M’Cheyne Bible Reading Plan
Bröderna sluter fred
33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. 2 De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. 3 Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. 4 Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. 7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.
8 ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” 9 ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”
10 ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. 11 Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.
12 ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” 13 Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. 14 Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”
15 Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”
16 Esau återvände då till Seir samma dag, 17 men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot[a]. 18 Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. 19 Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på[b]. 20 Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel[c].
Liknelsen om lantbrukaren som sådde säd
(Matt 13:1-9; Luk 8:4-8)
4 Sedan började Jesus undervisa nere vid sjön igen. Och folkmassan som samlades omkring honom var så stor att han fick stiga i en båt och sitta i den, medan folket stod på stranden. 2 Han undervisade dem genom många liknelser. I sin undervisning sa han:
3 ”Lyssna! En lantbrukare gick ut för att så. 4 När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. 5 En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De växte snabbt upp i den tunna myllan, 6 men när solen steg vissnade de bort, eftersom de saknade rot. 7 Andra föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävdes de, så att de inte gav någon skörd. 8 Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav skörd, trettio, sextio och till och med hundra gånger så mycket säd som hade såtts.” 9 Sedan sa han: ”Lyssna, hör, den som har öron!”
Jesus förklarar liknelsen om sådden
(Matt 13:10-23; Luk 8:9-15)
10 När han senare var ensam med de tolv och de andra som följde honom, frågade de honom om liknelsen.
11 Han svarade: ”Ni har fått gåvan att förstå Guds rikes hemlighet, men de andra utanför får allting bara i liknelser, 12 för att
’de ska se men ändå inte fatta,
höra men ändå inte förstå,
och därför inte vända om och få förlåtelse.’[a]
13 Men om ni inte förstår ens den här liknelsen, hur ska ni då kunna begripa några andra liknelser?
14 Det lantbrukaren sår är ordet. 15 Sådden bredvid vägen är de hos vilka ordet blir sått, men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som såtts i dem. 16 Sådden på den steniga marken är de som hör ordet och tar emot det med glädje, 17 men som saknar rot inom sig och bara består en kort tid. När sedan lidanden eller förföljelser kommer på grund av ordet, faller de genast bort.
18 Sådden bland tistlar är de som hör ordet 19 men låter världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och begär efter andra saker få komma in och kväva ordet, så att det blir fruktlöst.
20 Men sådden i den bördiga jorden är de som lyssnar till ordet och tar det till sig och bär frukt, trettio, sextio eller till och med hundra gånger så mycket som den sådd som såddes.”
Liknelsen om lampan
(Luk 8:16-18)
21 Sedan sa Jesus till dem: ”Man tar inte fram en lampa och ställer ett sädesmått över den eller sätter den under en säng. En lampa ställer man i ett lampställ. 22 Allt som nu är gömt ska en dag föras fram, och allt som är dolt ska dras upp i ljuset. 23 Lyssna, hör, du som har öron!” 24 Han sa till dem: ”Hör upp! Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er och även mer kommer ni att få. 25 Den som har ska nämligen få. Men den som inget har, ska bli av med även det.”
Liknelsen om säden som växer
26 Han sa också: ”Guds rike är som när en man sår säd på marken. 27 Mannen sover och vaknar, och allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan att han vet hur. 28 Det är jorden som får säden att gro, först strå, sedan ax, och till slut är vetet moget. 29 När grödan mognar kommer han med sin lie och skördar den, eftersom det är dags att skörda.”
Liknelsen om senapsfröet
(Matt 13:31-32; Luk 13:18-19)
30 Han sa: ”Hur ska vi beskriva Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda? 31 Det är som ett senapsfrö som sås i jorden. Det är det minsta[b] av alla frön som sås i jorden, 32 men när det har såtts växer det upp och blir störst bland kryddväxterna och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.”
33 Jesus förkunnade ordet för dem i många sådana liknelser, så mycket de nu kunde förstå. 34 Han talade aldrig till dem utan en liknelse, men när han blev ensam med sina lärjungar förklarade han allt för dem.
Jesus stillar stormen
(Matt 8:18; 18:23-27; Luk 8:22-25)
35 När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” 36 Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. 37 Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. 38 Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?”
39 Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?”
41 Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?”
Judarna triumferar
9 Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. 2 Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. 3 Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. 4 Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.
5 Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. 6 I borgen i Susa dödade judarna 500 män 7 och Parshandata, Dalfon, Aspata, 8 Porata, Adalja, Aridata, 9 Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.
11 När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12 sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”
13 Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”
14 Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.
15 Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.
16 De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17 Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.
Purimhögtiden instiftas
20 Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21 och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22 som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.
23 Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24 För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25 Men när detta lades fram för kungen[a], utfärdade han en skriftlig kungörelse[b] med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26 Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27 införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28 Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.
29 Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30 Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31 för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32 Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.
Mordokaj hedras och får stor makt
10 Kung Xerxes tog ut skatt från hela landet inklusive de avlägsna kustprovinserna. 2 Alla hans storverk och bedrifter och berättelsen om den storhet han gav Mordokaj finns nedtecknade i mediska och persiska kungars krönika. 3 Juden Mordokaj hade den största makten i landet näst efter kung Xerxes själv, och han var mycket högt aktad bland judarna och älskad av sina landsmän. Han tänkte alltid på sitt folks bästa och talade alltid för sina landsmäns välfärd.
Abrahams tro
4 Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta? 2 Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud. 3 Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.[a]
4 Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. 5 Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet. 6 Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:
7 ”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna
och har fått sina synder utplånade.
8 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.”[b]
9 Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig. 10 Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.
11 Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga. 12 Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13 Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[c] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.
18 Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[d] 19 Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som rättfärdig.
23 Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.