M’Cheyne Bible Reading Plan
Josef ger sig till känna för sina bröder
45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, 2 och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.
3 ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.
4 ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! 5 Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. 6 Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. 7 Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.
8 Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.
9 Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! 10 Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. 11 Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. 12 Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. 13 Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”
14 Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15 Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.
16 Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada.
17 Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan 18 för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. 19 Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. 20 Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.”
21 Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. 22 Han gav dessutom nya kläder[a] till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver[b] och fem uppsättningar kläder. 23 Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan.
24 Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” 25 De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob.
26 ”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. 27 Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. 28 Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.”
Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden
(Matt 27:1-2; 27:11-14; Luk 23:1-5; Joh 18:28-38)
15 Tidigt nästa morgon samlades översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda – hela rådet[a] – och fattade ett beslut. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus.[b]
Jesus förhörs av Pilatus
2 Pilatus frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.”
3 Sedan anklagade översteprästerna honom för en rad olika brott, 4 och Pilatus frågade honom: ”Varför säger du ingenting? Du hör ju hur mycket de anklagar dig för!”
5 Men till Pilatus stora förvåning svarade Jesus inget mer.
Pilatus dömer Jesus till döden
(Matt 27:15-26; Luk 23:13-25; Joh 18:39—19:16)
6 Vid påskhögtiden brukade Pilatus alltid frige en fånge åt dem, vem som helst som de ville ha fri. 7 Just då satt en man fängslad som hette Barabbas. Han hade tillsammans med några andra begått mord under ett uppror.
8 Folket började nu samlas inför Pilatus för att be honom göra som han brukade.
9 ”Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?” frågade Pilatus. 10 Han visste mycket väl att översteprästerna hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus.
11 Men översteprästerna hetsade upp folket och fick dem att kräva att Barabbas skulle friges istället.
12 Pilatus frågade då igen: ”Vad ska jag då göra med den här mannen som ni kallar judarnas kung?”
13 ”Korsfäst honom!” ropade de tillbaka.
14 ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus.
Då ropade de ännu högre: ”Korsfäst honom!” 15 Till slut gav Pilatus efter och släppte Barabbas, eftersom han ville göra som folket krävde. Men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till att korsfästas.
De romerska soldaterna hånar Jesus
(Matt 27:27-31; Joh 19:2-3)
16 Soldaterna ledde först in Jesus på gården till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. 17 De klädde på honom en purpurröd[c] mantel och vred ihop en krona av törnen som de satte på honom. 18 ”Leve judarnas kung!” ropade de. 19 De slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och föll på knä för att hylla honom.
20 Efter att ha hånat honom tog de av honom den purpurröda manteln, satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas.
Jesus korsfästs
(Matt 27:32-44; Luk 23:26-43; Joh 19:17-24)
21 En man, Simon från Kyrene[d], far till Alexandros och Rufus, var på väg in från landsbygden, och honom tvingade de att bära Jesus kors.
22 De förde Jesus till den plats som kallas Golgota (vilket betyder Skalleplatsen). 23 Där gav man honom vin blandat med myrra,[e] men han ville inte ha det. 24 Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.
25 Klockan var runt nio på morgonen[f] när han korsfästes. 26 Ovanför honom hade man satt upp en skylt med texten: Judarnas kung, för att visa vad han anklagades för.
27 Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom.[g] 29 Och de som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Se där ja! Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? 30 Rädda dig själv nu och kliv ner från korset!”
31 Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde sig lustiga över honom och sa till varandra:
”Han var bra på att rädda andra, men han kan inte rädda sig själv! 32 Skulle han vara Messias, Israels kung? Ja, om vi får se honom kliva ner från korset, då ska vi tro på honom!”
Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom.
Jesus dör på korset
(Matt 27:45-56; Luk 23:44-49; Joh 19:28-30)
33 När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. 34 Vid tretiden ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”)[h]
35 Några av dem som stod där i närheten hörde det och sa: ”Hör, han ropar på Elia!” 36 En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom!”, sa han.
37 Men Jesus ropade högt och slutade att andas[i]. 38 Då brast förhänget i templet[j] i två delar, uppifrån och ända ned.
39 När den romerska officeren, som stod framför honom, såg på vilket sätt Jesus gav upp andan, ropade han: ”Den mannen var verkligen Guds Son!”
40 Några kvinnor stod också en bit bort och såg på. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob den yngre och Joses, och Salome. 41 De hade följt Jesus och hjälpt honom då han var i Galileen. Där fanns också många andra kvinnor som följt med Jesus till Jerusalem.
Jesus begravs
(Matt 27:57-61; Luk 23:50-56; Joh 19:38-42)
42 Detta hände på fredagen, förberedelsedagen, alltså dagen före sabbaten[k]. Och när kvällen[l] närmade sig 43 var Josef från Arimataia, en respekterad medlem av rådet som väntade på Guds rike, modig nog att gå till Pilatus och be att få ta hand om Jesus kropp.
44 Pilatus hade svårt att tro att Jesus redan var död, så han kallade till sig officeren för att fråga honom om Jesus verkligen redan hade dött. 45 När officeren bekräftade det, lät han Josef ta kroppen.
46 Josef köpte linnetyg, tog ner Jesus, lindade honom i tyget och lade honom i en grav som var uthuggen i berget. Sedan rullade han en sten framför ingången till graven. 47 Både Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var Jesus kropp lades.
Sofar anser att Job hädar
11 Då svarade Sofar från Naama:
2 Kan man lämna detta ordflöde oemotsagt?
Kan en människa rättfärdiga sig genom allt sitt prat?
3 Ska ditt tomma prat förstumma andra?
Någon borde tillrättavisa dig.
4 Du påstår dig vara ren i din undervisning
och fläckfri i Guds ögon!
5 Om ändå Gud ville tala
och säga dig vad han tänker,
6 uppenbara för dig vishetens hemligheter,
för där finns förnuft i dubbelt mått.[a]
Detta ska du veta: Gud har till och med glömt en del av din synd.
7 Kan du utforska Guds hemligheter?
Kan du finna gränser för den Väldiges fullkomlighet?
8 Den är högre än himlen,
men vad kan du göra?
Den är djupare än dödsriket,
men vad vet du?
9 Den sträcker sig längre än jorden
och vidare än havet.
10 Om han kommer och tar någon till fånga och drar inför rätta,
vem ska då hindra honom?
11 Han känner igen lögnaktiga människor
och orätt när han ser den.
12 Om en dåraktig människa kan få förstånd,
då kan en vildåsna födas som människa.[b]
13 Om du uppriktigt vänder dig till Gud
och sträcker ut dina händer mot honom,
14 om du lägger bort dina händers orätt
och inte tillåter några överträdelser i dina boningar,
15 då kan du lyfta ditt huvud utan skam,
stå stadigt och utan fruktan.
16 Då kan du glömma ditt elände,
minnas det som bortrunnet vatten.
17 Ditt liv blir ljusare än dagen,
och mörkret som morgonen.
18 Du får känna dig trygg,
för där finns ett hopp.
Du kan se dig omkring
och vila tryggt.
19 Du kommer att kunna vila
utan att någon skrämmer dig,
och många kommer att vädja till din välvilja.
20 Men de ogudaktigas ögon ska tyna bort,
de ska inte finna någon möjlighet att fly undan.
Deras enda hopp är att få ge upp andan.
Tänk på andra
15 Vi som har en stark tro är skyldiga att hjälpa de svaga med deras problem, och inte bara tänka på oss själva. 2 Var och en av oss ska tänka på det som är bäst för andra och bygger upp. 3 Kristus tänkte inte på sig själv, utan på andra. Det står ju skrivet: ”Dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.”[a]
4 Allt som skrivits förut står där för att undervisa oss, för att vi genom uthållighet och tröst från Skriften ska kunna hålla fast vid hoppet. 5 Och må Gud, han som ger uthållighet och tröstar, hjälpa er att leva eniga med varandra, i enlighet med Kristus Jesus vilja. 6 Då kan ni alla tillsammans hylla vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader.
7 Acceptera därför varandra på samma sätt som Kristus har accepterat er, för då blir Gud ärad. 8 Jag menar att Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa Guds sanning och bekräfta de löften som gavs till förfäderna. 9 Då skulle också de andra folken hylla Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet:
”Därför vill jag prisa dig bland folken,
och sjunga till din ära!”[b]
10 Det står också:
”Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk!”[c]
11 Vidare:
”Prisa Herren, alla nationer!
Lova honom, alla folk!”[d]
12 Jesaja säger också:
”Han som är av Jishajs rot[e] ska komma,
och han ska resa sig för att härska över alla folk.
De ska hoppas på honom.”[f]
13 Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid när ni tror på honom, så att den heliga Andens kraft gör ert hopp allt starkare.
Paulus speciella uppdrag
14 Jag är själv övertygad om, syskon, att ni är fyllda med godhet och med så mycket kunskap att ni kan vägleda varandra. 15 Men jag ville ändå skriva till er för att påminna om allt detta, och ibland har jag varit mycket rakt på sak. Det beror på att Gud i sin nåd gav mig 16 uppdraget att tjäna som präst åt Kristus Jesus, för att jag skulle sprida Guds evangelium till andra folk, så att de skulle bli ett offer till Gud, helgat genom den heliga Anden.
17 Tack vare Kristus Jesus kan jag vara stolt över det uppdrag Gud har gett mig. 18 Något annat än det som Kristus har gjort genom mig för de andra folken vågar jag inte tala om. Han har fått dem att lyda Gud genom mina ord och mina handlingar, 19 och genom kraften i tecken och under genom Andens kraft. På detta sätt har jag spridit evangeliet om Kristus, med början i Jerusalem och sedan överallt, ända till Illyrien.[g]
20 Hela tiden har min målsättning varit att sprida evangelium på platser där man ännu inte känner Kristus, istället för att bygga vidare på en grund som någon annan har lagt, 21 så som det står skrivet:
”De ska se något som ingen har berättat för dem,
och förstå något som de inte har hört om.”[h]
22 Det är på grund av detta som jag har hindrats så länge från att resa till er.
Paulus resplaner
23 Men nu är jag äntligen färdig med mitt arbete i det här området och kan efter många år av väntan komma till er. 24 Jag planerar nämligen att resa till Spanien, och på vägen dit tänkte jag stanna hos er. När jag sedan har fått vara tillsammans med er en kort tid, hoppas jag att ni ger mig vad jag behöver för min fortsatta resa.
25 Men först måste jag resa till Jerusalem för att hjälpa de heliga där. 26 Församlingarna i Makedonien och Achaia[i] har nämligen gjort en frivillig insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 27 De var glada att få göra detta, eftersom de står i tacksamhetsskuld till judarna. De andra folken har ju fått del av judarnas andliga goda, och därför är det också rätt att de delar med sig av sitt materiella goda. 28 Men så snart jag har avslutat detta uppdrag och lämnat över gåvan till dem tänker jag resa till Spanien och hälsa på er på vägen. 29 Och jag vet att när jag kommer till er har jag med mig full välsignelse från Kristus.
30 Men jag vädjar till er, syskon, för vår Herre Jesus Kristus skull och för den kärleks skull som Anden ger: Hjälp mig i min kamp genom att be till Gud för mig. 31 Be att Gud räddar mig från de människor i Judeen som vägrar att tro och att de heliga i Jerusalem ska bli glada över den hjälp jag har med mig. 32 Då kan jag, om Gud vill, besöka er, och genom detta bli uppmuntrad och utvilad.
33 Må fridens Gud vara med er alla. Amen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.