Book of Common Prayer
En lidandes bön
41 För körledaren. En psalm av David.
2 Lycklig är den som tar hand om den svage.
Herren befriar honom på olyckans dag.
3 Herren skyddar honom och håller honom vid liv.
I landet prisas hans lycka,
och han utlämnas inte till sina fiender.
4 Herren vårdar honom på sjukbädden när han ligger sjuk,
du låter honom återhämta sig från sjukdomen.
5 Jag sa: ”Herre, var nådig mot mig
och gör mig frisk igen,
för jag har syndat mot dig!”
6 Mina fiender säger elakt om mig:
”När ska han dö och hans namn utplånas?”
7 När någon kommer och besöker mig
talar han falskt och samlar på ondska,
för att sedan gå och sprida ut det.
8 Alla mina ovänner viskar tillsammans
och tänker ut ont mot mig.
9 ”Han har drabbats av en förfärlig sjukdom
och kommer aldrig mer upp ur sängen där han ligger!”
10 Till och med min vän som jag litade på och som åt mitt bröd
har lyft sin häl mot mig[a].
11 Herre, var mig nådig, hjälp mig upp!
Låt mig ge dem vad de förtjänar!
12 Då vet jag att du älskar mig,
om min fiende inte får triumfera över mig.
13 Du upprätthåller min integritet
och låter mig vara i din närhet för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet.
Amen, amen!
Sann och falsk trygghet
52 För körledaren. Maskil. Av David, 2 när Doeg från Edom hade berättat för Saul att David gått till Achimeleks hus.
3 Varför skryter du över det onda, du mäktige?
Guds nåd består för alltid.[a]
4 Din tunga tänker ut fördärv,
den är vass som en rakkniv,
och liksom dina handlingar full av svek.
5 Du älskar det onda mer än det goda,
lögn mer än sanning. Séla
6 Du älskar ord som ger skada
och tal som är svekfullt.
7 Men Gud kommer att slå ner dig för alltid,
gripa dig, dra iväg dig från ditt tält
och utrota dig från de levandes land. Séla
8 De rättfärdiga ska se det och bli rädda.
De kommer att skratta åt honom:
9 ”Se, här är en man som inte gjorde Gud till sin fästning,
utan litade på sin rikedom
och sökte styrka i sitt fördärv.”
10 Men jag är som ett olivträd,
som grönskar i Guds hus.
För alltid och i evighet
förtröstar jag på Guds nåd.
11 Jag vill för evigt prisa dig för vad du gjort,
inför dina fromma hoppas på ditt namn,
ty det är gott.
Det slagna folkets klagan
44 För körledaren. Av Korachs ättlingar. Maskil.
2 Gud, vi har hört, våra fäder har berättat för oss
om dina gärningar du gjorde på deras tid, för länge sedan.
3 Du drev ut de främmande folken och satte dit våra fäder i stället.
Du krossade de andra folken, men våra fäder lät du blomstra.
4 De tog inte landet med sitt eget svärd,
och deras egen styrka gav dem ingen räddning,
utan din mäktiga hands kraft och ljuset från ditt ansikte,
för du älskade dem.
5 Du är min kung och min Gud,
som ger en befallning om räddning för Jakob.
6 Med din hjälp ska vi slå ner våra motståndare
och i ditt namn trampa ner våra fiender.
7 Jag litar inte på min båge,
och mitt svärd kan inte rädda mig.
8 Men du räddar oss från våra fiender,
du låter våra motståndare komma på skam.
9 Vi är alltid stolta över Gud,
vi prisar ditt namn för evigt. Séla
10 Men nu har du visat bort oss och förödmjukat oss,
och du drar inte ut med våra härar.
11 Du tvingade oss att vända för fienden,
och våra motståndare tog byte.
12 Du tillät att vi åts upp som slaktfår
och skingrades bland folken.
13 Du sålde ditt folk för ingenting
men gjorde ingen vinst.
14 Du gjorde oss till åtlöje för våra grannar,
till spott och spe för dem som bor omkring oss.
15 Du har gjort oss till en visa bland folken,
något man skakar huvudet åt.
16 Jag har ständigt min vanära framför mig,
och mitt ansikte höljs i skam
17 när jag hör dem som hånar och smädar,
och när jag ser fienden och hämnaren.
18 Allt detta har kommit över oss,
trots att vi aldrig har glömt dig.
Vi har inte heller överträtt ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig från dig,
och våra steg har inte vikit av från din väg.
20 Ändå har du krossat oss på schakalernas ställe,[a]
höljt oss i ett djupt mörker.
21 Om vi hade glömt vår Gud
och i stället sträckt våra händer mot en annan gud,
22 skulle då inte Gud genast upptäcka det,
han som känner hjärtats hemligheter?
23 Det är för dig som vi dagen lång dödas
och räknas som slaktfår.
24 Vakna, Herre! Varför sover du?
Res dig upp! Förkasta oss inte för alltid!
25 Varför gömmer du ditt ansikte för oss
och glömmer vårt lidande och förtryck?
26 Vi har sjunkit ner i stoftet,
våra kroppar ligger nertryckta i jorden.
27 Grip in, kom till vår hjälp!
Befria oss i din nåd.
Brott mot lagen
(32:1—34:35)
Guldkalven
(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)
32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”
2 ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. 3 Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, 4 som tog det och formade det till en gjuten kalv[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”
5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”
6 Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig[c].
7 Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. 8 De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”
9 Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”
11 Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12 Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13 Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18 Mose svarade honom:
”Nej, det är varken segerrop
eller de besegrades klagorop som hörs,
det är sång jag hör.”
19 När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
Råd angående familj och slavar
18 Ni gifta kvinnor, underordna er era män, för så ska det vara bland dem som tillhör Herren.
19 Och ni gifta män, älska era hustrur och var inte hårda mot dem.
20 Ni barn, lyd era föräldrar i allting, för det behagar Herren.
21 Och ni föräldrar, reta inte upp era barn så att de blir missmodiga.
22 Ni slavar, lyd era jordiska herrar i allting. Ställ inte bara upp för att behaga dem när de ser er, utan av uppriktigt hjärta, i fruktan för Herren. 23 Vad ni än gör, gör det helhjärtat, som om ni gjorde det för Herren och inte för människor. 24 Kom ihåg att det är Herren själv som en dag ska belöna er och låta er få ert arv. Det är Herren Kristus ni tjänar. 25 Men den som gör orätt ska straffas för det. Då görs ingen skillnad på människor.
4 Ni som är slavägare, ge era slavar allt vad de behöver och har rätt till. Ni vet ju att ni också har en Herre – i himlen.
Förmaningar
2 Be ständigt, utan att ge upp, vaka och var tacksamma. 3 Be också för oss, att Gud öppnar en möjlighet för oss att sprida budskapet, så att jag kan förkunna Kristus hemlighet[a] 4 och på ett rätt sätt kan tala och göra den känd – det är ju för den hemlighetens skull jag sitter i fängelse.
5 Uppträd förståndigt i era kontakter med de utomstående, och ta vara på varje tillfälle. 6 Tala till människor på ett vänligt sätt, men låt era ord få sälta. Se till att ni vet hur ni ska svara var och en.
Personliga hälsningar
7 Vår käre bror Tychikos, en trogen tjänare och medarbetare i Herren, kommer att berätta allt för er om hur jag har det. 8 Jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra era hjärtan. 9 Tillsammans med honom kommer också Onesimos[b], en trogen och älskad bror, som ju är en av er. De kommer att ge er en rapport om det som händer här.
10 Aristarchos, som sitter här i fängelse tillsammans med mig, hälsar till er. Det gör också Markus[c], som är kusin med Barnabas. Om honom har ni redan fått anvisningar: ta väl emot honom om han skulle komma till er. 11 Jesus, som även kallas Justus, hälsar också till er. Dessa är de enda omskurna som arbetar tillsammans med mig för Guds rike, och de har varit till stor uppmuntran för mig.
12 Epafras, som ju också är en av er, hälsar till er. Han tjänar Kristus Jesus och kämpar alltid för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och helt övertygade om vad som är Guds vilja. 13 Jag kan intyga hur hårt han arbetar för er och för dem i Laodikeia och Hierapolis.[d]
14 Vår käre Lukas[e], läkaren, hälsar till er, och det gör också Demas. 15 Hälsa till alla de troende i Laodikeia och till Nymfas och den församling som möts i hans[f] hus.
16 När det här brevet har blivit uppläst hos er, se till att det också blir läst i församlingen i Laodikeia, och att ni själva får läsa det brev som kommer från Laodikeia.[g]
17 Och säg till Archippos: ”Se till att du slutför den uppgift som Herren har gett dig.”
18 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.[h] Kom ihåg mig i fängelset.
Nåd åt er alla.
Bergspredikan
Verklig lycka
(Luk 6:20-23)
5 En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på ett berg och satte sig ner. Hans lärjungar kom till honom, 2 och han började undervisa dem. Han sa:
3 ”Lyckliga[a] är de som är fattiga i anden,
för dem tillhör himmelriket.
4 Lyckliga är de som sörjer,
för de ska bli tröstade.
5 Lyckliga är de ödmjuka,
för de ska få ärva jorden.
6 Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
för de ska bli mättade.
7 Lyckliga är de barmhärtiga,
för de ska få barmhärtighet.
8 Lyckliga är de renhjärtade,
för de ska få se Gud.
9 Lyckliga är de som strävar efter frid,
för de ska kallas Guds barn.
10 Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull,
för dem tillhör himmelriket.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.