M’Cheyne Bible Reading Plan
Josef och hans bröder träffas i Egypten
42 När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? 2 Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”
3 Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. 4 Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. 5 Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.
6 Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.
7 Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”
8 Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9 Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”
10 ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” 12 ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” 13 ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”
14 ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. 15 Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. 16 En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”
17 Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.
18 Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. 19 Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. 20 Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”
Så fick de göra, men 21 sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” 22 ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”
23 De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. 24 Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.
25 Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, 26 lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.
27 Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. 28 Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”
29 När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:
30 ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. 31 ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. 32 Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ 33 Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, 34 men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”
35 När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.
36 Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”
37 Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”
38 Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”
Liknelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård
(Matt 21:33-46; Luk 20:9-19)
12 Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. 2 När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta en del av vingårdens skörd. 3 Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt.
4 Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men de slog honom i huvudet och förolämpade honom. 5 Nästa tjänare som han sände dödade de. Han sände flera andra, men en del misshandlade de, andra slog de ihjäl. 6 Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’
7 Men lantbrukarna sa till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ 8 Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården.
9 Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra. 10 Har ni inte läst det här stället i Skriften:
’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
har blivit en hörnsten.
11 Detta är Herrens verk
och förunderligt i våra ögon.’ ”[a]
12 De ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i liknelsen, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån.
Ska man betala skatt till kejsaren?
(Matt 22:15-22; Luk 20:20-26)
13 De skickade nu några fariseer och anhängare till Herodes[b] för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. 14 Och de kom och sa till honom: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du låter dig inte påverkas av människor och ser inte till personen, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Ska vi göra det eller inte?”
15 Men Jesus förstod att de hycklade och sa: ”Varför försöker ni sätta mig på prov? Ta hit en denar så får jag titta på den.” 16 Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?”
”Kejsarens”, svarade de.
17 ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” Och de blev förvånade över hans svar.
Ska de döda uppstå?
(Matt 22:23-33; Luk 20:27-40)
18 Sedan kom några saddukeer[c] till Jesus. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de:
19 ”Mästare, Mose skrev att om en man dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.[d] 20 Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. 21 Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men dog utan att lämna några barn efter sig, likadant den tredje 22 och alla sju; inga lämnade efter sig några barn. Sedan dog också kvinnan. 23 När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.”
24 Jesus svarade: ”Är det inte därför ni tar så fel eftersom ni förstår varken Skriften eller Guds kraft? 25 När de döda uppstår ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen.
26 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’[e] 27 Gud är inte en gud för döda, utan för levande.[f] Ni tar fullständigt fel.”
Vilket bud är viktigast?
(Matt 22:34-40; Luk 10:25-28)
28 En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?”
29 Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en. 30 Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’[g]
31 Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’[h] Inget bud är viktigare än dessa.”
32 Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan. 33 Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.”
34 När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom.
Är Messias ättling till David?
(Matt 22:41-46; Luk 20:41-44)
35 När Jesus senare undervisade folket på tempelplatsen, frågade han:
”Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids Son? 36 David har ju själv sagt, ledd av Anden:
’Herren sa till min Herre:
Sätt dig på min högra sida
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’[i]
37 David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara hans Son?”
Folkskarorna lyssnade gärna till honom.
Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral
(Matt 23:1-7; Luk 11:43-46; 20:45-47)
38 Han fortsatte sin undervisning:
”Akta er för de skriftlärda, som gillar att gå omkring i långa dräkter och bli hälsade på torgen, 39 ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna. 40 De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.”
En fattig änka ger allt hon har
(Luk 21:1-4)
41 Sedan gick Jesus och satte sig mittemot kammaren, där offerkistorna stod, och såg hur folk kom och lade sina pengar i dem. Många som var rika lade dit stora summor. 42 Men så kom en fattig änka och lade dit två kopparslantar, alltså ett öre.
43 Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Sannerligen säger jag er: den där fattiga änkan gav mer i offerkistan än alla de andra, 44 för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, lade dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på.”
Bildad både anklagar och ger hopp
8 Då svarade Bildad från Shuach:
2 Hur länge tänker du fortsätta tala så?
Dina ord är en vinande vind.
3 Skulle Gud kunna förvränga rättvisan?
Skulle den Väldige förvränga rättfärdigheten?
4 Dina barn syndade mot honom,
och han lät deras överträdelse drabba dem.
5 Men om du vänder dig till Gud
och ber den Väldige om nåd,
6 om du är ren och rättsinnig,
så griper han in för dig
och återupprättar dig på din rättfärdiga plats.
7 Din början må vara ringa,
men du blir till sist mycket stor.
8 Fråga tidigare generationer,
ta vara på vad dina förfäder funnit!
9 Vi är bara från gårdagen och vet ingenting,
som en skugga är våra dagar här på jorden.
10 Men de ska lära dig,
tala till dig och delge dig sin insikt.
11 Växer papyrus hög där marken inte är sank?
Skjuter vassen upp om det inte finns vatten?
12 Den vissnar medan den växer,
innan det är dags att klippa den,
snabbare än gräs.[a]
13 Det är allas öde som glömmer Gud,
och den gudlöses hopp försvinner.
14 Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
15 Han lutar sig mot nätet[b],
men det ger efter,
han hänger sig fast, men det ger vika.
16 Han är som en grönskande växt i solskenet,
som sträcker ut sina grenar över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig ner i röset,
de söker fäste bland stenarna.
18 Men när han rycks bort därifrån,
förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
19 Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.
20 Gud förkastar inte den oskyldige,
och inte heller styrker han de onda.
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska få skämmas,
och de ondas boningar ska inte mer finnas till.
Att leva för att tjäna Gud
12 Därför uppmanar jag er nu, syskon, vid Guds barmhärtighet, att ge era kroppar som ett levande och heligt offer till Gud, till hans behag. Det ska vara er andliga gudstjänst. 2 Anpassa er inte efter denna världen, utan ändra ert sätt att tänka, så att ert sinne förnyas. Då ska ni förstå vad Gud vill: vad som är rätt, vad som gläder honom och vad som är fullkomligt.
Ödmjuk tjänst i Kristus kropp
3 Men med stöd av det som Gud i sin nåd har gett mig vill jag varna er var och en för att ha för höga tankar om er själva. Tillämpa självkritik, i enlighet med hur mycket tro ni har, och tron har ni fått från Gud. 4 Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. 5 På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.
6 Vi har olika gåvor utifrån den nåd vi fått. Någon kan profetera och ska göra det i förhållande till sin tro. 7 Den som kan tjäna ska göra det. Den som kan undervisa, ska undervisa. 8 Den som kan uppmuntra andra, ska göra det. Den som har förmågan att ge till den som behöver, ska göra det med ett generöst hjärta. Den som har förmågan att leda andra, ska ta sin ledaruppgift på allvar. Och den som visar barmhärtighet, ska göra det med glädje.
Aktiv kärlek
9 Visa varandra uppriktig kärlek. Avsky det onda, och håll fast vid det som är gott. 10 Älska varandra så som syskon bör göra. Gör allt för att visa hur mycket ni uppskattar och respekterar varandra. 11 Var inte slöa utan brinnande i anden när det gäller att tjäna Herren.
12 Var glada i hoppet, uthålliga när ni får lida, och be ständigt. 13 Hjälp de heliga med allt de behöver, och visa gästfrihet.
14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna, förbanna dem inte. 15 Gläd er tillsammans med dem som är glada, och gråt med dem som gråter. 16 Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt.
17 Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. 18 Gör allt ni kan för att leva i frid med alla. 19 Det är inte ni som ska utdöma straff, mina kära. Lämna plats åt Guds vrede, för det står skrivet: ”Hämnden är min, och jag ska straffa, säger Herren.”[a] 20 Nej,
”om din fiende är hungrig, ge honom något att äta.
Om han är törstig, ge honom något att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud.”[b]
21 Låt inte det onda segra över dig, utan besegra det onda med det goda.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.