Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Guds trofasthet, rättvisa och kärlek i motsats till människors synd och ondska
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse,
i hans ögon finns ingen gudsfruktan.[a]
3 Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks,
att den aldrig blir förhatlig.[b]
4 Men allt han säger är orätt och svek.
Han gör inte längre det som är förståndigt och gott.
5 Till och med på sin bädd smider han onda planer,
han har hängett sig åt en väg som inte är god,
han skyr inget ont.
6 Herre, till himlen når din nåd,
din trofasthet upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det stora djupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De får njuta av överflödet i ditt hus,
du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar.
10 Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljuset.
11 Låt din nåd förbli hos dem som känner dig,
din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan.
12 Låt inte de stolta få trampa på mig,
och låt inte de onda driva bort mig.
13 Där ligger de, de som gör orätt,
de har kastats ner
och kommer aldrig mer att resa sig.
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
Förbund vid Sinai
(19:1—24:18)
Gud uppenbarar sig vid Sinai och kallar folket att möta honom på berget
19 Israeliterna nådde fram till Sinaiöknen tre månader efter det att de hade lämnat Egypten, just på den dagen. 2 Sedan de brutit upp från Refidim, kom de till Sinaiöknen och till foten av berget Sinai och slog läger där framför berget. 3 Mose gick upp till Gud, och Herren kallade på honom från berget och sa:
”Detta ska du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4 ’Ni har sett allt jag gjorde med egypterna och hur jag som en örn har burit er på mina vingar för att föra er till mig. 5 Om ni nu vill lyda mig och hålla mitt förbund, ska ni vara min egendom bland alla andra folk på jorden, för hela jorden är min. 6 Ni ska vara ett kungarike av präster åt Gud, ett heligt folk.’ Detta är vad du ska säga till israeliterna.”
7 Mose vände tillbaka och sammankallade alla de äldste bland folket och talade om för dem vad Herren hade befallt honom att säga.
8 Alla var fullständigt eniga och svarade: ”Vi ska göra allt som Herren begär av oss.” Mose återvände till Herren med folkets svar.
9 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska komma till dig i ett kompakt moln, så att folket kan höra mig när jag talar med dig, och sedan kommer de alltid att tro dig.” När Mose hade återvänt till Herren med folkets svar, 10 sa Herren till honom: ”Gå nu ner och låt folket helga sig idag och imorgon, och säg åt dem att tvätta sina kläder. 11 I övermorgon ska de vara beredda när Herren stiger ner på berget Sinai inför deras ögon. 12 Sätt upp en gränslinje som folket inte får passera och säg till dem: ’Ni får inte gå upp på berget eller för nära dess fot. Den som rör vid berget ska dödas. 13 Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas till döds. Varken människor och djur som gör det får leva.’ När vädurshornet ljuder, ska de gå upp på berget[a].”
14 Mose gick då ner till folket och lät folket helga sig och de tvättade sina kläder. 15 Han sa till dem: ”Förbered er för i övermorgon och ha inget sexuellt umgänge.”
Folkets olydnad
16 På tredje dagens morgon utbröt ett åskväder. Ett tjockt moln låg över berget, och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret bävade av rädsla.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från brodern Timotheos.
2 Till de heliga, våra syskon i tron på Kristus i Kolossai.
Nåd och frid från Gud, vår Fader.
Paulus tackar Gud för församlingens tro
3 Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesus Kristus Fader, när vi ber för er, 4 för vi har hört om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni visar alla de heliga, 5 i hoppet om det som finns förberett för er i himlen. Det hoppet har ni tidigare hört om i det sanna budskapet, evangeliet, 6 som nådde er och nu sprids över hela världen, växer och ger resultat, på samma sätt som det har gjort bland er alltsedan den dag ni fick höra det och förstod Guds nåd i all sanning. 7 Det var av vår käre medarbetare Epafras som ni fick lära er det, han som troget tjänar Kristus för er[c] skull. 8 Det var också han som berättade för oss om vilken kärlek Anden har gett er.
Paulus ber för församlingen
9 Ända sedan vi först hörde talas om er har vi därför bett för er. Vi ber att ni ska fyllas av kunskapen om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, 10 så att ni kan leva på ett sätt som är värdigt Herren och på alla sätt behaga honom genom alla slags goda gärningar, medan ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. 11 Hans härlighets makt ska styrka er med all kraft, så att ni kan vara uthålliga, tålmodiga och glada. 12 Tacka alltid Fadern, som har gjort det möjligt för er att få del av det arv som väntar de heliga i ljuset. 13 Han har räddat oss från mörkrets välde och fört oss till sin älskade Sons rike. 14 Genom Sonen har vi köpts fria och fått förlåtelse för våra synder.
7 Men när Johannes såg att många fariseer och saddukeer[a] kom för att bli döpta, sa han till dem: ”Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan den kommande vreden? 8 Nej, handla[b] som det anstår en som är omvänd! 9 Inbilla er inte att ni bara kan säga: ’Abraham är vår stamfar.’ Jag säger er att Gud kan förvandla de här stenarna till Abrahams ättlingar! 10 Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden.
11 Jag döper er med vatten till omvändelse. Men efter mig kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att ta av honom hans sandaler.[c] Han ska döpa er i den heliga Anden och eld. 12 Han har kastskoveln i sin hand, färdig att rensa upp sin tröskplats och samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.