M’Cheyne Bible Reading Plan
Faraos dröm
41 En natt två år senare drömde farao att han stod på Nilens strand, 2 när sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i vassen. 3 Efter dem kom sju andra kor upp ur floden, fula och magra. De gick fram och ställde sig på stranden bredvid de feta korna. 4 Sedan åt de magra korna upp de sju välmående och feta. Då vaknade farao.
5 Snart somnade han om igen och hade ännu en dröm. Han såg sju sädesax på samma strå, välformade och fylliga. 6 Sedan visade sig ytterligare sju ax komma fram, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden. 7 De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen. Då vaknade farao igen och förstod att det var en dröm.
8 Följande morgon var han mycket orolig. Han kallade på alla trollkarlar och vise män i Egypten och berättade drömmarna för dem men ingen kunde uttyda dem för farao. 9 Då yttrade sig kungens vinsmakare:
”Idag måste jag påminna om mina brott. 10 För en tid sedan då farao var arg på oss tjänare satte farao mig och mästerbagaren i fängelse hos befälhavaren för livgardet. 11 En natt fick bagaren och jag var sin dröm och varje dröm hade sin särskilda betydelse. 12 Vi berättade drömmarna för en ung hebré som var där med oss och var slav hos befälhavaren för livgardet och han berättade för oss vad drömmarna betydde.
13 Allt inträffade precis som han hade sagt: jag återupprättades och fick tillbaka min ställning och den andre blev hängd.”
14 Farao lät genast skicka efter Josef. Han fördes omedelbart från fängelsehålan och efter att ha rakat sig och bytt kläder, kom han inför farao.
15 ”Jag hade en dröm i natt”, berättade farao för honom. ”Ingen kan berätta för mig vad den betyder. Men jag har hört att du kan tolka drömmar du får höra.” 16 ”Inte jag själv”, svarade Josef. ”Men Gud kan ge farao det önskade svaret.”
17 Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, 18 när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. 19 Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. 20 Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, 21 men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag.
22 Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. 23 Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, 24 och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.”
25 ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26 De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. 27 De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd.
28 Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. 29 De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. 30 Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. 31 Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. 32 Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart.
33 Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. 35 Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. 36 Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.”
Josef härskar i Egypten
37 Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.
38 Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande[a] såsom denne man?” 39 Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. 40 Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”
41 Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” 42 Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.
43 Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen[b], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”[c] Farao satte honom så över hela Egypten. 44 Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”
45 Farao gav Josef namnet Safenat Paneach[d]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen[e] i On[f]. Josef reste sedan omkring i Egypten.
46 Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.
47 Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. 48 Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. 49 Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.
50 Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51 Josef kallade sin äldste son Manasse[g], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” 52 Den andre sonen kallade han Efraim[h], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”
53 Slutligen hade de sju goda åren gått. 54 Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.
55 När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.
56 När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. 57 Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.
Jesus rider in i Jerusalem på en åsna
(Matt 21:1-9; Luk 19:28-38; Joh 12:12-15)
11 När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina lärjungar 2 och sa till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. 3 Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ”
4 De gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, 5 sa några som stod där: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” 6 Men de svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå.
7 De ledde sedan åsnan till Jesus, lade sina mantlar på den, och Jesus satte sig på den. 8 Många bredde ut sina mantlar på vägen, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.[a] 9 Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter ropade:
”Hosianna!
Välsignad är han som kommer i Herrens namn![b]
10 Välsignat är vår fader Davids kommande rike!
Hosianna i höjden!”
11 Så red han in i Jerusalem och gick till templet. Där såg han på allt, men eftersom det redan var sent gick han därifrån till Betania med de tolv.
Jesus rensar templet
(Matt 21:18-22)
12 Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. 13 Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om det fanns någon frukt på det. Men när han kom dit fann han bara blad. Fikonens tid var nämligen inte inne.[c] 14 Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer i evighet ska någon äta frukt från dig!” Och hans lärjungar hörde det.
Templet rensas
(Matt 21:12-16; Luk 19:45-47; Joh 2:13-16)
15 När de kom fram till Jerusalem gick han in i templet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, 16 och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.[d]
17 Sedan undervisade han dem och sa: ”Står det inte skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk?’ Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”[e]
18 När översteprästerna och de skriftlärda fick höra detta, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning.
19 På kvällen lämnade sedan Jesus och hans lärjungar staden.
Jesus förklarar att hans lärjungar kan be om stora ting
(Matt 21:20-22; 6:14)
20 När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten. 21 Då kom Petrus ihåg det och sa: ”Rabbi[f], har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!”
22 Då sa Jesus till dem: ”Ni måste tro på Gud. 23 Sannerligen säger jag er: om någon säger till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det ska ske som han säger, då kommer det att bli så. 24 Jag säger er därför att vad ni än ber om i er bön i tron att ni får det, så ska ni få det. 25 Men när ni står och ber till Gud ska ni först förlåta dem ni har något emot. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser.[g]”
De judiska ledarna ifrågasätter Jesus fullmakt
(Matt 21:23-27; Luk 20:1-8)
27 Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring i templet kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram till honom. 28 De frågade honom: ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten att göra det?”
29 Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta. 30 Var Johannes dop från himlen eller från människorna? Svara mig!”
31 De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. 32 Men kan vi säga att det var från människor?” Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes faktiskt var en profet. 33 Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”
Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.”
Job frågar Gud
7 En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3 Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4 När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5 Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6 Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7 Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8 Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9 Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11 Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12 Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13 Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14 skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16 Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17 Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?[a]
21 Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
Har Gud övergett Israels folk?
11 Så nu frågar jag: har då Gud stött bort sitt folk helt och hållet? Nej, inte alls! Jag är ju själv israelit, en ättling till Abraham och av Benjamins stam.
2 Gud har inte stött bort dem som han en gång utsåg till sitt eget folk. Vet ni inte vad det står i Skriften om Elia? Han anklagade Israel inför Gud: 3 ”Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”[a] 4 Men vad svarade Gud honom? ”Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen personer som aldrig har fallit ner och tillbett Baal.”[b] 5 På samma sätt finns det nu i vår tid en rest som Gud i sin nåd har utvalt. 6 Men om det var av nåd, då har det inget med gärningar att göra. Då skulle ju nåden inte vara nåd.
7 Alltså, det som Israel sökte så ivrigt efter uppnådde de aldrig. Bara de utvalda gjorde det. De andra blev förstockade. 8 Det står ju skrivet:
”Gud har låtit en sömnens anda drabba dem.
Ända till denna dag
har han hindrat deras ögon från att se
och deras öron från att höra.”[c]
9 David säger:
”Låt deras bord bli en fälla för dem,
en snara och ett straff.
10 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
och deras ryggar krökas för alltid.”[d]
Inympade grenar
11 Så nu frågar jag igen: snubblade de för att falla? Nej, inte alls! Men på grund av deras fall har räddningen nått även andra folk, och nu är israeliterna avundsjuka på dem. 12 Och om deras fall gav världen rikedom och om deras misslyckande resulterade i rikedom för andra folk, hur mycket större rikedom ska då inte deras fullhet[e] ge!
13 Nu talar jag till er hedningar: som hedningarnas apostel värdesätter jag min tjänst högt. 14 Kanske kan jag få mitt eget folk att känna avund och rädda några av dem. 15 Om det att de stöttes bort innebar att världen försonades, vad ska det då betyda att de blev mottagna igen, om inte liv för de döda! 16 Om det första brödet är heligt, så är hela degen helig.[f] Och om roten är helig är också grenarna heliga.
17 Om några av grenarna har brutits av, och du, som är en gren från ett vilt olivträd, har blivit inympad bland de andra grenarna och får nu också del av saven som stiger upp ifrån trädets rot, 18 ska du inte börja skryta bland grenarna. Gör du det ska du veta att det är roten som bär upp dig och inte tvärtom.
19 Nu kanske du tänker: ”Men de där grenarna bröts ju av för att lämna plats åt mig.” 20 Det är sant. Men de bröts av därför att de inte trodde, och du är där därför att du tror. Var inte högfärdig, utan frukta! 21 Om Gud inte skonade de äkta grenarna, så kommer han inte heller att skona dig.
22 Här ser du alltså Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig så länge du håller dig till hans godhet. I annat fall kommer du också att skäras bort. 23 Och om de andra inte håller fast vid sin otro kommer de att inympas tillbaka, för Gud har makt att göra det. 24 Om du skars av från ett, av naturen vilt olivträd, och mot naturens ordning ympades in på ett planterat olivträd, hur mycket lättare är det då inte att ympa in de äkta grenarna igen.
Israel ska räddas
25 Syskon, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet, så att ni inte tänker för höga tankar om er själva: En del av israeliterna är förstockade, och så kommer det att vara tills fullheten från de andra folken har kommit in. 26 Sedan ska hela Israel bli räddat. Det står ju skrivet:
”Befriaren ska komma från Sion,
och han ska ta bort all ondska från Jakob.
27 Och detta är det förbund jag ingår med dem:
jag ska ta bort deras synder.”[g]
28 När det gäller evangeliet är de Guds fiender för er skull, men samtidigt är de utvalda och älskade för förfädernas skull. 29 Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. 30 Förut var ni olydiga mot Gud, men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. 31 Nu har de blivit olydiga, för att även de ska få barmhärtighet genom den barmhärtighet som ni får. 32 Gud lät alla människor bli fångade i sin egen olydnad, för att han skulle kunna visa förbarmande mot alla.
Lovprisning
33 Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Vem kan någonsin förstå hans beslut och hans planer?
34 ”Vem känner till hur Herren tänker?
Vem kan ge honom råd?
35 Vem kan ge något till Gud,
som han skulle behöva betala tillbaka?”[h]
36 Allting kommer ju från honom, genom honom
och finns till för honom.
Hans är äran i all evighet. Amen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.