (J) När Herren hörde det
blev han vred.
Eld blossade upp mot Jakob,
vrede vällde fram mot Israel,
22 för de trodde inte på Gud
och litade inte på hans frälsning.
23 Ändå gav han befallning
åt skyarna i höjden
och öppnade himlens portar.
24 (K) Han lät manna regna över dem
till mat
och gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars bröd,
han sände dem mat
så att de blev mätta.
26 (L) Han lät östanvinden
komma från himlen
och styrde sunnanvinden dit
med sin makt.
27 Han lät kött regna över dem
som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät dem falla mitt i deras läger,
runt omkring deras[c] boningar.
29 De åt och blev övermätta,
han lät dem få vad de haft begär till.
30 Men innan de släckt sitt begär,
medan maten ännu var
i deras mun,
31 (M) kom Guds vrede över dem.
Han dödade bland de starkaste
och slog ner Israels utvalda[d] män.
32 (N) Ändå fortsatte de att synda
och trodde inte på hans under.
33 (O) Då lät han deras dagar försvinna
i tomhet
och deras år i plötslig skräck.
34 När han dräpte dem
frågade de efter honom,
de vände om och sökte Gud.
35 (P) De mindes att Gud är deras klippa,
att Gud den Högste
är deras befriare.
36 (Q) De försökte bedra honom
med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga
mot honom,
de var inte trogna
mot hans förbund.
38 (R) Men han är barmhärtig
och försonar skuld,
han vill inte förgöra.
Ofta höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin glöd
bryta fram.
39 (S) Han tänkte på att de bara är kött,
en vind[e] som försvinner
och inte kommer åter.
40 Hur ofta trotsade de honom inte
i öknen
och bedrövade honom
i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg hans hand
eller dagen då han befriade dem
från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 (T) Han förvandlade deras floder
till blod
så att de inte kunde dricka
ur bäckarna.
45 (U) Han sände flugsvärmar
som förtärde dem
och grodor som förstörde för dem,
46 (V) han gav deras gröda åt larver
och deras skördar åt gräshoppor.
47 (W) Han slog deras vinstockar
med hagel
och deras fikonträd med skyfall[f],
48 han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixtar.
49 (X) Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 (Y) Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ
från döden
utan utlämnade deras liv åt pesten.
51 (Z) Han slog allt förstfött i Egypten,
livskraftens förstling
i Hams hyddor.
52 (AA) Han lät sitt folk bryta upp
som en fårflock
och förde dem som en hjord
genom öknen.
53 (AB) Han ledde dem tryggt,
de behövde inte vara rädda,
deras fiender svaldes av havet.
54 (AC) Han förde dem till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand
hade vunnit.
55 (AD) Han fördrev hednafolken
framför dem,
han gav dem deras land
som arvedel
och lät Israels stammar bo
i deras hyddor.
56 (AE) Men de trotsade och frestade
Gud den Högste,
de höll inte fast
vid hans vittnesbörd.
57 (AF) De vek trolöst tillbaka
som sina fäder,
de gav vika som en opålitlig båge.
58 (AG) De väckte hans vrede
med sina offerhöjder
och kränkte honom
med sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 (AH) Han övergav sin boning i Shilo[g],
det tält han rest bland människorna.
61 (AI) Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära[h] i fiendehand.
62 (AJ) Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor
blev utan brudsång.
64 (AK) Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte
hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur sömn,
som en hjälte bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender
och drog evig skam över dem.
67 Han förkastade Josefs hydda
och utvalde inte Efraims stam,
68 (AL) men Juda stam utvalde han,
Sions berg som han älskar.
69 (AM) Han byggde sin helgedom
hög som himlen,
grundade den likt jorden för evigt.
Eld från Herren
11 (A) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 2 Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. 3 (B) Platsen fick namnet Tabeera[a], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.
Folket klagar
4 (C) Den blandade hopen[b] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? 5 Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”[c]
7 (D) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.[d] 8 Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. 11 Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! 12 (E) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! 14 Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”
16 (F) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 (G) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. 19 Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”
21 (H) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! 22 Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” 23 (I) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”
Brevets tema
16 (A) Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först[a] men också greken. 17 (B) I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.[b]
Guds dom över hedningarna
18 Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 (C) Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. 20 (D) Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
21 (E) Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 (F) De påstod att de var visa, men de blev dårar 23 (G) och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 (H) Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra[c]. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen.
Jesus talar igen om sitt lidande
22 (A) När de var samlade i Galileen sade Jesus till dem: "Människosonen ska utlämnas i människors händer, 23 och de ska döda honom. Men på tredje dagen ska han uppstå." Då blev de djupt bedrövade.
Tempelskatten
24 (B) När de sedan var framme i Kapernaum, kom de som samlade in tempelskatten[a] fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare tempelskatt?" 25 (C) "Jodå", svarade han.
När Petrus kom hem var det Jesus som frågade först: "Vad tror du, Simon? Från vilka tar jordens kungar upp tull och skatt? Från sina söner eller från andra?" 26 Han svarade: "Från andra." Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria. 27 Men vi ska inte stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisken du får upp och öppna munnen på den. Då hittar du ett silvermynt[b]. Ta det och ge till dem för mig och dig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation