M’Cheyne Bible Reading Plan
Josef kastas i fängelse
39 Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 Herren var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, 3 och denne förstod att Herren var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. 4 Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. 5 Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade Herren egypterns hus på grund av Josef. Herren välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. 6 Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta.
Josef var välbyggd och såg bra ut. 7 Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne.
8 Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. 9 Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?”
10 Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne.
11 En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. 12 Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. 13 När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, 14 ropade hon på husfolket och sa till dem:
”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, 15 och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.”
16 Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, 17 berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, 18 men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.”
19 När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. 20 Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. 21 Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef 22 att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där.
23 Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för Herren var med honom och allt han gjorde lyckades väl.
9 Jesus sa sedan till dem: ”Sannerligen säger jag er: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Guds rike komma med makt.[a]”
Jesus förvandlas på berget
(Matt 17:1-13; Luk 9:28-36)
2 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades han inför dem. 3 Hans kläder blev bländande vita, vitare än något blekningsmedel i världen kan göra kläder. 4 Och de fick se Elia och Mose stå och tala med Jesus.[b] 5 Då sa Petrus till Jesus: ”Rabbi[c], det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” 6 Han visste inte vad han skulle säga, för de var helt skräckslagna.
7 Sedan kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son. Lyssna på honom!”
8 Men då de plötsligt såg sig omkring, såg de ingen där mer, förutom Jesus.
9 På väg ner från berget befallde Jesus dem att inte berätta för någon vad de sett, förrän Människosonen hade uppstått från de döda. 10 Därför höll de det för sig själva men talade med varandra om vad som menades med att ”uppstå från de döda”.
11 Lärjungarna frågade honom nu: ”Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?” 12 Jesus svarade: ”Elia ska komma först och ställa allt till rätta.[d] Men varför står det i Skriften att Människosonen måste lida och bli föraktad? 13 Jag säger er, att Elia redan har kommit och de behandlade honom som de ville, precis som det står skrivet om honom.[e]”
Jesus botar en pojke som är besatt av en ond ande
(Matt 17:14-19; Luk 9:37-42)
14 När de hade kommit tillbaka till de övriga lärjungarna, fick de se mycket folk som hade samlats runt dem, och några skriftlärda som höll på att diskutera med dem. 15 Men när folket fick se Jesus blev de överväldigade och sprang fram till honom för att hälsa på honom. 16 Och han frågade dem: ”Vad är det ni diskuterar med dem?”
17 En man i folkhopen sa då: ”Mästare, jag har tagit med min son hit som är besatt av en ond ande som gör honom stum. 18 Varje gång anden går till attack, slår den honom till marken och får honom att tugga fradga och gnissla tänder, och han blir alldeles stel. Jag bad dina lärjungar att driva ut den onda anden, men de klarade det inte.”
19 ”Detta trolösa släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit honom till mig.”
20 Då kom de fram med honom. Men när han fick se Jesus började anden rycka och slita i honom, så att han föll till marken och vältrade sig med fradga runt munnen. 21 ”Hur länge har han varit sådan här?” frågade Jesus hans far. Han svarade: ”Ända sedan han var liten. 22 Och den har ofta kastat honom i elden eller i vattnet för att döda honom. Ha medlidande med oss och hjälp oss, om du kan!”
23 ”Om jag kan?” svarade Jesus. ”Allt är möjligt för den som tror.”
24 ”Jag tror”, utropade pojkens far. ”Hjälp min otro!”
25 Men nu såg Jesus att folk kom springande från alla håll, och därför talade han strängt till den orena anden och sa: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig att fara ut ur honom och aldrig mer komma tillbaka!” 26 Anden skrek och ryckte och slet i pojken men for till sist ut ur honom. Pojken låg där alldeles livlös, och många sa: ”Han är död.” 27 Men Jesus tog honom i handen och drog upp honom, och då reste han sig upp.
28 När Jesus sedan kom hem och blev ensam med sina lärjungar, frågade de honom: ”Varför kunde inte vi driva ut den?”
29 Jesus svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut genom bön.[f]”
Jesus förutsäger för andra gången att han ska dö
(Matt 17:22-23; Luk 9:43-45)
30 Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han försökte undvika att det skulle bli känt, 31 eftersom han undervisade sina lärjungar.
Han sa: ”Människosonen ska överlämnas till människorna, och de kommer att döda honom, men efter tre[g] dagar ska han uppstå från de döda.”
32 Men de förstod inte vad han talade om, och de vågade inte fråga heller.
Jesus förklarar vem som är störst
(Matt 18:1-5; Luk 9:46-48)
33 Så kom de till Kafarnaum, och när de var hemma, frågade han dem: ”Vad pratade ni om på vägen?” 34 Men de teg, för de hade diskuterat vem av dem som var störst.
35 Då satte han sig ner och bad de tolv att komma till honom, och han sa till dem: ”Den som vill vara den främste måste göra sig minst och bli allas tjänare.”
36 Sedan tog han ett barn och ställde det mitt ibland dem, lade armen om barnet och sa: 37 ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.”
Lärjungarna förbjuder en man att göra under i Jesus namn
(Matt 10:42; Luk 9:49-50)
38 Johannes sa till Jesus: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.”
39 Då sa Jesus: ”Låt honom hållas. Ingen som gör under i mitt namn kan plötsligt efteråt börja tala illa om mig. 40 Den som inte är mot oss, han är för oss. 41 Sannerligen säger jag er: om någon bara ger er ett glas vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, så ska han inte gå miste om sin lön.
Jesus varnar för förförelser
(Matt 18:8-9; Luk 17:1-2)
42 Om någon förför en av dessa små som tror på mig, så skulle det vara bättre för den personen att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen. 43 Om din hand förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna i behåll och hamna i Gehenna[h], i den eld som aldrig slocknar.[i] 45 Och om din fot förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet handikappad, än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.[j]
47 Om ditt öga förför dig, så riv ut det. Det är bättre att gå in i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, 48 där
’deras maskar aldrig ska dö
och deras eld aldrig släckas.’ [k]
49 Alla måste saltas genom eld.[l] 50 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Bevara er sälta och lev i fred med varandra!”[m]
Elifas vill att Job ska bekänna
5 Ropa om du vill, men vem ska svara dig?
Vem av de heliga kan du vända dig till?
2 Förbittring tar kål på den dumme,
och avund dödar den oförståndige.
3 Jag har sett den dumme ha framgång,
och snart förbannade jag hans hus.
4 Hans barn är fjärran från frälsning,
de krossas vid porten[a] och ingen försvarar dem.
5 Hans skördar äts upp av den hungrige,
som tar dem även bland törnen.[b]
Den törstige flämtar efter deras rikedom.
6 Olycka växer inte ur jorden,
ofärd skjuter inte upp ur marken.
7 Ändå föds människan till elände,
lika säkert som eldslågorna flammar mot höjden.[c]
8 Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud
och lägga fram min sak för honom.
9 Han gör under, större än någon kan fatta
och fler än någon kan räkna.
10 Han sänder regnet över jorden
och vattnar åkrarna.
11 Han upphöjer de ringa
och för de sörjande till frälsning.
12 Han hindrar de listiga att genomföra sina planer,
så att deras händer inte får framgång.
13 Han fångar de kloka i deras slughet,
han gör de svekfullas planer om intet.
14 Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen,
mitt på dagen famlar de som om det var natt.
15 Han räddar från svärdet i deras mun,
den fattige från den mäktiges hand.
16 Så får till slut den fattige hopp,
och orättfärdigheten måste tystna.
17 Välsignad är den människa som Gud tuktar.
Förakta inte den Väldiges tillrättavisning!
18 Han sårar, men förbinder också;
han slår, men hans händer botar igen.
19 Han räddar dig ur sex olyckor,
ja, sju slipper du.
20 Han räddar dig från döden i hungersnöden
och undan svärdet i krigstid.
21 Du kommer att vara skyddad från förtalets slag
och inte behöva oroa dig för förödelsen.
22 Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd,
och du behöver inte frukta för jordens vilda djur.
23 Du står i förbund med markens stenar.
Markens vilddjur lever i fred med dig.
24 Du ska veta att ditt tält står tryggt
och när du granskar din egendom saknas ingenting.
25 Dina söner kommer att bli många,
dina ättlingar som gräset på marken.
26 Du ska komma till graven i mogen ålder[d],
liksom kärven som skördas när tiden är inne.
27 Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är.
Lyssna, och ta det till dig!
Guds löfte till Israels folk
9 Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: 2 Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. 3 Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. 4 De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. 5 De är ättlingar till våra förfäder[a], och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen.
6 Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel[b] är nämligen inte alla som härstammar från Israel. 7 På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.”[c] 8 Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. 9 Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.”[d]
10 Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. 11 Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast 12 och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.”[e] 13 Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.”[f]
14 Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! 15 Han säger ju till Mose:
”Jag ska förbarma mig över vem jag vill,
och jag ska visa medlidande med vem jag vill.”[g]
16 Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd.
17 I Skriften sägs det nämligen till farao:
”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten
att jag ville visa min makt genom dig,
för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.”[h]
18 Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill.[i]
Gud är fri att välja sitt folk
19 Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?”
20 Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” 21 Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? 22 Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? 23 Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? 24 Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.
25 Det sägs så här genom Hosea:
”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk,
och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[j]
26 Och:
”Där det sades till dem:
’Ni är inte mitt folk’,
ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.”[k]
27 Jesaja utropar om Israel:
”Även om israeliterna är talrika som havets sand,
ska bara en rest av dem bli räddad,
28 för Herren ska döma alla människor,
snabbt och en gång för alla.”[l]
29 Jesaja säger också på ett annat ställe:
”Om härskarornas[m] Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss,
hade vi blivit som Sodom
och skulle likna Gomorra.”[n]
Israels folk vägrar att tro
30 Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. 31 Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. 32 Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, 33 som Skriften talar om:
”Se! Jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som man faller på.
Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.”[o]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.