Old/New Testament

Konsthantverkarna Besalel och Oholiab

31 Herren sade till Mose: ² Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. ³ Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, ⁴ så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, ⁵ slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten.

⁶ Och se, jag har gett honom Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, till medhjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag givit vishet i hjärtat att utföra allt som jag har givit dig befallning om: ⁷ uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen på den, alla tillbehör för uppenbarelsetältet, ⁸ bordet med dess tillbehör, ljusstaken av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, ⁹ brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess fotställning, ¹⁰ de vävda kläderna och prästen Arons heliga kläder, hans söners prästkläder, ¹¹ smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen till helgedomen. I allt skall de utföra sitt arbete så som jag har befallt dig.

Sabbaten

¹² Herren sade till Mose: ¹³ Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är Herren som helgar er. ¹⁴ Ni skall hålla sabbaten, ty den är helig för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden, ty var och en som på den dagen gör något arbete skall utrotas ur sitt folk. ¹⁵ Sex dagar skall man arbeta, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, helgad åt Herren. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. ¹⁶ Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. ¹⁷ Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade. ¹⁸ När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger.

Guldkalven

32 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." ² Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." ³ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. ⁴ Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁵ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." ⁶ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.

⁷ Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. ⁸ De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁹ Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. ¹⁰ Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk."

¹¹ Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? ¹² Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. ¹³ Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." ¹⁴ Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

¹⁵ Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. ¹⁶ Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

¹⁷ Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." ¹⁸ Men han svarade:

¹⁹ När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. ²⁰ Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. ²¹ Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" ²² Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. ²³ De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. ²⁴ Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."

²⁵ Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. ²⁶ Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom, ²⁷ och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. ²⁹ Och Mose sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse."

³⁰ Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." ³¹ Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. ³² Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." ³³ Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. ³⁴ Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd."

³⁵ Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Befallning om uppbrott från Horebs berg

33 Herren sade till Mose: "Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. ² Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna ³ och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen." ⁴ När folket hörde detta stränga tal blev de sorgsna och ingen tog på sig sina smycken.

⁵ Och Herren sade till Mose: "Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så skall jag besluta vad jag skall göra med dig." ⁶ Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.

Uppenbarelsetältet

⁷ Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. ⁸ Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose till dess han hade kommit in i tältet. ⁹ Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. ¹⁰ När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. ¹¹ Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.

Mose får se Herrens härlighet

¹² Mose sade till Herren: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. ¹³ Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk." ¹⁴ Herren sade: "Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro." ¹⁵ Han svarade: "Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. ¹⁶ Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?" ¹⁷ Herren svarade Mose: "Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn."

¹⁸ Mose sade: "Låt mig få se din härlighet." ¹⁹ Han svarade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ' Herren ' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. ²⁰ Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." ²¹ Därefter sade Herren: "Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. ²² När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. ²³ Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se."

Liknelsen om kungasonens bröllop

22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: ² "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. ³ Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. ⁴ Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! ⁵ Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. ⁶ De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. ⁷ Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. ⁸ Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. ⁹ Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. ¹⁰ Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.

¹¹ När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. ¹² Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. ¹³ Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. ¹⁴ Ty många är kallade, men få är utvalda."

Skatt till kejsaren

¹⁵ Då gick fariseerna och överlade om hur de skulle kunna fälla honom för något som han sade. ¹⁶ De sände till honom sina lärjungar tillsammans med herodianerna,^[a] som skulle säga: "Mästare, vi vet att du är ärlig och ger en rätt undervisning om Guds väg^[b] och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. ¹⁷ Säg oss nu: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet?" ¹⁸ Jesus märkte deras ondska och frågade: "Varför försöker ni snärja mig, ni hycklare? ¹⁹ Visa mig det mynt som man betalar skatten med." De räckte honom en denar, ²⁰ och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" ²¹ De svarade: "Kejsarens". Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." ²² När de hörde detta, blev de mycket förvånade. Och de lämnade honom och gick sin väg.