Book of Common Prayer
Tacksägelse för Guds oändliga nåd
136 Prisa Herren, för han är god
och hans nåd varar för evigt.
2 Prisa gudarnas Gud,
för hans nåd varar för evigt.
3 Prisa herrarnas Herre,
för hans nåd varar för evigt.
4 Han är den ende som kan göra under,
för hans nåd varar för evigt.
5 Han gjorde himlen genom sin vishet,
för hans nåd varar för evigt.
6 Han bredde ut jorden över vattnen,
för hans nåd varar för evigt.
7 Han gjorde de stora ljusen,
för hans nåd varar för evigt,
8 solen som råder över dagen,
för hans nåd varar för evigt,
9 och månen och stjärnorna som råder över natten,
för hans nåd varar för evigt.
10 Han slog de förstfödda i Egypten,
för hans nåd varar för evigt.
11 Han förde Israel ut därifrån,
för hans nåd varar för evigt,
12 med stark hand och utsträckt arm,
för hans nåd varar för evigt.
13 Han delade Sävhavet mitt itu,
för hans nåd varar för evigt.
14 Han ledde Israel rakt genom det,
för hans nåd varar för evigt.
15 Han dränkte farao och hans armé i havet,
för hans nåd varar för evigt.
16 Han förde sitt folk genom öknen,
för hans nåd varar för evigt.
17 Han slog stora kungar,
för hans nåd varar för evigt.
18 Han dödade mäktiga kungar,
för hans nåd varar för evigt:
19 Sichon, amoréernas kung,
för hans nåd varar för evigt,
20 och Og, Bashans kung,
för hans nåd varar för evigt.
21 Han gav deras land till arvedel,
för hans nåd varar för evigt,
22 till arvedel åt sin tjänare Israel,
för hans nåd varar för evigt.
23 Han tänkte på oss i vår förnedring,
för hans nåd varar för evigt,
24 och drog oss ur våra fienders våld,
för hans nåd varar för evigt.
25 Han ger mat till allt levande,
för hans nåd varar för evigt.
26 Prisa himlens Gud,
för hans nåd varar för evigt.
Tacksägelse för Herrens nåd och hjälp
118 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar i evighet.
2 Säg, Israel:
”Hans nåd varar i evighet!”
3 Säg, Arons släkt:
”Hans nåd varar i evighet!”
4 Säg, ni som fruktar Herren:
”Hans nåd varar i evighet!”
5 I mitt trångmål ropade jag till Herren,
och han svarade mig
och förde mig ut till en rymlig plats.
6 Herren är med mig.
Jag är inte rädd.
Vad kan en människa göra mot mig?
7 Herren är med mig, och han hjälper mig.
Jag ska triumfera över dem som hatar mig.
8 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än att lita på människor.
9 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än lita på personer i maktposition.
10 Jag var omringad av alla folk,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
11 Jag var fullständigt omringad,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
12 De svärmade runt mig som bin,
men de slocknade lika fort som en eld bland törnbuskar.
I Herrens namn höll jag dem borta från mitt liv.
13 De knuffade mig hårt för att få mig att falla,
men Herren hjälpte mig.
14 Herren är min styrka och min sång,
han har blivit min räddning.
15 Glädje och segerrop hörs från de rättfärdigas tält:
”Herren har med makt utfört väldiga gärningar.
16 Herren har lyft sin makts hand.
Herren har med makt utfört väldiga gärningar.”
17 Jag behöver inte dö,
utan jag får leva och berätta om Herrens gärningar.
18 Herren har tuktat mig hårt,
men inte överlämnat mig åt döden.
19 Öppna rättfärdighetens portar för mig!
Jag vill gå in genom dem och prisa Herren.
20 Det här är Herrens port,
de rättfärdiga får gå in genom den.
21 Jag prisar dig för att du har besvarat min bön
och räddat mig.
22 Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
har blivit en hörnsten.
23 Detta är Herrens verk
och förunderligt i våra ögon.
24 Detta är dagen då Herren har agerat,
låt oss därför vara glada och jubla.
25 Herre, rädda oss[a]!
Herre, ge framgång!
26 Välsignad är han som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
27 Herren är Gud och ger oss ljus.
Låt oss gå i en procession tillsammans,
med kvistar i händerna,
fram till altarets horn![b]
28 Du är min Gud, jag vill prisa dig,
min Gud, jag vill upphöja dig.
29 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar för evigt.
Allt förstfött tillhör Herren
13 Herren talade till Mose: 2 ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”
11 När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, 12 ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. 13 En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.
14 När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. 15 Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ 16 Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”
51 Men jag berättar en hemlighet: en del av oss kommer inte att dö. Men vi ska alla förvandlas, 52 blixtsnabbt, på ett enda ögonblick, när den sista trumpeten ljuder. För den kommer att ljuda, och då uppstår de döda, i oförgänglighet, och vi förvandlas. 53 Det förgängliga måste kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet. 54 Och när det förgängliga har klätts i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då har det som står skrivet gått i uppfyllelse:
56 Dödens udd är synden, och synden får sin kraft från lagen. 57 Men tack Gud, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.
58 Stå därför fasta och orubbliga, mina kära syskon. Ni vet ju att det ni gör för Herren inte är förgäves.
Jesus uppstår från de döda
(Matt 28:1-8; Mark 16:1-8; Joh 20:1-18)
24 Mycket tidigt på morgonen efter sabbaten, i gryningen, gick kvinnorna till graven med oljorna som de hade gjort i ordning. 2 Där fick de se att stenen var bortrullad från gravöppningen, 3 och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp.
4 De visste inte vad de skulle tro. Då stod där plötsligt två män i skinande vita kläder. 5 Kvinnorna blev förskräckta och bugade sig djupt, men männen frågade dem: ”Varför letar ni efter den levande bland de döda? 6 Han är inte här. Han har uppstått. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen: 7 att Människosonen måste överlämnas till syndiga människor och korsfästas och uppstå på den tredje dagen?”
8 Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta, 9 och när de kom tillbaka från graven berättade de allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mor, och flera andra, som tillsammans berättade detta för apostlarna. 11 Men de tyckte att det lät som tomt prat och trodde inte på det.
12 Men Petrus sprang iväg till graven, och när han böjde sig ner och tittade in såg han linnesvepningen ligga där. Han gick därifrån förundrad över det som hade hänt.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.