Book of Common Prayer

^2 (A) Gud, kom till min räddning!
    Herre, skynda till min hjälp!
^3 (B) Låt dem som vill ta mitt liv
        få skam och vanära,
    låt dem som önskar mig olycka
        vika tillbaka och blygas.
⁴ Låt dem vända om i sin skam,
    de som säger: "Haha!"

⁵ Låt alla som söker dig
        få jubla och glädjas i dig,
    låt dem som älskar din frälsning
        alltid få säga: "Gud är stor!"

^6 (C) Men jag är svag och fattig.
        Gud, skynda till mig!
    Du är min hjälp och min befriare.
        Herre, dröj inte!

⁴ Min Gud, befria mig
        ur den gudlöses hand,
    ur förbrytarens
        och förtryckarens grepp,
⁵ för du är mitt hopp, Herre,
    Herre, min trygghet
        ända från min ungdom.
^6 (F) Du har varit mitt stöd
        ända från moderlivet,
    du har förlöst mig
        ur min mors inre.
    Dig lovar jag alltid.
⁷ Jag har blivit som ett tecken
        för många,
    och du är min starka tillflykt.
⁸ Min mun ska fyllas av ditt lov,
    av din ära dagen lång.

⁹ Förkasta mig inte
        när jag blir gammal,
    överge mig inte
        när min kraft tar slut,
^10 (G) för mina fiender talar om mig,
    de som vaktar på min själ
        rådslår med varandra:
¹¹ "Gud har övergett honom.
    Jaga och grip honom,
        det finns ingen
            som räddar honom!"

^12 (H) Gud, var inte långt ifrån mig!
    Min Gud, skynda till min hjälp!
^13 (I) Låt min själs fiender
        få skämmas och gå under,
    låt dem som vill mig ont
        höljas i hån och vanära.

¹⁴ Men jag ska alltid hoppas
    och prisa dig om och om igen.
^15 (J) Min mun ska förkunna
    din rättfärdighet,
        din frälsning dagen lång,
    fast jag inte förstår dess vidd^[a].
¹⁶ Jag ska komma i Herrens,
        Guds väldiga kraft,
    jag ska prisa din rättfärdighet,
        din och ingen annans.

^17 (K) Gud, du har undervisat mig
        ända från min ungdom,
    och än i dag förkunnar jag
        dina under.
^18 (L) Överge mig inte, Gud,
        när jag blir gammal och grå,
    innan jag fått förkunna
        din makt för nya släkten,
    din kraft^[b] för alla som ska komma.

^19 (M) Din rättfärdighet
        når upp till himlen, Gud,
    du har gjort stora ting.
        Gud, vem är som du?
^20 (N) Du har låtit oss se
        mycket nöd och olycka,
    men du ska åter ge oss liv,
        åter lyfta oss ur jordens djup.

^21 (O) Föröka min storhet
    och trösta mig igen,
^22 (P) så vill jag tacka dig till lyra
        för din trofasthet, min Gud,
    jag vill lovsjunga dig till harpa,
        du Israels Helige.
^23 (Q) Mina läppar ska jubla
        när jag lovsjunger dig,
    så även min själ som du har friköpt.
²⁴ Min tunga ska tala
        om din rättfärdighet dagen lång,
    för de som ville mig ont
        måste skämmas och blygas.

Varför, Gud, har du förkastat oss
        för alltid?
    Varför ryker din vrede
        mot fåren i din hjord?
² Tänk på din församling
        som du vann i forna tider,
    din arvedels stam
        som du återlöste.
    Tänk på Sions berg
        där du tog din boning.

³ Vänd dina steg till dessa eviga ruiner.
    Allt i helgedomen
        har fienden förstört.
^4 (B) Dina motståndare skränade
        på platsen där du möter oss,
    de satte upp sina fälttecken
        som tecken.
⁵ Det var som när yxor höjs
    i en tät skog,
^6 (C) alla ornament slog de sönder
    med yxa och hacka.
^7 (D) De satte eld på din helgedom
    och vanhelgade ditt namns boning
        ända till grunden.
⁸ De sade i sina hjärtan:
        "Vi ska kuva dem fullständigt!"
    Alla Guds mötesplatser
        brände de ner i landet.
^9 (E) Vi ser inte våra tecken,
        ingen profet finns kvar
    och ingen av oss vet
        hur länge det varar.

¹⁰ Hur länge, Gud,
    ska fienden få håna
        och ständigt förakta ditt namn?
¹¹ Varför håller du tillbaka din hand,
        din högra hand?
    Dra fram den ur din famn
        och förgör dem!

^12 (F) Gud, min kung sedan urminnes tid,
    du som skapar frälsning på jorden!
^13 (G) Du delade havet med din makt,
    du krossade drakarnas huvuden
        på vattnet,
^14 (H) du knäckte Leviatans huvuden
    och gav honom till mat
        åt öknens skaror.
^15 (I) Du lät källa och bäck bryta fram,
    du lät starka strömmar torka ut.
^16 (J) Din är dagen, din är också natten,
    du har skapat ljuset^[a] och solen.
¹⁷ Du har fastställt jordens alla gränser.
    Sommar och vinter är skapade
        av dig.

¹⁸ Tänk på hur fienden hånar, Herre,
    hur ett dåraktigt folk
        föraktar ditt namn!
¹⁹ Ge inte din turturduvas själ
        åt vilddjuren,
    glöm inte dina förtrycktas liv
        för alltid!
²⁰ Tänk på förbundet,
    för landets mörka vrår
        är fulla av våldets nästen.
²¹ Låt inte den kuvade
        vända skamsen tillbaka,
    låt den förtryckte och fattige
        få prisa ditt namn.

^22 (K) Res dig, Gud, och för din talan!
    Tänk på hur dåren hånar dig
        dagen lång.
²³ Glöm inte dina fienders rop,
    det skrän som ständigt stiger
        från dina motståndare.

    för med tiden
        får du det tillbaka.
^2 (B) Dela vad du har i sju delar, ja, åtta,
    för du vet inte vilken olycka
        som kan drabba landet.
³ När molnen blir fulla
        tömmer de sitt regn över jorden,
    och faller ett träd
        mot söder eller norr
    så ligger det på platsen
        där det föll.
⁴ Den som spejar efter vind
        får aldrig så,
    den som ser efter moln
        får inget skörda.
^5 (C) Liksom du inte vet vart vinden far
    eller hur benen bildas^[b]
        i moderlivet,
    så förstår du inte heller Guds verk,
        hur han gör alltsammans.
⁶ Så din säd om morgonen
    och låt inte din hand
        vila om kvällen,
    för du vet inte vad som lyckas bäst,
        det ena eller det andra
            eller om båda är lika bra.

⁷ Ljuset är ljuvligt,
    och det är gott för ögonen
        att se solen.
⁸ Om en människa får leva många år,
        bör hon glädja sig under dem alla
    och minnas
        att det blir många mörka dagar.
    Allt som kommer är förgängligt.