Book of Common Prayer
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
Anvisningar för boningen
(25:1—31:18)
Folkets bidrag till boningen
(2 Mos 35:4-9)
25 Herren sa till Mose: 2 ”Säg till folket att var och en som i sitt hjärta känner sig manad till det får ta emot gåvor och som offer ge mig något av detta, 3 som ni ska samla in: guld, silver och koppar, 4 blått, purpurrött, karmosinrött garn, fint lingarn, gethår, 5 rödfärgade baggskinn och delfinskinn[a], akacieträ, 6 olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, 7 onyxstenar och andra stenar till efoden och bröstskölden.
8 De ska göra en helgedom åt mig, där jag kan bo bland dem. 9 Ni ska göra boningen med sin inredning helt enligt den förebild jag visar dig.
Arken
(2 Mos 37:1-9)
10 Av akacieträ ska ni göra en kista, arken. Den ska vara 125 centimeter lång, 75 centimeter bred och 75 centimeter hög. 11 Drag över insidan och utsidan med rent guld och gör en rand av guld runt omkring den. 12 Sedan ska du gjuta fyra ringar av guld som du fäster vid arkens fyra fötter, två på var sida. 13 Du ska göra stänger av akacieträ, överdragna med guld, 14 som du ska skjuta in i ringarna på arkens sidor, så att man kan bära den med dem. 15 Stängerna ska sitta kvar i ringarna och får inte dras ut ur dem. 16 I arken ska du lägga förbundstecknet som jag ska ge dig.
17 Och du ska göra ett lock[b] av rent guld. Det ska vara 125 centimeter långt och 75 centimeter brett. 18 Gör sedan två keruber av hamrat guld vid de båda ändarna av försoningsstället. 19 En kerub ska sitta vid den ena änden och en vid den andra och du ska göra dem i ett stycke med locket. 20 Keruberna ska ha sina vingar utbredda över locket så att de täcker den och de ska ha ansiktena vända mot varandra nedåt mot försoningsstället. 21 Placera locket ovanpå kistan och lägg förbundstecknet som jag ska ge dig i denna ark. 22 Där ska jag uppenbara mig för dig. Jag ska tala med dig från försoningsstället mellan keruberna på arken som innehåller förbundstecknet. Där ska jag kungöra mina befallningar till Israels folk för dig.
Råd angående det nya livet
3 Ni uppstod alltså tillsammans med Kristus. Sträva då efter det som finns där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida[a]. 2 Låt era tankar vara inriktade på det som finns där uppe, och inte på det som finns här på jorden. 3 Ni har ju dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. 4 Men när Kristus träder fram, han som är vårt[b] liv, då ska också ni träda fram tillsammans med honom, i härlighet.
5 Döda därför de jordiska begären hos er: sexuell omoral, orenhet, onda lustar och smutsiga begär och girighet, för det är detsamma som avgudadyrkan. 6 Det är sådant som framkallar Guds vrede över olydnadens barn, 7 sådant som ju även ni ägnade er åt medan ni fortfarande levde i det. 8 Men nu måste ni dessutom lägga av med vrede och häftigt humör, ondska och ovanan att förolämpa andra samt allt snuskigt prat. 9 Ljug inte för varandra. Ni har ju kastat av er ert gamla jag och dess dåliga vanor. 10 I stället har ni tagit på er det nya jaget, som ständigt förnyas till sann kunskap och blir alltmer likt sin Skapare. 11 Då spelar det ingen roll om man är grek eller jude, omskuren eller inte, utlänning, skyt[c], slav eller fri. Nej, Kristus är allt och i alla.
12 Ni är Guds utvalda, heliga och älskade. Klä er därför i innerlig medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha överseende med varandra och förlåt den som kan förebrås för något. Herren har ju förlåtit er, och så ska också ni förlåta varandra. 14 Men det viktigaste av allt är att ni älskar varandra, för kärleken är det band som binder er samman till en fullständig enhet.
15 Låt friden från Kristus regera i era hjärtan, för den har ni kallats till som lemmar i en och samma kropp. Och var alltid tacksamma! 16 Låt Kristus budskap rikligen bo hos er med all sin vishet. Undervisa och vägled varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjung Guds lov med tacksamhet i era hjärtan.[d] 17 Men vad ni än säger eller gör, så gör det i Herren Jesus namn. Tacka Gud, Fadern, genom honom.
De första lärjungarna
(Mark 1:16-20; Luk 5:2-11)
18 En dag när han vandrade längs Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas. De höll på att kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. 19 Jesus sa till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” 20 Och de lämnade genast sina nät och följde honom.
21 När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob och Johannes, sitta i en båt tillsammans med sin far Sebedaios och göra i ordning sina nät. Han kallade på dem också, och 22 genast lämnade de båten och sin far och följde honom.
Jesus undervisar och botar sjuka
(Mark 3:7-12; Luk 6:17-19)
23 Jesus vandrade nu omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, och vart han än kom predikade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor bland folket. 24 Ryktet om honom spreds över hela Syrien[a], och man förde till honom alla slags sjuka och plågade, besatta av onda andar, sådana som led av krampanfall eller var förlamade, och han botade dem. 25 Stora folkmassor följde honom vart han än gick – människor från Galileen, Tiostadsområdet[b], Jerusalem och hela Judeen och från andra sidan Jordan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.