Book of Common Prayer

^2 (B) Fräls mig, Gud!
    Vattnet når mig till halsen.
^3 (C) Jag har sjunkit i djupaste dy
        utan fotfäste,
    jag är ute på djupt vatten
        och strömmen sköljer över mig.
^4 (D) Jag har ropat mig trött,
        min strupe är hes,
    min blick är matt
        av väntan på Gud.

^5 (E) De som hatar mig utan anledning
        är fler än håren på mitt huvud.
    Många vill förgöra mig,
        de är mina fiender utan orsak.
    Vad jag inte har stulit
        måste jag ersätta.

⁶ Gud, du känner min dårskap,
    min skuld är inte dold för dig.
⁷ Herre, Gud Sebaot,
    låt inte dem som hoppas på dig
        få skämmas för min skull,
    låt inte dem som söker dig
        få vanära för min skull,
            du Israels Gud.
^8 (F) För din skull får jag utstå hån,
    vanära täcker mitt ansikte.
^9 (G) Jag har blivit en främling
        för mina bröder,
    främmande för min mors barn.
^10 (H) Brinnande iver för ditt hus
        har förtärt mig,
    dina smädares smädelser
        föll över mig.^[a]

¹¹ Jag grät i min själ^[b] och fastade,
    men det blev jag hånad för.
¹² Jag klädde mig i sorgdräkt,
    men jag blev ett ordspråk för dem.
^13 (I) De som sitter i porten
        pratar om mig,
    drinkare gör visor om mig.

^14 (J) Men jag bär min bön
        till dig, Herre, i nådens tid.
    Gud, svara mig i din stora godhet,
        i din frälsande trofasthet!
¹⁵ Rädda mig ur dyn
        så att jag inte sjunker,
    rädda mig
        från dem som hatar mig
            och från de djupa vattnen.
¹⁶ Låt inte vattenströmmarna
        skölja över mig,
    låt inte djupet sluka mig,
        låt inte brunnens gap
            slå igen över mig.

¹⁷ Svara mig, Herre,
        för din nåd är god!
    Vänd dig till mig
        i din stora barmhärtighet.
^18 (K) Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
    för jag är i nöd.
        Skynda dig, svara mig!
¹⁹ Kom till min själ, återlös den,
    friköp mig från mina fiender.

²⁰ Du känner den skymf,
        skam och vanära jag får utstå.
    Du ser alla mina ovänner.
²¹ Förakt har krossat mitt hjärta,
        jag är sjuk.
    Jag hoppades på medlidande
        men fick inget,
    på tröstare men fann ingen.
^22 (L) De gav mig galla att äta
    och ättika^[c] att dricka i min törst.

^23 (M) Låt deras bord framför dem
    bli en snara, ett straff och en fälla^[d].
²⁴ Låt deras ögon förmörkas
        så att de inte ser,
    låt deras ben ständigt vackla.^[e]
25 Ös din vrede över dem,
    låt din glödande harm
        hinna upp dem.
^26 (N) Låt deras gård bli öde,
    låt ingen bo i deras tält,^[f]
27 (O) för de förföljer den du har slagit
    och pratar om plågan^[g]
        hos den du har sårat.
^28 (P) Lägg skuld till deras skuld,
    låt dem inte få del
        av din rättfärdighet.
^29 (Q) Låt dem utplånas
        ur de levandes bok,
    låt dem inte bli skrivna
        bland de rättfärdiga.

³⁰ Men jag är plågad och lider.
    Gud, låt din frälsning skydda mig!
³¹ Jag vill prisa Guds namn med sång
    och upphöja honom
        med tacksägelse.
^32 (R) Det ska glädja Herren
    mer än tjurar och oxar
        med horn och klövar.
^33 (S) De ödmjuka ska se det och glädjas.
    Ni som söker Gud,
        era hjärtan ska leva,
^34 (T) för Herren lyssnar till de fattiga
    och föraktar inte sina fångna.

^35 (U) Himmel och jord ska prisa honom,
    haven och allt som rör sig i dem,
³⁶ för Gud ska frälsa Sion
        och bygga upp Juda städer.
    De ska bo där
        och ta Sion i besittning.
^37 (V) Hans tjänares barn
        ska få det till arv,
    och de som älskar hans namn
        ska bo där.

Gud är verkligen god mot Israel,
    mot dem som har rena hjärtan.
² Men jag var nära att snava
        med mina fötter,
    mina steg var nära att slinta,
^3 (B) för jag greps av avund
        mot de högmodiga
    när jag såg de gudlösas framgång.

⁴ De är fria från plågor
        fram till sin död,
    deras kroppar är välnärda.
⁵ De drabbas inte av mänsklig nöd,
    de plågas inte
        som andra människor.
⁶ Därför är högmod deras halsband
    och våld den dräkt de sveper sig i.
^7 (C) Deras ögon kikar fram^[a] ur fetman,
    deras hjärtans fantasier
        har ingen gräns.

⁸ De hånar och hotar med ondska,
    överlägset hotar de med förtryck.
⁹ De öppnar sin mun mot himlen
    och deras tunga far fram på jorden.
¹⁰ Därför vänder sig folket till dem,
    de suger i sig vatten i mängd.
^11 (D) De säger:
        "Hur skulle Gud kunna veta?
    Den Högste har väl ingen vetskap?"
^12 (E) Sådana är de gudlösa,
    ständigt trygga
        med växande rikedom.

^13 (F) Förgäves höll jag mitt hjärta rent
    och tvådde mina händer i oskuld!
¹⁴ Jag var plågad hela dagen
    och tuktad varje morgon –
¹⁵ men hade jag sagt:
        "Så tänker jag tala",
    då hade jag svikit dina barns släkte.

¹⁶ Jag funderade
        och försökte förstå det,
    men det var för svårt för mig,
¹⁷ tills jag kom in i Guds helgedom
    och insåg deras öde.

^18 (G) Du ställer dem på det hala,
    du störtar dem i fördärvet.
^19 (H) Hur plötsligt ska de inte gå under!
    De förgås och får ett fruktansvärt
        slut.
^20 (I) Så som en dröm är borta
        när man vaknar
    ska du, Herre, förakta dem
        som skuggbilder när du griper in.

²¹ När mitt hjärta var bittert
    och det stack i mitt inre,
²² då var jag oförnuftig
        och förstod ingenting,
    jag var som ett djur inför dig.

²³ Men jag är alltid hos dig,
    du håller mig i min högra hand.
^24 (J) Du leder mig med ditt råd
    och tar sedan emot mig med ära.
²⁵ Vem har jag i himlen utom dig?
    Och har jag dig,
        söker jag inget på jorden.
^26 (K) När min kropp och mitt hjärta
        ger upp,
    är Gud mitt hjärtas klippa
        och min lott för evigt.

²⁷ De som är fjärran från dig går under,
    du förgör alla som är otrogna
        mot dig.
²⁸ Men för mig är det gott
        att vara nära Gud.
    Jag tar min tillflykt
        till Herren, Gud,
    för att förkunna
        alla dina gärningar.

        i din ungdoms dagar,^[b]
    innan de onda dagarna kommer
        och åren då du säger:
            ”De ger mig ingen glädje” –
² innan solen och ljuset
    och månen och stjärnorna
        förmörkas
    och molnen kommer åter
        efter regnet,
^3 (C) då husets väktare darrar
        och de starka männen^[c] sviker,

        eftersom de blivit så få
    och spejarna^[e] har det mörkt
        i sina gluggar,
⁴ då båda portarna
        mot gatan^[f] stängs till
    och ljudet från kvarnen försvagas,
        då man vaknar av fågelsång
    och sångens alla döttrar
        sänker rösten,
⁵ då man är rädd för var backe
    och farorna på vägen,
        då mandelträdet^[g] blommar,
    gräshoppan släpar sig fram
        och kaprisknoppen^[h] saknar kraft,
    då människan går till
        sin eviga boning
    och gråtarna går omkring
        på gatan,

        och guldskålen slås sönder,
    innan krukan vid källan krossas
        och hjulet går sönder
            vid brunnen,
^7 (D) då stoftet vänder åter
        till jorden det kom från
    och anden vänder åter
        till Gud som gav den.

^8 (E) Förgängligt, förgängligt!
        säger Predikaren.
    Allt är förgängligt!

^11 (G) De visas ord är som uddar,
    som indrivna spikar
        är deras samlade tänkespråk.
    De är gåvor
        från en och samma Herde.

¹² För övrigt, min son,
        låt varna dig!
    Det är ingen ände
        på det myckna bokskrivandet,
    och mycket studerande
        gör kroppen trött.

^13 (H) Detta är slutsatsen,
        när allt blivit hört:
    Frukta Gud
        och håll hans bud,
    det gäller alla människor^[k].
^14 (I) För Gud ska föra fram
        alla gärningar vid domen,
    med allt som är fördolt,
        både gott och ont.